Svensk kultur under attack

2015-01-06 | Anna Furumark padlock

KRÖNIKA/KULTUR

Bränderna mot svenska moskéer är ett hot mot det svenska kulturarvet. De är kopplade till en nationalistisk kulturarvspolitik som sedan flera år försöker skapa en fantiserad homogen nation genom exkluderingspraktiker inom kulturlivet. Sverige behöver istället en kulturarvspraktik som bejakar heterogeniteten i vårt samhälle. Det anser Anna Furumark som menar att kulturarvsinstitutionerna bör ta ansvar.

Anna Furumark arbetar som projektledare på Örebros läns museum med projektet ”Norm, nation och kultur”, ett förnyelse- och utvecklingsprojekt med syfte att belysa de processer som laddat begreppen kultur och kulturarv med nationalistisk innebörd. Hon har tidigare bland annat varit redaktör för antologin Att störa homogenitet och skrivit en rapportbok om maktstrukturer inom konstvärlden utifrån ett mångfaldsperspektiv. Anna är utbildad kommunikationsstrateg och kulturvetare.

Nyårsdagen 2015 kastades en brandbomb in i moskén i Uppsala och rasistiska slagord klottrades på dörren. Attentatet var ett av flera som det senaste året riktats mot svenska moskéer. Ett av huvudmotiven i den islamofobiska retoriken är att det muslimska är artfrämmande det svenska och inte en del av svenskt kulturarv. Det står i detta en kamp kring hur historien, samtiden och därmed också framtiden i Sverige ska berättas. Som en del av denna kamp har begreppet kulturarv kommit att få en allt starkare politisk laddning. Kulturarv ger berättelser, historia och minnen legitimitet och ringar in vad som hör till – och samtidigt definieras också det som inte hör till det gemensamma och erkända minnet.

Anklagas för "svenskfientlighet"

2010 ville vi inom projektet Norm, Nation och Kultur uppmärksamma att kulturen och kulturarvet återaktualiserats som politiskt slagfält. Vi såg ett behov att sätta in kulturen i ett bredare politiskt sammanhang. Vi såg en oförberedd sektor, ovan att se på sig själv i termer av politik eller konflikt, inte sällan fångad i en föreställning om ”objektiv historia”. SD var på väg in i riksdagen med budskapet att satsa på det svenska kulturarvet och till exempel ge ytterligare stöd till Riksantikvarieämbetet. Kulturarvet skulle underordnas den nationella identiteten, konst som stör eller provocerar skulle däremot inte ges stöd.

Kulturinstitutioner attackerades, fönster krossades, anställda fick hatmejl och anklagades för svenskfientlighet och vänsterextremism på platser där vi genomförde utbildningar. Något var i rörelse. Läget 2010 präglades av viss yrvakenhet på kulturarvsinstitutionerna. Hur skulle man hantera den nya situationen? Kultur och historia gjordes till vapen och gränsmarkör mot människor och SD växte sig starka och exploaterade föreställningar om den svenska kulturen, historien och svenskhet i sin politiska retorik. Var kulturpolitikerna medvetna om vad som hände?

Kulturpolitiken bör aldrig ses i ett isolat utan måste förstås och hanteras i relation till övriga politikområden som rör andra samhällsområden som juridik, religion, skola, folkbildning.

I dag, 2015, är vi i ett politiskt läge där ett parti vars mål är en homogen kultur, som hävdar att ”den djupaste roten till den svenska kulturens särart ligger i vår historia” har plats i beslutande församlingar runt om i landet. Det förhållandet måste övriga partier och kulturorganisationer förhålla sig till.

Historia som politiskt instrument

Att kontrollera kulturarvet innebär en maktposition. Det är därför inte förvånande att nationalistiska och intoleranta politiska rörelser ständigt åberopar kulturarv och historia som ett politiskt argument. Ungern är kanske det mest tydliga exemplet i dagens Europa och det är också från Ungersk kulturpolitik som Sverigedemokraterna hämtar ideologisk näring. Det är inte heller förvånande att Sverigedemokraterna är det riksdagsparti som har det mest aktiva förhållningssättet till kulturarv som politikområde. Man ser det helt enkelt som ett instrument för sitt yttersta mål, att säkra en hög grad av etnisk och kulturell likhet bland befolkningen.

Utgångspunkten för en nationalistisk kulturarvspolitik är enkel – det handlar om att historia och kulturarv ska underordnas berättelsen om den homogena och närmast organiskt framvuxna nationen. Det förflutna redigeras om så att det fungerar som argument för en samtida nationalistisk politik. Det är det nationella projektet, inte forskningsresultat, som är ledstjärnan.

I riksdagen har SD motionerat för att kulturarvet ska utformas så att det stärker den nationella identiteten. Arbeten som visar på Sveriges heterogenitet eller lyfter allas lika rättigheter förhindras. Inte minst är man aktiv på kommunal och regional nivå. Ett bland många exempel är SD:s försök i landstingsfullmäktige i Örebro att stoppa projektet "Att störa homogenitet" vid Örebro läns museum. Museet bör, skriver de, ägna sig åt ”sedvanlig museiverksamhet” och inte provocerande projekt. Denna typ av påtryckningar var otänkbara för några år sedan, i dag sker de runt om i landet. När kulturnämnder gång efter annan får hänvisa till yttrandefrihetslagen för att försvara kulturinstitutionernas verksamhet, när projekt som handlar om allas lika rättigheter klassas som provocerande och därmed icke-önskvärd kultur, då har de politiska positionernas förflyttats på ett sätt som gör ett medvetet och konkret försvar för den fria kulturens roll viktigare än någonsin.

Försvara tolkningsrätten

I dag när svenska moskéer står under attack, när romska tältläger sätts i brand och synagogor klottras med antisemitiska slagord är det viktigare än någonsin att såväl kulturpolitiken som kulturarvsfältets olika aktörer inser områdets laddning och ser kopplingen mellan hur det förflutna används och det som händer i vårt samhälle i dag. Mer än någonsin behövs tydliga och starka krafter som hävdar ett inkluderande och öppet kulturarv, som tar avstånd från alla försök att lägga det förflutna till rätta för att hävda antisemitiska, antiziganisistiska, funkofoba, homofoba, afrofoba eller islamofobiska föreställningar.

Kulturarvssektorn får inte heller för ett ögonblick lämna tolkningsrätten till de intoleranta och nationalistiska krafter som särskiljer kulturarv från det samtida, föränderliga och dynamiska. Bakom dessa tankar ligger en längtan bakåt, en nationalistisk nostalgi som lyfter fram och idealiserar vissa perioder. Den organiserade intoleransen ser inte bara en stillastående värld, utan också en värld och ett samhälle där klockan kan ställas tillbaka till en tänkt idealperiod då nationen fortfarande var oförstörd.

Här har kulturarvssektorn en uppgift att tydligare förklara sin samtida roll. Kulturarv och museer är inte det som de intoleranta rörelserna önskar. Kulturarv kan inte ställas mot samtiden. Museernas, kulturarvssektorns och kulturinstitutionernas uppgift är inte att sortera människor utifrån föregivet tagna kategorier, inte heller att nagla fast människor vid givna och statiska identiteter eller att vaska fram idealperioder i det förflutna. Ändå har många museer ägnat sig åt det under 1900-talet, inte minst med nationen som utgångspunkt.

Vi kan inte bortse från att nationalismen är en kraft kring vilken politiska rörelser och organiserad intolerans kan byggas. Med nationalismen som bas kan intoleransen länkas till andra diskrimineringsstrukturer. Nationalism i dess mest destruktiva form kan leda till krig och folkmord. En mildare, försåtligare form är att förleda oss till att försöka definiera folket och folkets specifika kulturella särdrag och låta denna kategorisering överordnas andra tänkbara identitetsgrunder.

Vad är det då som behövs?

Vad är det som definierar Sverige? Är det alla vi som finns inom de geografiska gränserna? Eller är det ett smalare vi som tar utgångspunkt i tänkta kulturella egenskaper? Hur verksam är egentligen föreställningen ”ett land, ett folk, en kultur”?

Jag menar att museernas och kulturarvssektorns uppdrag är att tillhandahålla berättelser som människor med vitt skilda erfarenheter, livsvillkor, minnen och ursprung kan identifiera sig med. Det vill säga - en kulturarvspraktik som bejakar det heterogena samhället och som förmår producera nya berättelser om dagens Sverige, ett kulturarv som förmår skapa ett nytt, öppet och generöst ”vi”.