Nätternas jazzrevolution i Kapstaden

2015-01-06 | Elena Smon Wolay padlock

KULTUR

Den lättillgängliga jazzen irriterar Elena Smon Wolay på resa i Sydafrika: "den är så irriterande lätt att hjärnans vilja att utmanas får inte ens ett uns syre", skriver hon. Den utmanande jazzen spelas långt från de kommersiella intressenas inflytande och ibland utan annan publik än instrumenten.

I skrivande stund sitter jag själv här i Kapstadens "trygga" kvarter. I en bar bland slipsar erbjuds jag att röka inomhus, avnjuter samtidigt rött, läser om jazzmusikerns Lasse Werners utsvävande äventyr under 1960-någonting och fnissar i ett hörn. I bakgrunden ekar House ut vilket är en vanlig musik-genre här som i så många andra länder.  Jazzen som är min genre har jag letat efter i alldeles för många semesterdagar i denna stad. Jazzmusikens djärvaste och modigaste improvisationsmusiker finns här men drömmer och utövar sin musik säkert helt ensamma med en närvaro som förbluffar inför en publik som endast består av instrumentet som är ibland den bästa publiken för musikern.

Jazzen som finns här är långt ifrån den så kallade svåra improvisationsmusiken och är lika lättillgänglig för öronen och medvetandet som House-musiken. Om vi befann oss ca 50 år tillbaka i tiden skulle man kalla detta slags jazz för dansmusik.  Den är så irriterande lätt att hjärnans vilja att utmanas får inte ens ett uns syre eller en falsk sång på tallriken. Inget ska varken analyseras eller utmanas.

För få anarkister

Det forna Sydafrika återspeglas ganska väl på kulturlivet. Det märks men det är blandade hudfärger som utövar det alternativa kulturlivet, tillsammans. Den tänkande fria färgade och vita människan finns här lite överallt och är öppen och nyfiken. Det är också den som inte har en ekonomi och  ekonomin förenar dom tydligt inte men trots detta finns en öppenhet för en utveckling. Det kryllar av intellektuella bokcaféer även på den motsvarande storgatan till Drottninggatan vid namnet Long Street. Men det anarkistiska bokkaféet “Bolo, Bolo” i det hippa området “Observatory” läggs ner på grund av för få anarkister i staden och dom “friare” jazzklubbarna bokar Indie-rock under mellandagarna och om dom inte hade bokat denna bredd skulle även en chans finnas för klubben att bli trakasserade av polisen. Jazzklubbarna byter ägare vartannat år eller flyttar till en plats som tar månader att lista ut vart – då sociala medier är inte deras starka sida. Jag såg heller knappt någon kund i skivaffären Mabu Vinyl som är Rodriguez viktigaste skivaffär här. Egentligen ser det ut precis såhär i övriga världen inom jazzen, skillnaden är väl att dom flesta länderna får verksamhetsstöd som för sina motsvarande exceptionella ställen som vårat Fylkingen – och där ingår även deras skivaffär “Fylkingen Record Shop” – och visst gör internet skivhandeln smidigare vilket man i det här fallet inte alltid har.

En taxichaufför som ska guida oss till “vårat” Kapstaden, guidar oss helt fel på grund av förutfattade stereotypiserande meningar. I en restaurang blir jag kallad för “sir” och i en annan får jag inte ens min blick mött. Det är så man får tyda situationer här och folks fördomar, med blicken. Det ska gå fort, man ska läsa av snabbt för att överleva. Blickar möts här på en promillesekund för att förinta eller välkomna och man granskas sedan i ytterligare ett par minuter eller timmar, för att dö eller dödas. I gränder, jazzklubben eller på trottoaren.   Det brukar alltid hända något på jazzklubbarna “Tagores” eller “Straight No Chaser”. Om man bekantas med personalen får man ingång till hela jazzscenen. Inom jazzen granskas jag aldrig och välkomnas, tur det för man måste vara oerhört aktiv via bekanta för att få reda på vad det är som händer och när.

Den andra staden

Framtiden är oviss, som för alla här, men på klubbarna pratas nuet, politik och framtiden aktivt. Jag inser ofta att det är efter stängning och jag diskuterar politik i ett annat land, igen.

Det fina stora muséet som är aktuellt i Kobra och som ska öppna 2016 är det ingen som pratar om som en ny stor eller viktig sevärdhet – eller att vita män bestämmer vad som är afrikansk konst. Det är liksom en självklarhet. Här pratar man kvalité från lokala musiker och konstnärer. Inget om något som någon har bestämt att vi ska gilla i förhand. Här granskas och godkänns allt från dessa lokala människor som äger kulturen. Kapstaden bestämmer över sig själva på något sätt trots sin historia och nuet. Där ekonomin inte tillåter händer alltså allt. Allt har här en personlig prägel även om kulturen ibland är smått rasistisk på grund av återigen sin historia. Trots detta pratar jazzarna om en revolution sent om nätterna.