– Jag ville studera svenskhet och de föreställningar som kopplas till svenskhet utanför den nationella kontexten, men ganska snart blev det en studie om migration och dess kopplingar till genus och vithet, för det - särskilt vithet - var så osynligt i migrationsforskningen, säger Catrin Lundström.

Genom att studera vithet, migration och genus hos kroppar i olika kontexter får Catrin Lundström fram nyanser av vithet och synliggör maktrelationer som uppstår i en transnationell miljö.

Hon menar att den vita migranten i princip inte finns - vit och migrant kopplas sällan ihop.

När boken kom fick hon mothugg just mot att ha kopplat samman vit och migrant. Många i forskarvärlden menade att hon borde ha kallat dem något annat, till exempel mobila, eller rörliga, grupper.

Det tycker Catrin Lundström visar att det finns en på förhand etablerad syn på vad bra och dålig migration är. Hon citerar forskaren Stephen Castles: ”Migration är dåligt och mobilitet är bra.” Men även ras var ganska osynligt i migrationsforskningen, menar Lundström.

– Mycket tas helt enkelt för givet när man pratar om migranter och vem som avses, säger Lundström. Catrin Lundström är feminist och specialiserad på kritisk vithetsforskning. I tidigare intervjuer har hon sagt att hennes egen svenskhet aldrig varit ifrågasatt, vare sig i Sverige eller utomlands och att en sådan position innebär att man sällan funderar över sitt ursprung eller sin nationstillhörighet. Kritiska vithetsstudier handlar om att problematisera vad det innebär att vara vit och tillhöra normen.

– Jag studerar sånt som jag tycker är viktigt och som jag tycker saknas eller vill förnya, säger Lundström som förutom begreppskritiken har fått mycket positiva reaktioner på boken.

– Det är många som tycker att de har fått en större förståelse och att jag har bidragit med nya perspektiv.

Att den är skriven på engelska är en slump. Hon blev helt enkelt kontaktad av ett brittiskt förlag.

Själv anser hon att det viktigaste bidraget är dess empiriska omfattning.

– Det var unikt att följa svensk vithet i olika kontexter och fånga hur den skiljer sig beroende på koloniala historier och på så vis få med den transnationella dimensionen.

Migration synliggör nyanser av vithet

De grupper hon har studerat är alla svenska kvinnor som ingår i nätverket SWEA. Det handlar om en grupp kvinnor som har följt med sina män som medföljande till Singapore, en grupp kvinnor som har bosatt sig i USA, ofta på grund av att de har träffat en livspartner när de varit där för att studera eller liknande och en grupp som har flyttat till Spanien.

Catrin Lundström ville helt enkelt studera olika lager av vithet i den västerländska kontexten.

– Det är intressant att föreställningen om svenskheten som absolut - den mest nordiska vitheten - på sätt och vis består, säger hon.

Under arbetets gång kom hon även att skriva mer än hon tänkt om kvinnor i hemmet, hushållsarbetare och hur dessa kvinnor möts i hemmet utifrån olika positioner.

– Jag fick berättelser från kvinnor som tyckte att en bra hushållsarbetare är en som inte riktigt syns, som gör ett jobb men som inte riktigt finns där, inte är för högljudd, berättar Lundström. Hon menar att det blev oundvikligt att beskriva de globala omsorgskedjorna, eftersom de fanns där på ett konkret sätt i de svenska kvinnornas liv i det nya landet.

Det handlar om kvinnor som migrerar från Filippinerna eller Afrika till Asien, men även om platser, dit vita europeiska migranter flyttar, vilka har betydelse för den andra migrationen - olika migrationskedjor möts på så vis.

För Catrin Lundström blev det ett sätt att länka samman olika migrationshistorier och förstå olika typer av migration.

Att skriva boken visade sig bli en explorativ resa för Catrin Lundström som säger sig ha blivit överraskad hela tiden under studien.

– Till en början var det förvånande att träffa alla dessa hemmafruar och konfronteras med deras verklighet. Att inse att svenska kvinnor kan vara hemmafruar och vara ganska nöjda med det, men också att se vad de gör och hur hela beroendesituationen ser ut, säger Catrin Lundström.

Under studiens gång framkom även nyanserna kring den västerländska vitheten. Ett exempel på det, som hon inte hade kunnat tänka ut själv, hämtar hon från Singapore:

– De svenska kvinnorna i Singapore uppfattade sig inte vara lika vita och uppfattade inte heller sin vithet som lika högt värderad som den singaporianska vitheten, säger Lundström.

Referensramarna var helt enkelt andra. Även svenskorna i USA sade sig ha blivit medvetna om sin vithet, ibland för första gången, i det nya landet, men mer som en identitetsmarkör som fick dem att se sig som en del av det vita majoritetssamhället.

Lundström lyfter även fram politiken kring live-in-maids, som finns i Singapore, som något nytt.

– Svenskar som arbetsgivare i hemmet rimmar så illa med vår självbild av vilka vi är och vad vi gör ute i världen, menar Lundström.

Catrin Lundström drar paralleller mellan den koloniala situationen och den transnationella vita diasporan.

– De här kvinnorna, precis som andra vita européer, är del av en kolonial historia. Våra kroppar bär på en kolonial historia och det går inte att ställa sig utanför, säger hon. I USA handlar det om bosättarkolonialism som Sverige historiskt har varit en del av. Det är lokala eliter som på olika sätt har trängt undan eller approprierat ursprungsbefolkningens mark.

I Singapore finns det fortfarande en koppling mellan den brittiska koloniseringen och den svenska vita diasporan. Det är en rumslig koppling på så sätt att den knyter an till olika koloniala rum där svenskar vistas.

– Det behöver inte vara svenskar som har varit kolonisatörer utan det handlar om kolonialismen som har lämnat olika spår, säger Catrin Lundström.

”Kroppar installeras i maktrelationer”

Hon skriver också om hur de vita privilegierna är förkroppsligade och ”intimt förbundna med de asymmetriska maktrelationer som laddar kroppar med innebörder skapade genom berättelser om det förflutna, nuet och framtiden.”

Det handlar om hur kroppar installeras i olika kontexter, där föreställning om vithet och olika slags vithet, föregår den specifika kroppens närvaro, förklarar Catrin Lundström. Och tillägger att det är ett resonemang som är inspirerat av genusforskarna: svenska Katarina Mattsson och brittiska Sara Ahmed.

– På så sätt går det inte att välja hur ens närvaro ska uppfattas utifrån ens egna subjektiva erfarenheter, säger Lundström.

Och tillägger:

– Det är ett bra sätt att tänka att kroppar på något sätt installeras i olika maktrelationer. Catrin Lundström säger att det dels handlar om den koloniala historien och dels om nyare maktrelationer på ett globalt plan, som att Asien snarare än Europa är ett uttryck för framtiden.

– Mitt i detta dimper de här kropparna ner och både tillskrivs, bär upp och förhåller sig till alla de här sakerna som redan finns där innan, säger hon.

Därför menar Lundström att just migration och de här migrerade kropparna kan synliggöra något som är så taget för givet.

Även medborgarskap och vilken betydelse ett specifikt medborgarskap har för en människa visade sig i studien vara en viktig faktor.

– Alla svenskar i min studie var måna om att behålla sitt medborgarskap, även de som hade bott 40 år i USA, säger Catrin Lundström och medger att det förvånade henne.

– Visst kunde jag tänka mig att folk ville fortsätta vara svenskar för att det är bra att vara svensk, men när vi tittar på migration till Sverige då är det självklart att migranter ska vilja släppa sitt medborgarskap.

Vad bär då medborgarskapet med sig? Enligt Catrin Lundström blev det tydligt att de svenska migranterna uppfattade det både som en nationell tillhörighet men också som en slags backup som gav dem möjlighet att återvända till Sverige och ta del av välfärdstjänster om det skulle behövas. Studien synliggör att vissa migranter kan bära med sig ett medborgarskap som ger dem en relativ fördel och är ett komplement till det land där de bor. På så vis menar Lundström att medborgarskapet och migrationen blir en global fråga och synliggör maktrelationer mellan olika nationer.

Svenskhet, hudfärg och ras

Catrin Lundström började undersöka svenskhet redan i sin avhandling ”Svenska Latinas” (2007). Den handlar om hur unga kvinnor med latinamerikansk migrantbakgrund, som ofta är födda eller uppväxta i Sverige, uppfattade svenskheten som exkluderande.

– Resultatet visade att svenskheten är exkluderande på rasmässiga grunder - hudfärgen och det den bär med sig - snarare än kulturella, säger hon.

I studien framkom att det är vitheten som är central för svenskheten snarare än till exempel språket och hur olika tillhörigheter som att ha en latinamerikansk bakgrund och ett latinamerikanskt utseende skiljer sig från att vara afro-svensk eller muslim.

– Det är olika fördomar och föreställningar som knyts till de här kropparna, säger Lundström.

Catrin Lundström använder rasbegreppet- ett begrepp som är naturligt och vanligt i en amerikansk kontext men på grund av dess historia relativt sällan används i Sverige - explicit.

– Jag tycker att ras är helt nödvändigt för att förstå och göra vissa analyser och att det är en självklar del av en intersektionell analys, säger Catrin Lundström.

Tillsammans med Tobias Hübinette har hon skrivit om hur vi har förflyttat oss från ett rasbiologiskt- till ett färgblint samhälle. Under åren 1968-2001 framträder Sverige som det mest toleranta, antirasistiskta och jämställda landet i världen. Samtidigt blev rasism en icke-fråga och ras blev tabubelagt, har hon sagt i en intervju med Linköpings universitet.

– Vi kan säga att Sverige var världsledande i rasbiologisk forskning, men det är otydligt vad det betyder eller vad det har gjort med oss och det är otydligt vilka historiska lager som faktiskt har följt med trots att vi bestämde oss för att sluta tala om ras, resonerar Lundström.

Talet om invandrare speglar en oförmåga att prata om just ras, menar Lundström. Invandrare blir synonymt för icke-vit, vilket innebär att invandrarskap går i arv för vissa grupper och vissa människor förblir invandrare för alltid.

– Jag vill problematisera föreställningen om hur och vem som avses när vi pratar om migranter eller invandrare och menar att det i Sverige oftare är en eufemism för att prata om ras, säger hon.

När Catrin Lundström skrev sin avhandling valde hon att fokusera på svenskhet för att på så sätt inte ställa sig själv helt utanför. Catrin Lundström är av åsikten att vita inte behöver producera sin egen kunskap om ”de andra”. Själv har hon läst och lärt både av chicana- och svarta feministiska forskare i USA.

– Budskapet är rakare och radikalare tack vare att det ofta är texter som bottnar i sociala rörelser, säger hon om var hon hittar sin inspiration.

Lundströms nästa studie handlar om invandrare i Sverige, nämligen svenska kvinnor som återvänder till hemlandet.

– Det jag vill komma åt är vår föreställning om invandrare i Sverige. Den största gruppen invandrare är svenska medborgare.

Men det är inte de som ses som invandrare menar Lundström och säger att det intresserar henne att se hur de förhåller sig till sina erfarenheter och hur de ser på att i viss mån förlora vissa privilegier, som man kan ha globalt, vid återvändandet.

– När man migrerar tydliggörs de globala relationerna på ett annat sätt, säger Lundström och avslutar med att konstatera att vi helt enkelt måste studera privilegierade grupper - privilegier och makt.

– Vi kommer aldrig få bukt med ojämlikhet om vi bara studerar den ena änden.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.