Nina Lekander, journalist och författare:

1. Att Fi kom in i EU-parlamentet respektive SD:s framgångar i det nationella valet.

2. Att diskussionen identitetspolitik–vänsterpolitik lugnar ner sig. Bägge behövs, fast i olika sammanhang. Här lurar en välbekant paradox: för att slippa bli definierade som blott och bart kvinnor (anses vara identiska med våra kön, eller sexualitet eller hudfärg, etcetera) måste vi (om)definiera och organisera oss som just sådana i identitetspolitisk anda. Ibland agera separatistiskt som politisk strategi. Fast inte alltid. Och en ska aldrig förväxla strategi med ontologi – typ bara för att vi säger att samhället bör bli mer moderligt menar vi inte att moderlighet är en immanent kvinnlig egenskap. Vi vill ju alla bli fria som individer med universella rättigheter – och det måste gå att förena med gruppsammanhållning i skilda, ibland tillfälliga allianser eller slutna rum och efter olika stridslinjer.

Nina Lekander.

Alle Eriksson.

Alle Eriksson, bibliotekarie och förläggare:

1. Höjdpunkt: Ändå en hel del, men jag samlar dem under uttrycket ”Den feministiska våren”. Helt plötsligt kändes det som att det fanns en ordentlig feministisk rörelse igen. Lågvattenmärke: Nordiskt forum. Ska i ärlighetens namn säga att jag inte var där, men att de bjöd in Horne är för mig helt ofattbart och deras svar på kritiken av inbjudan var i mitt tycke inte tillfredsställande. Södertörnspolisens kvinnoregister. Oerhört kränkande och ett absolut feltänk från polisens sida som dessutom inte på något sätt lett till ökad säkerhet för våldsutsatta kvinnor. Istället har polisen bidragit till att misstänkliggöra de utsatta kvinnorna och har med språkbruk i sin rapportering uttryckt sig minst sagt problematiskt då en bland annat har kallat kvinnor ”knepig”, ”psykiskt instabil” och ”mytoman”.

2. Rent partipolitiskt så håller jag envist fast vid hoppet om att Feministiskt initiativ ska komma in i riksdagen. Det känns som om vi på riksdagsnivå behöver en verklig motpol till SD. Jag tycker inte att något av de övriga partierna har lyckats formulera det än. Sen hoppas jag också att tv-serien ”De jävlarna ska skjutas” lyckas crowdfunda ihop tillräckligt med pengar för att kunna spelas in.

Maria Ramnehill.

Maria Ramnehill, transfeminist och frilansskribent

1. Vad var feministiska höjdpunkter respektive lågvattenmärken under 2014? Höjdpunkter är att vi har pratat om transfeminism, att transrörelsen har fått flera röster hörda i Bang, på Politism, Nöjesguiden och Nyheter 24, bland annat. För första gången finns två öppna transkvinnor som på regelbunden basis bidrar till svenska medier. Att begreppet ”transmisogyni” som beskriver hat mot transkvinnor verkar ha etablerats och att ”cisperson” blivit så normalt att den brittiska debatten om att ”cis är ett skällsord” också har letat sig hit.

Lågvattenmärkena är hur debatten om så kallad ”identitetspolitik” har letat sig hit och att den följer exakt samma mönster som den gjort i Storbritannien. Där först personer som rasifieras och sedan transpersoners höjda röster om att feminismen inte handlar om oss av många har avfärdats på de mest pinsamma sätt. Ett annat lågvattenmärke är de laviner av kvinnohat som feministiska vänstermän har riktat mot transpersoner i efterföljd av diskussionen om transfobi inom vänstern. Och sist men inte minst är årets kanske lägsta lågvattenmärke när Åsa Linderborg i Aftonbladet inte bara menar att patriarkatet är en struktur baserad på en ide om kroppar, utan faktiskt närmast ursäktar förtrycket med biologin, som om patriarkatet var en biologisk struktur istället för en social. Och detta utan att någon cisfeminist i etablerade medier reser sig upp och protesterar mot Linderborgs biologistiska definition av kvinnor.

2. Att jag ska kunna säga ”feminismen” åtminstone en enda gång utan att någon ska dyka upp och fråga mig ”Vilken feminism? Det finns faktiskt flera.” För visst, det finns queerfeminister, det finns radikalfeminister, liberalfeminister och vänsterfeminister och allt möjligt. Men ur en transkvinnas perspektiv, förmodligen ser det likadant ut för andra transpersoner, för personer som rasifieras, för personer med alternativ funktionsuppsättning och så vidare, finns det en feminism: cisfeminism.

Jag hoppas att vi 2015 äntligen kan få slippa lägga all vår kraft och energi på att kämpa mot normfeminismen så att vi istället faktiskt kan få syssla med något vettigt, som att utveckla och bidra till feminismen istället för att tvingas argumentera för att vi överhuvudtaget har där att göra.

Gudrun Schyman. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin

Gudrun Schyman, talesperson Feministiskt initiativ:

1. Det feministiska genombrottet i de bägge valen var en höjdpunkt. Aldrig tidigare har jämställdhet, antirasism och frihet från alla former av diskriminering varit så högt upp på den politiska dagordningen.

Lågvattenmärket, i förhållande till förväntningarna, var att den regeringen som nu tillträtt, och som definierar sig som feministisk, inte mäktade med att organisera jämställdhetspolitiken på ett mer ambitiöst sätt, med en minister som inte har flera andra frågor, med ett eget utskott i riksdagen, med ett eget departement och med en egen myndighet.

2. En fortsatt växande antirasistisk feministisk rörelse som fortsätter att utmana alla patriarkala och nationalistiska krafter på alla nivåer, alla dagar, alla dygnets timmar!

Imam Zahed viger Sahar Mosleh och Maryam Iranfar på Stockholm Pride. Foto: Mimika Kirgios

Sahar Mosleh, föreläsare och samhällsdebattör i regnbågens namn:

1. För mig har en av höjdpunkterna i år varit att det i Sverige 2014 blivit möjligt för två samkönade muslimer att ingå äktenskap. Att kunna offentliggöra en kontroversiell kärlek på det här sättet är ett framsteg i den strävan efter det jämlika samhälle som den feministiska rörelsen kämpar för.

Den andra höjdpunkten är tilldelandet av Nobels fredspris till människorätts kämpen Malala Yousafzai. Hon är de ohördas röst.

Lågvattenmärken: Att det inom den feministiska rörelsen saknades solidaritet och engagemang kring syraattackerna mot kvinnor i Iran.

Ett stort bakslag för det moderna samhället är att skära ner på kulturbudgeten. Då begränsas den feministiska rörelsen enormt.

2. Jag tänker mig att den feministiska rörelsen i Sverige ska vara generös med sitt bagage, och berika det genom att omvärldsbevaka, att arbeta utåt och dela med sig av sin historiska erfarenhet bland annat. Den feministiska rörelsen behöver vara mer oberoende partipolitiskt, och ska ej vara den vita akademiska feministens centrum.

Lena Ag. Foto: Ester Sorri

Lena Ag, generalsekreterare för Kvinna till kvinna, organisation som samarbetar med kvinnor i krigs- och konfliktdrabbade områden:

1. Höjdpunkter: Att Sverige har fått en feministisk utrikespolitik. Utrikesminister Margot Wallström ramar in det genom signalorden rättigheter, representation och resurser. Världsunikt och gör Sverige till en viktig förebild världen över. Början på något nytt hoppas jag… en modern inklusiv utrikespolitik, motsatsen till den exklusiva herrklubb av elitistiska politiker, diplomater och militära experter som nu dominerar den säkerhetspolitiska arenan.

Att situationen för de modiga kvinnorättsförsvarare, så kallade femdefenders, som varje dag kämpar för kvinnors rättigheter under hot och hat, uppmärksammades i Sverige under november månad. Tack vare dem har utvecklingen för kvinnors lika värde och rättigheter inte avstannat utan pågår varje dag världen över. Och framsteg görs, vilket FN:s generalsekreterare konstaterar i sin så kallade syntesrapport till generalförsamlingen inför 2015, som är ett otroligt viktigt år för den globala kampen för kvinnors rättigheter.

Lågvattenmärken: IS framfart och den allvarliga situationen i hela Mellanöstern. Våra partners i Mellanöstern är djupt oroande över utvecklingen för kvinnors rättigheter genom bakslagen för den arabiska våren i olika delar av regionen, i Irak mördas kvinnliga läkare, i Egypten och Libyen förföljs kvinnliga bloggare och aktivister. Den pågående flyktingkatastrofen drabbar kvinnor särskilt, till exempel ökar barnäktenskapen och sexslavhandeln i dess spår. Gaza-krigets ohygglighet gör utsikterna för en fred mellan israeler och palestinier minimala.

I Europa och i Sverige ökar extrem nationalism och i flera länder visar nynazism och fascism sitt fula tryne igen. Har vi inget lärt av Europas blodiga historia? Gemensamt för dessa, inbördes ganska olika rörelser och partier, är deras hat mot immigranter och minoriteter, deras antifeminism och kvinnohat, som yttrar sig i attacker mot kvinnors rätt till sin egen kropp samt deras starka kritik mot att Europas länder samarbetar inom den Europeiska unionen. Vad är alternativet kan jag undra – nationalstater åter i harnesk mot varandra?

2. Nästa år är det 20 år sedan FN:s världskonferens om kvinnor hölls i Peking, lärdomarna från 20 års kvinnorättsarbete måste tas in och genomsyra en annan viktig process som avslutas nästa år. Nämligen de nya hållbara utvecklingsmål som kommer efter de så kallade millenniemålen. Kravet är ett eget mål för jämställdhet och kvinnors rättigheter. Även den banbrytande resolutionen om kvinnors betydelse för fred och säkerhet (nr 1325) firar 15-årsjubileum och då kommer fokus att vara på kvinnors betydelse för fred, säkerhet och försoning. Min förhoppning är att fredssamtal om Syren kan återupptas. Och att fler kvinnor finns runt det förhandlingsbordet då.

Att Sverige fortsätter med en feministisk utrikespolitik, som gör det tydligt att det inte bara handlar om kvinnor utan också om att göra ALLA människor säkrare. Det betyder en starkare satsning på förebyggande av konflikter, medling, diplomati och nedrustning. Det är en sådan långsiktig och strategisk politik som kan bidra till en säkrare och mer fredlig värld.

Eva Nikell.

Eva Nikell arbetar med utvecklings- och samverkansfrågor på Diskrimineringsombudsmannen och har varit aktiv i olika delar av kvinnorörelsen sedan 1972:

1. Höjdpunkt: Att Fi kom in i 13 kommuner, och framför allt att Sissela Nordling Blanco får huvudansvaret för ett Råd för mänskliga rättigheter inom Stockholms stad. Roligt att det blev en röd-grön-rosa majoritet i Stockholm, det innebär att det troligen går att göra något när det gäller de mänskliga rättigheterna. Håller tummarna.

Lågvattenmärke: Att Sveriges Kvinnolobby inte lyckades ta tag i debatten som uppstod efter Nordiskt Forum och den kritik som framfördes av dem som står utanför jämställdhetsarbetets mainstreamfeminism. På ”återträffen” på Rival i Stockholm 6 december var det uppenbart att arrangörerna hade försökt göra något annorlunda med tanke på representationen i programmet. Men det blev bara halvt, om ens det. När Trifa Shakely i panelen tog upp kritiken om att Nordiskt Forum bjudit in en rasistisk och kvinnorättsfientlig jämställdhetsminister från Norge att ta emot NF-kraven (och till på köpet ställt en fullständigt meningslös fråga till henne) så viftades kritiken bort med ett ”ja, det finns många svåra frågor...”. Varför inte ta tag i debatten i stället? Tänk om Sofia Karlsson hade frågat Trifa Shakely ”vad tycker du att Nordiskt Forum skulle ha gjort i stället?” så hade det kanske funnits en öppning för ett samtal. Ingen säger att frågorna är enkla – tvärtom rör det sig om grundläggande frågor om strategi och solidaritet – men de måste få diskuteras! Om diskussionen hade fått ett utrymme på Rival så hade resten av programläggningen funkat bra. Men nu, eftersom de viktigaste frågorna viftades bort, så blev intrycket tyvärr att de rasifierade kvinnorna och de som i övrigt föll utanför normen för mainstreamfeminismen blev ”kulturinslaget”. Synd, eftersom någon hade tänkt till – men en måste tänka hela vägen och politikens innehåll är trots allt det viktigaste. Sedan hoppas jag innerligt att Sveriges Kvinnolobby tänker till ytterligare ett varv när det gäller tillgängligheten i samband med den utlovade seminariet om intersektionalitet i februari och bjuder upp en Maria Johansson på scenen i stället för att hon ska behöva sitta nedanför scenen och medverka. Rival är tyvärr ingen lokal som går att använda alls om arrangemanget ska vara tillgängligt för alla.

2. Feminismen kan aldrig utgöra ett eget politiskt område, feminism är för mig en ideologi och tankeinriktning som måste samverka med andra jämlikhetspraktiker för att det ska hända något bra i samhället. Och därför hoppas jag på att den nuvarande regeringen får en möjlighet att fullfölja den budget och den inriktning på politiken som den presenterade i regeringsförklaringen och inför budgetomröstningen i december redan under 2015. Regeringen är inte bara jämställd i bemärkelsen andelen kvinnor och män, den innehåller därutöver en juste representation av ministrar (4 av 24) med icke enbart svensk bakgrund – för första gången i Sveriges moderna historia – och även denna representation består av 50/50 kvinnor och män. Ovanligt många ministrar har djupa sakkunskaper i sina ämnen och långvariga erfarenheter av att kämpa för förbättringar inom sina respektive områden. I mitt jobb är det viktigt vad en regering gör i frågor som rör mänskliga rättigheter, nationella minoriteter, upphandlingsfrågor, bostadsfrågor och socialtjänstfrågor för att nämna några områden – och här hoppas jag att den sittande regeringen får en möjlighet att göra skillnad.

Simone Lindsten, ordförande i Allt är Möjligt:

1. Höjdpunkt: Nordiskt Forum, framför allt att det samlade å många deltagare och att Malmö stad skötte värdskapet så fint. Lågvattenmärke: Att Feministiskt Initiativ inte kom in i riksdagen. Det skulle rört om!

2. Önskan för 2015: Att politiken överger arbetslinjen. Vi måste anpassa arbetet till livet i stället för tvärtom, som vi nu gjort sedan jämställdhetspolitikens införande. Det är bara att tillämpa Diskrimineringslagen: 3 kap, 5§!

Linda Snecker.

Linda Snecker, riksdagsledamot och rättspolitisk talesperson, Vänsterpartiet:

1. Det lägsta lågvattnet skedde när Alliansens budget med stöd av SD, röstades igenom i riksdagen. Istället för en rödgrön budget som satsar på jämställdhet, som 5 000 fler anställda i äldreomsorgen, höjt underhållsstöd för ensamstående och utjämnande av inkomstskillnader mellan kvinnor och män fick Sverige en budget som sänker skatten för rika män och fortsatt vårdnadsbidrag. Höjdpunkterna är definitivt engagemang som FATTA! och andra grupper som lyfter aktuella feministiska frågor, ifrågasätter och påverkar samhällsdebatten och som är grymma feminister och antirasister. Hoppas på ett 2015 där rörelsen växer till oanade krafter!

2. Att Sverige får en feministisk regering som gör riktiga jämställdhetssatsningar, att införandet av en samtyckeslagstiftning med oaktsamhetsbrott sker och att vardagsdebatten lyfts från om pojkar får vara Lucia till att handla om att alla människor är fria att skapa sin egen identitet och uttryck redan från barnsben, utan att patriarkatets och heteronormerna stoppar en.

Arazo Arif.

Arazo Arif, kvinnorättsaktivist och journalist:

1. Feministiska höjdpunkter under 2014 var många. Ur ett nationellt perspektiv: att jämställdhet kom upp på den politiska dagordningen tack vare de många gräsrotsrörelsernas framgångar, att den feministiska debatten breddades till viss mån för att i fortsättningen inkludera även transpersoner och rasifierade, att så många skapande kvinnor uppmärksammades och att feministiska konferenser och festivaler hölls runt om i landet med stora framgångar. Att vi fått en uttalad feministisk regering och bland annat ett utrikesdepartement styrt av kvinnor och att den svenska feminismens framgångar uppmärksammats internationellt.

Största feministiska lågvattenmärket är det faktum att mycket har skett i teorin och debatten men litet i praktiken. Fortsatt dåliga arbetsförhållanden och låga löner i kvinnodominerade yrken, kvinnojourernas fortsatta utsatthet, uteblivet stöd till Terrafem som resulterar i att dess skyddade boenden tvingas till nedläggning, ökade hatbrott, ökad och mer öppen rasism och en komplett politisk förskjutning till höger.

2.Inför 2015 hoppas jag på aktiva politiska åtgärder för att få bukt med ojämlikheten i samhället. Jag hoppas på nya, kraftfulla tag av vår nya regering när de får sin budget igenom. Jag hoppas på större ekonomisk jämlikhet, satsningar i kvinnodominerade yrken och förebyggande åtgärder mot rasismens utveckling. Mindre prat, mer välfärdsstat!

Birger Lycken, pr-konsult på Westander

1. Feministiskt initiativs valframgångar var årets absoluta höjdpunkt. Efter så många år och så mycket slit fick vi äntligen se Fi ta plats i media och i parlament på ett sätt som gjorde det nödvändigt för de andra partierna att förhålla sig till feminismen. Lågvattenmärket var Sverigedemokraternas stora valframgång.

2. Jag hoppas att 2015 blir ett år då tv-manligheten plockas ned från sin piedestal. Filip, Fredrik, Kristian, Fredrik, Erik, Fredrik, Lasse – jag orkar inte mer. In med Tiffany, Bianca och Moa. Och mycket mer Ann Petrén i rutan, tack!

Sandra Dahlén.

Sandra Dahlén, sexualupplysare, författare och krönikör i Feministiskt perspektiv:

1. Höjdpunkten var att ett feministiskt parti tog plats i EU-parlamentet. Det betyder oerhört mycket för feminister och feministiska organisationer i hela världen. Lågvattenmärken är självklart det ökade stödet för den parlamentariska fascismen i Sverige genom fler röster på SD i riksdags- och kommunval.

2. Att något oväntat händer som markant försvagar SD och att samtidigt den feministiska/antirasistiska rörelsen växer sig ännu starkare samt att Fi tar riksdagsplats i och med extravalet.

Katarina Hörlin.

Katarina Hörlin, journalist och feminist:

1. För mig inträffade den absoluta höjdpunkten den 8 mars, Internationella kvinnodagen, i Stockholm. Jourkvinnor och jourtjejer från hela landet slöt upp på Medborgarplatsen för att demonstrera för fria, feministiska och framtidsfinansierade jourer. Roks (Riksorganisationen för kvinno- och tjejjourer i Sverige, red anm) kvinnokör sjöng, jourerna bar fram sina vackra textilbanderoller och tillsammans med alla tal från jourkvinnor och jourtjejer genomsyrades hela torget av smittande kraft och systerskap!

En annan höjdpunkt var när Mary Honeyballs betänkande, som säger att bästa sättet att avskaffa prostitution är att kriminalisera sexköparen, antogs av EU-parlamentet.

Lågvattenmärket kom nog i morse, när Ekot avslöjade att polisen i Södertörn i flera år fört ett så kallat kvinnoregister, där de skrivit negativa omdömen om tusentals enskilda kvinnor, som anmält att mannen hon levt med utsatt henne för hot och våld. Kvinnorna beskrivs som ”knepig”, ”mytoman” och i något fall, rapporterar Ekot, anser polisen att förövaren/mannen är det ”största brottsoffret”.

2. Att vi efter valet fått en regering som styrs av en stark kvinnopolitisk och demokratisk ideologi. Därutöver, att landets fristående kvinno- och tjejjourer får en hållbar och förutsägbar finansiering.

Maria Jacobson.

Maria Jacobson, journalist, författare och krönikör i Feministiskt perspektiv

1. Höjdpunkten för mig var att ett feministiskt intersektionellt parti gjorde bra ifrån sig i ett riksdagsval. Lågvattenmärket var att FI inte kom in i riksdagen. Hela den politiska situationen hade sett annorlunda ut idag om partiet hade kommit över riksdagsspärren. Dock påverkade FI det politiska klimatet under en stor del av året och fick flera andra partier att piggna till feministiskt sett. Nu gäller det att hålla detta levande eftersom jag ändå tror att det politiska läget i stort kan komma att missgynna feministiska frågor. I tider av politisk stabilitet tenderar feministisk politik avancera.

2. Med tanke på den politiska oron i landet och att mycket politiskt arbete kommer att ägnas åt att hålla gränsen mot SD så hoppas jag att alla feminister – inklusive jag själv – är uthålliga och inte blir uppgivna. Utomparlamentarismen kan öka i betydelse, inte minst på det feministiska och antirasistiska området om vi får en parlamentarisk backlash. Jag är orolig för en ökad sexism, rasism och homofobi i kölvattnet av den politiska situationen.

Nooshi Dadgostar. Foto: Kalle Larsson

Nooshi Dadgostar, riksdagsledamot, Vänsterpartiet:

1. Höjdpunkt o lågvattenmärke. 2014 var ett politiskt dramatiskt supervalår fyllt av förhoppningar och förväntningar på ny politik, men också nervositet inför valresultaten. Den största besvikelsen blev att ett rasistiskt och kvinnofientligt parti växte till närmare 13 procent i riksdagsvalet. Partiet lyckades därefter få samhällsdebatten att handla om dom själva, deras olika slags konspirationer och använda rikspolitiken till sitt egna maktspel. Det var extremt sorgligt att se och ledde till att vi inte fick prata tillräckligt mycket om viktiga frågor som berör människor.

Höjdpunkten var att den nya regeringen tillsammans med Vänsterpartiet lyckades lägga fram en statsbudget som gjorde stora satsningar på kvinnor. Kvinnojourerna skulle tryggas med en stabilare och mer långsiktig finansiering, förlossningsvården fick en storsatsning på 400 miljoner och äldreomsorgen en efterlängtad förstärkning som hade kunnat ge tusentals nya anställningar för att öka livskvaliteten för våra äldre. För första gången på länge lades en budget som strävade efter att sluta inkomstgapet mellan kvinnor och män. Den nya statsministerns uttalade i sin regeringsförklaring att ”regeringen är en feministisk regering”.

Tyvärr röstade de borgerliga partierna och SD istället på en budget som ökar skillnaderna mellan män och kvinnor och försämrar välfärden. Därför genomfördes aldrig regeringens satsningar.

2. Vad jag hoppas på inför 2015. Mer än var tredje pensionär i Sverige är så kallad fattigpensionär, de lever på mellan 6 000 och 8 000 kronor i månaden. 80 procent av dessa är kvinnor. Många av oss känner oro för hur livet som pensionär ska bli även långt innan vi nått 60-årsstrecket. Jag hoppas att vi under 2015 ska prata om dessa kvinnor och fråga oss om det är rimligt att ha ett pensionssystem som leder till att vi måste vända varje på varenda slant bara för att vi är kvinnor och över 65.

Sedan blev jag så himla glad över att Sveriges kvinnolobby under hösten 2014 lanserade sin kampanj Reklamera, mot könsdiskriminerande reklam. Jag hoppas att 2015 också blir året då vi oftare ifrågasätter vad sjuka skönhetsideal och hetsjakten på den perfekta kroppen gör med oss som människor. Jag vill höra fler kvinnor, unga som gamla, prata om hur det är att alltid behöva tänka på hur man ser ut och ha ångest över att spegelbilden så sällan matchar reklam- och tv-bilderna. Hur hjälper samhället till och vad kan vi göra åt det?

Eva Fuchs, aktivist och feminist:

Höjdpunkten under 2014 var Gudrun Schymans moderna kreativa nytänkande med Fi. Hennes otroligt peppande homepartyn kändes lärorika och uppfriskande Lågvattenmärken: Angreppet vid RFSU:s sammankomst gällande rätten till fri abort. För mig är det också Annie Lööw och hennes uttalanden, bland annat: ”Min förebild är Magreth Tatcher” Suck...

2. Hoppas att samtliga kvinnojourer får de resurser de behöver samt det stöd de förtjänar. Hoppas att löneklyftorna mellan män och kvinnor minskar. Och så måste vi naturligtvis fortsätta vår kamp mot näthat och hot och även se över lagarna runt våldtäkt. Finns så mycket mer men stannar här.

Helena Brors.

Helena Brors, kulturskribent och Feministiskt Perspektivs expert på kött och kön:

1. Till all olycka var lågvattenmärkena legio. Ett av dem var att Solveig Horne, Norges homofobiska, transfobiska och misogyna jämställdhetsminister (!) från xenofobiska Fremskrittspartiet, bjöds in till Nordiskt Forum i Malmö. Likaså att fascistpartiet Sverigedemokraterna kom in i Europaparlamentet och ökade i riksdagsvalet. Jag ser ingen vits med att sätta prefixet ”ny-” framför deras fascism. SVT-serien Fittstim – min kamp framställde feminismen som både löjeväckande och dödsbringande. Också ett erbarmligt bottennapp. Anita Sarkeesian och andra kvinnor inom spelvärlden mordhotades i Gamergate. Ett praktexempel på unket kvinnohat.

Att Kanada fick en sexköpslag av nordisk modell var en veritabel ljuspunkt. Nobels fredspris till Malala Yosafzai belönade en ung kvinna som kämpar för flickors rätt till utbildning. Emma Watsons brandtal inför FN väckte förhoppningsvis intresset för feminism hos många av de miljontals som tog del av det på nätet. Turteaterns Sånger för Norden iscensatte fascismens inneboende hat mot kvinnor och sexualupplysning mästerligt. Jag såg föreställningen vid fyra tillfällen och varje gång ensemblen sjöng ut ”Åh, feminister, ondska och islam!” skälvde jag av välbehag. En personlig ljuspunkt var att Forum för feministisk forskning Stockholm antog min motion om att bara servera veganskt vid sina sammankomster.

2. Inför 2015 hoppas jag på ett fortsatt feministiskt uppvaknande i Sverige. Som feminist och djurrättsaktivist hyser jag även förhoppningar om ökad medvetenhet om intersektionen mellan kvinnoförtryck och speciesism.

Frida Sandström.

Frida Sandström, konstnärligt verksam journalist och kritiker:

1. Lågvattenmärket för 2014 bär fascist-F:et globalt som lokalt (jag befinner mig just nu i Malmö) och mer än så behöver jag inte säga. Eller jo, det är just det som krävs – samtal, formuleringar, det fortsatta. Det blir även min höjdpunkt, att jag under valåret tog del av och hörde talas om en mängd samtal som inte bara med anledning av det skarpa läget innan decemberöverenskommelsen faktiskt visade på mobilisering – och ännu gör det. Därför är även högvattenmärket här F-märkt... med ett utropstecken på slutet! Men, även den utomparlamentariska rörelsen är omistlig, och här tänker jag bland annat på höstens rörelse kring Järntorget i Göteborg, där en hungerstrejk övergick i en folkrörelse för asylrätt och för ett erkännande av Palestina. Nu, när tälten slutligen har motats bort (fastän alla som tidigare strejkade ännu inte har fått uppehållstillstånd), ekar Olof Palmes Plats tom. Fotografen Trinidad Carillos magiskt skimrande fotografier av de hungerstrejkande som nu visas på Göteborgs Konsthall påminner om den mobilisering i staden som blev av – men som hade kunnat bli ännu större än vad den faktiskt blev. I Malmö tänker jag på den snabbt växande rörelsen Solidaritet med EU-migranter och hoppas att den ska gå ett annat öde till mötes.

2. Mina förhoppningar inför det kommande året är många, men på det strukturella planet tänker jag på det mediala samtalet – att det ska ge rum för fler rörelser, bilder och möjligheter i stället för att inskränka detsamma. Må vara i form av en någorlunda fungerande kulturbudget, en human migrationspolitisk, eller en public service som tar ställning – allt behövs. Själv kliver jag över i 2015 med Mara Lees När andra skriver i handen.

Gunvor G Ericson.

Gunvor G Ericson, politiskt sakkunnig, Miljöpartiet:

1. Nordisk Forum i Malmö var en höjdpunkt och att feministiska frågorna kom upp på agendan supervalåret med både val till EU parlament och riksdag. För mig personligen var det en höjdpunkt att få delta på FN:s årliga möte med kvinnokommittén, Commission on the Status of Women (CSW), men vi har oerhört mycket att jobba med för att nå jämställdhet. Lågvattenmärke var antiabortaktiviteter som startade med samvetsfrihetsdiskussion och fortsatte med ett avskyvärt attentat mot filmfestival. Lågvattenmärke var också Svenskt näringslivs Jens Spendrups uttalande om att bristen på kvinnor i företagens styrelser beror på att det inte finns kompetenta kvinnor. Det positiva var dock att han inte kom undan, utan att det skapade debatt om honom och den syn på kvinnor han förmedlade.

2. Konkreta beslut i rätt riktning, till exempel att beslut fattas om ensamståendes rätt till insemination och att steg mot en tredelad föräldraförsäkring tas genom att en ytterligare månad reserveras för vardera föräldern i föräldraförsäkringen. För det krävs att de partier som säger sig vara för dessa reformer står upp för det i riksdagen och inte styrs av blockpolitik. Jag hoppas också på att de feministiska förslag som fanns i regeringens budget men som röstades bort av Alliansen och SD kan bli verklighet i tilläggsbudget i vår, till exempel 100 extra miljoner årligen till en hållbar finansiering av alla ideella kvinnojourer och tjejjourer som inte urholkar jourernas självständighet, höjt underhållsstöd och nytt mål för den ekonomiska familjepolitiken som även inriktas på jämställdhet. Den ”ekonomiska familjepolitiken ska bidra till en god ekonomisk levnadsstandard för alla barnfamiljer samt minska skillnaderna i de ekonomiska villkoren mellan hushåll med och utan barn. Den ekonomiska familjepolitiken ska även bidra till ett jämställt föräldraskap”.

Inga-Lisa Sangregorio.

Inga-Lisa Sangregorio, frilansjournalist och gammal kvinnokämpe:

1. En höjdpunkt var fredspriset till den modiga och skärpta Malala. Lågvattenmärken - uppriktigt sagt har jag svårt att stå ut med en del fundamentalister inom den identitetspolitiska rörelsen.

2. Inför 2015 hoppas jag på mer kontakter och samarbete mellan feminister ur olika generationer. Jag blev - låt mig säga förvånad – över att några unga skärpta feminister jag träffade inte hade hört talas om Grupp 8. Det har alltid varit kvinnorörelsens förbannelse att varje generation måste börja om på nytt.

Linnéa Bruno.

Linnéa Bruno, sociologdoktorand och Fi-partist

1. En av mina mest hoppfulla och extatiska feministiska stunder var när Victoria Kawesa höll tal på vår antirasistiska fest för 2 000 personer i Almedalen, samtidigt som Jimmie Åkesson höll partiledartal några hundra meter bort. 2014 var ett år av feministisk och antirasistisk folkbildning och mobilisering. Afrobirapporten, dokumentären Raskortet, texterna på Rummet och andra artiklar, alla dessa feministiska homeparties och nya ord har inneburit en kollektiv medvetandehöjning. Aldrig förr har så många svenskar stått upp för en bred och inkluderande feminism. Grunden är därmed lagd för politisk handling. Att Fi kom in i EU-parlamentet och 13 kommuner är såklart stort.

Bottennappen är hatet, våldet och rasismens större konkreta politiska framgångar i Sverige och EU. Internationellt IS framfart. Bottennapp även Alliansens svek mot kvinnojourerna och det allt starkare stödet för en nationalistisk säkerhetspolitik – nu tyvärr hos samtliga riksdagspartier.

2. Jag hoppas att den rödgröna regeringen lyckas göra skillnad som märks i människors liv - för starkare välfärd och trygghet, mer jämlik och bättre skola, snabba satsningar på byggande av hyresrätter och att motverka hat och våld. Jag hoppas på framgång för klimatförhandlingar, att IS stoppas, att EU implementerar asylrätten och stoppar förtrycket av romer.

Moa Svan. Foto: Sara Mac Key

Moa Svan, komiker, programledare och sportskribent i Feministiskt perspektiv:

1. Höjdpunkt var ju såklart eu-parlamentsvalet. Det är en dröm att feminister gör entré i parlamentet på det sättet. Mary Wollstonecraft skulle tjuta av glädje om hon visste.

Lågvatten.... Jag var i djup chock att alliansen ihop med SD nästan krossade Kulturtidskrifterna. Bang som varit med mig sedan tonåren. Jag kan inte tänka mig hur det skulle vara utan. Som att Kalle Ankas jul skulle tas bort. Det är läskigt att man ger sig på kulturen. Det är där det feministiska ordet sprids och utvecklas.

Karen Austin.

Karen Austin är projektledare för regeringsuppdraget Unga män, våld och maskulinitet och styrelseledamot i Feministiskt perspektiv:

1. Höjdpunkter: Vetenskapsvärlden är mer jämlik än nånsin. 17 åriga Malala Yousafzai som yngsta pristagare nånsin fick fredspriset i år och satte frågan om utbildning för alla på kartan. Lagstiftning mot äktenskap mot någons vilja trädde i kraft i somras. Könsstympning ska ses som en egen diagnos. I år vet alla vad samtycke innebär på grund av Fatta-kampanjen. I somras i Malmö möttes tusentals aktivister, forskare och byråkrater från hela Norden i den största feministiska mötet sedan Peking 1995.

Lågvattenmärken: Fascismens framgångar i Europa och i Sverige fortsätter även under 2014. Maktfullkomliga män som Vladimir Putin i Ryssland, Recep Tayyip Erdoğan i Turkiet och Bashar al-Assad i Syrien fortsätter och regera och är än mer maktfullkomliga. Att regeringen inte har fortsatt med att satsa på det fjärde jämställdhetsmålet som att all våld ska upphöra såsom Alliansregeringer påbörjat och därmed har frågor som våldsprevention och kunskap om maskulinitetsnormer avstannat. Att det fortfarande inte finns någon tydlig lagstiftning mot våldtäkt där det framgår att ömsesidig respekt mellan partners ska äga rum där båda är överens om att ha sex annars har det skett ett övergrepp. Att FI inte kom in i riksdagen och att de rödgröna måste regera med Alliansens budget och att SD kommer fälla varje regering som inte jobbar för minskad invandring. Det får mig att må fysiskt illa.

2. Vad jag hoppas inför 2015: att människor i vårt land blir lite mer vaksamma på sig själva i relation till fascism, sexism och rasism, det vill säga vara medvetna om att vi människor successivt anpassar oss inför det politiska klimat vi lever i vilket betyder att andra partier och enskilda personer anpassar sig efter SD:s politik och retorik och inte ser vilket nyfascistiskt parti SD verkligen är. Att vi anpassar oss med att se fattiga människor tigga från bland annat Rumänien. Slutligen hoppas jag för egen personlig del att jag fortsätter att se vad som inte är okej och markerar det. Om det innebär att jag får ovänner för resten av mitt liv så får det vara så. Jag vill inte ingå i den så kallade normaliseringsprocessen. Då tillhör jag hellre den första gruppen som fascisterna hämtar. Jag ska inte vara tyst.

Julia Bahner, Fi.

Julia Bahner, ledamot i Göteborgs kommunfullmäktige och Feministiskt initiativs partistyrelse:

1. Att feminismen breddades och utvecklades ur ett intersektionellt perpspektiv. Jag är särskilt intresserad av funkis- och tillgänglighetsfrågor och har sett hur dessa tagit mer plats. Till exempel har det inflytelserika kontot Kvinnohat på Instagram haft flera funkispersoner och syntolkning av bilder fick ett genombrott. På statlig nivå fick vi en ny diskrimineringslag om bristande tillgänglighet - om än med alltför omfattande undantag, så kampen fortsätter. Ordet funkofobi beslutades tas in i SAOL!

För egen del att jag kom in i Göteborgs kommunfullmäktige!

Ett lågvattenmärke var genusforskarkonferensen G14 med teman som solidaritet och intersektionalitet, men där endast en presentation hade funkisperspektiv (vad jag kunde se i programmet). Feministisk humor är ibland fortfarande funkofobisk, till exempel ett avsnitt av Full Patte där något i stil med ”Är du utvecklingsstörd eller!?” uttrycks och i Nanna Johanssons seriealbum Hur man botar en feminist finns ett skämt som går ut på att en person söker jobb via sin gode man.

2. Jag hoppas på en fortsatt utveckling på den inslagna vägen där funkis- och tillgänglighetsfrågor blir en naturligt del av den intersektionella feminismen - i både teori och praktik: kompetensutveckling om livsvillkor för funkispersoner, förbättrat tillgänglighetsarbete i feministiska rum och ökad representation av funkispersoner.

Karin Hjalmarsson.

Karin Hjalmarson, jämställdhetsansvarig Synskadades Riksförbund:

1. Höjdpunkten var Nordiskt forum i Malmö.

Ett lågvattenmärke var södertörnspolisens olagliga kvinnoregister. I några fall hade man till exempel bokfört funktionsnedsättning som utvecklingsstörning.

2. Att kvinnor med funktionsnedsättningar blir mer synliga i Jämställdhetsutredningen och därigenom jämställdhetspolitiken jämfört med nu, då man oftast enbart talar om personer med funktionsnedsättningar och blundar för könsskillnader.

Saknar du något i årets enkät? Använd kommentarsfältet och fyll på (Fungerar endast för prenumeranter.) Det går också bra att mejla in svar till red@feministisktperspektiv.se innan veckans utgång.