Selvhenter har släppt en ny skiva

Bild: Emil Hartvig

Noisigast på Köpenhamns alternativa musikscen

2014-12-19 | Elena Smon Wolay padlock

KULTUR

Köpenhamns mest hyllade noisiga mångsysslare och tillika medlemmar i bandet Selvhenter släppte nytt på skivbolaget och kollektivet ”eget værelse” under förra veckan. Bara fyra år sedan debuten har dom hunnit turnera en hel del. Debutskivan som nominerades till Nordic Music Prize år 2012 har lett till att förväntningarna är skyhöga på uppföljaren. Elena Smon Wolay ringde upp batteristen Anja Jacobsen.

FAKTA/Selvhenter

Maria Bertel (trombon, keyboard, synthesizer)

Sonja LaBianca (saxofon, keyboard)

Maria Diekmann (violin)

Jaleh Negari (trummor, keyboard, percussion)

Anja Jacobsen (trummor, percussion)

Andra musikaliska projekt:

Pinkunoizu, Ymers Pizza, Frk. Jacobsen, Gud Er Kvinde, Diekmann, Valby Vokalgruppe and Choir Of Young Believers.

Discografi: Lun Elegance (EP, cd, 2007), Selvhenter (EP, 10” vinyl, 2010), Frk. B. Fricka (12” vinyl, cd, 2012), Motions Of Large Bodies (12” vinyl, cd, 2014).

Aktuella med "Motions Of Large Bodies (12” vinyl, cd, 2014)".

Vad betyder ”Selvhenter”?

– Haha, när man leker på gården och bollen hamnar långt utanför gränsen och den andra personen som måste hämta bollen skriker ”Selvhenter”!

Ok, Jag förstår! Hur startades bandet?

– Maria Bertel (trombon), Maria Diekmann (violin) och Sonja LaBianca (saxofon) startade Selvhenter baserat på följande instrument och helt utan trummor. Efter två års tid tillkom dom båda batteristerna, alltså jag och Jaleh (Negari).

Är ni skolade och var det uppenbart att ni skulle börja göra musik tillsammans?

– Maria (Bertel) har gått på musikkonservatoriet och Jahleh går där nu. Maria (Diekmann) gick på kungliga konstakademien i Köpenhamn. Sonja och jag är mer eller mindre självlärda genom ett antal musikaliska projekt vi varit aktiva i under 13 år.

Rörde ni er i samma musikkretsar i Danmark?

– Lite grann antar jag.. Jag och Sonja hade spelat en del förut sedan vi var 20-någonting. Sonja och trummisen Jaleh hade även spelat tillsammans i ett Ska- band med endast kvinnliga musiker som hette ”Favelachic”. Vi alla hade sprungit på varandra i olika slags scener sedan tidigare och samma konserter.

Vilka slags scener?

– Inom den experimentella musikscenen i Köpenhamn, mer inom jazzen och dess subgenrer. Ofta arrangerade av ”Jazz Club Loco” och även arrangemang av konst och musikkollektivet ”yoyooyoy” som jag samtidigt har varit väldigt mycket involverad i. Jag minns tydligt att jag ofta såg Sonja från håll i dom scenerna och rummen.

Vad har ni för Influenser?

– Väldigt olika men jag och Jaleh är influerade av mycket polyrytmik från Afrika och Asien. Alltså poängen med att skapa musik med olika rytmiska accentueringar som blockerar rytmen på något vis men som kompletterar varandra. Eh, svårt att förklara! Hur som helst är vi även väldigt influerade utav genrerna drone och minimalistisk musik.

Fanns det någon tanke när ni startade bandet att det skulle innefatta endast kvinnliga musiker?

– När Maria (Bertel), Maria (Diekmann) och Sonja startade Selvhenter som en trio var det mer av en tillfällighet att dom endast var kvinnor mer än att det var genomtänkt. Vid ett senare tillfälle fick dom en spelning hos den svenska föreningen ”Impra” för jämställt musikliv. Inför tillfället adderade dom batteristerna, och mig.

Det giget formade alltså bandet?

– Ja, men idag är det mer att det är vi individer i en grupp som skapar musik än att vi formades via det där giget hos ”Impra”.

Brukar ni tänka på det, att ni är endast kvinnor i bandet?

– Ja, en aning. Det har blivit en stor grej att vi är det. Framförallt har journalister precis som du upplyst detta väldigt mycket. Nu gick jag med på den här intervjun av just den anledningen att vi är just kvinnor och ska upplysas för en tidning som framhäver kvinnor i sig och det är en helt annan sak. Men mycket fokus på det har det definitiv varit mer än att vi har skapat musik. För oss är det inte en stor grej att vi är kvinnor som skapar, framförallt inte när vi spelar.

Ni får spela i experimentella rum men även i dom traditionella där män domineras så det kanske inte är så märkligt att man förbluffas. Har det varit positivt eller negativt att ni är just kvinnor i dom rummen med hjälp av eran ljudbild ni framför?

– För oss har det definitivt varit mer positivt än negativt. Väldigt ofta blir folk positivt överraskade då det verkar vara efterlängtat att just kvinnor framför den här typen av musik. Det är ju kul.

Verkligen! Vi går vidare då till eran fullängdare ”Motions of Large Bodies” som släpptes förra veckan.

– Ja!

Ni är ett onekligen spännande gäng som har släppt en hel del. När man söker på Selvhenter på hemsidan ”discogs” är det en drös av andra släpp än från ”Selvhenter” som dyker upp bl.a duo-plattor och andra band ni medverkar eller medverkat i...

– Jaha, Hade jag ingen aning om!

Hur som helst så har jag förstått att det här är eran andra fullängdare. Till skillnad från den första skivan så låter eran andra fullängdare mer välarbetad än spontan. Kan du jämföra dom båda?

– Vi har helt klart utvecklats och förändrats sedan dom första åren vi spelat tillsammans, privat och musikaliskt. Den första skivan ledde till extremt många spelningar och spelningarna som förstås fick oss att utvecklas. Den andra fullängdaren ville vi låta lite mer producerad och annorlunda än den råa och spontana första fullängdaren. Den producerade ljudbilden får automatiskt den här skivan att kännas intressantare då vi får fördjupa oss och ge det tid och ibland har vi mer hamnat åt pop-hållet, det gillar jag. Kombinationen är intressant.

Hur har responsen varit hittills?

– Ingen alls! Du är den första journalisten vi pratar med!

Verkligen?

– Haha, ja! Men skivan kom ju dock ut för en vecka sedan...

Första skivan fick ju en monster-respons dock... Något ni hade förväntat er?

– Nej, nej...

Var det en drömfeedback för er?

– Ja, verkligen! Helt plötsligt var vi nominerade till Nordic Music Prize och sedan var det en massa spelningar som väntade. Men det märkliga är att vi är mer erkända utanför Danmark.

Va konstigt?

– Haha, ja. Det är verkligen konstigt.

Men ni har väl inte spelat så värst mycket i Skandinavien och hur kommer det sig?

– Det stämmer, vi har fått ströspelningar i Skandinavien och inte fått ihop en turné där ännu. Christoph Linder från bokningsbolaget Planet Rock som sköter våra bokningar är baserad i Berlin och har visserligen fler och nära kontakter i Europa än Skandinavien. En Skandinavien-turné är dock efterlängtad, den planeras in och det kommer att bli av snart.

Hur ser er vardag ut? Har den något att göra med dessa ströspelningar som inte lett till en turné?

– Oj, den är väldigt komplicerad och ett stort pussel att få ihop för att ses för rep. Maria (Bertel) har två barn, Maria (Diekmann) har ett barn och undervisar även som violinlärare. Sonja är fulltidsläkare och Jaleh studerar på musikkonservatoriet och jag har en hel del musikaliska projekt som jag utövar förutom ”Selvhenter”.

Imponerande! Kan man höra det i eran musik? Att den kan bli spontan mer än genomtänkt då tiden är knapp?

- Nej, det tror jag inte. Men man kan höra att det är fem väldigt olika individer som tillför helt olika saker musikalisk. Vi finner även tid för varandra och rep hur knapp tiden nu än är.

Hur ser framtiden ut för er?

- Ser bra ut tycker jag. Vi har en del festivalspelningar inbokade inför sommaren men under våren tar jag nu en paus för att nu är det dags för mig. Jag är alltså gravid.

Wow! Grattis!

- Hahaha, tack! Under våren åker Jaleh ner till hennes hemland Iran och jag tar alltså en paus fram till hösten och tjejerna spelar utan mig fram till dess. Bortsett från det så är jag så glad över det här bandet och ser fram emot framtiden och nuet känns lika fantastiskt. Jag menar den fösta tidningen som plockar upp och intervjuar oss för skivan är en feministisk tidning. Det är en bra och hälsosam plattform att utgå ifrån.

Ni släpper skivan på ”eget værelse”. Vad är det för något mer än ett skivbolag?

– Förutom ett skivbolag är det ett kollektiv och en plattform för alla möjliga musikaliska och konstprojekt vi gör, individuellt eller tillsammans. Namnet ”eget værelse” har även en Feministisk referens då det är hämtat ur Virginia Woolfs bok ”Ett eget rum” då kollektivet helt enkelt blir ett rum för oss att uttrycka oss på vilket är otroligt viktigt.