Litteraturhistorien måste skrivas om

2014-12-19 | Ina Blomster padlock

FEMINISM

Med sin nya bok tycks Ebba Witt-Brattström återgå till sitt akademiska arbete. Hon vill ändra historieskrivningen över 1970-talets litteratur med den kritiska blicken riktad mot 1980-talets manliga kritiker - bland andra hennes före detta make Horace Engdahl. Witt-Brattström ger den feministiska litteraturen sin revansch menar Ina Blomster som läst.

FAKTA/Ebba Witt-Brattstöm

Ebba Witt-Brattström disputerade 1988 med avhandlingen Moa Martinsson: skrift och drift i 30-talet. År 2000 installerades hon som professor i litteraturvetenskap med genusinriktning vid Södertörns högskola. Mellan 2008 och 2011 innehade hon Dag Hammarskjöld-professuren vid Hombolduniversitets Nordeuropainstitut i Berlin.

Sedan två år tillbaka har hon en professur i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet.

Kvinnorörelsens segrar verkar behöva erövras om och om igen. Yrkesutövande kvinnor faller i glömska medan männen skriver sin historia. Det dåliga minnet gäller också politiska landvinningar. Jämför 1974 års abortlagstiftning med nuets debatt om samvetsklausuler där till och med ekonomiska argument anförs. Samvetsklausuler skulle göra det lättare att rekrytera barnmorskor till en förlossningsvård som går på knäna, hävdar vissa. Nog är det fler än jag som häpnar? Abort är en kvinnofråga och lagen överlåter de etiska ställningstagandena till den enskilda kvinnan. Låt oss komma ihåg det.

Nedvärderat årtionde

När det gäller 1970-talets feministiska litteratur har kritiker och litteraturhistoriker gjort sitt yttersta för att frånta epoken sitt värde. "Kanske kommer 'sjuttiotal' helt enkelt att beteckna ett interregnum mellan två mer tydligt profilerade litterära decennier" står det i Den svenska litteraturhistorien.

Med Ebba Witt-Brattstöms Stå i bredd. 70-talets kvinnor, män och litteratur, får den feministiska litteraturen sin revansch. Det är en fröjd att läsa Witt-Brattstöm när hon går på tvärs och visar hur nyskapande 1970-talet i själva verket var. Arbetsliv och samliv, sexualitet och relationen mor/dotter, kvinnohistoria och övergrepp är exempel på ämnen som får litterär gestaltning i 70-talets litteratur.

Med start hos sextiotalsikoner som Betty Friedan och Sonja Åkesson lotsas läsaren genom 70-talet, år för år. Ebba Witt-Brattström blandar svenska reformer, internationell storpolitik, populärkultur med de nyfeministiska författarnas éntre på den litterära scenen.

Kvinnor tar ordet

År 1970 får städerskan Maja Ekelöf Rabén Sjögrens pris för bästa politiska roman med Rapport från en skurhink och den yrkesarbetande låglönekvinnan kliver in i litteraturen. Kvinnliga författare börja skriva om sina liv och sin vardag; om yrkesarbete om barn och om hem. Och om en allt mer uppgiven och ursinnig önskan att "stå i bredd" med sin partner.

I Du, människa? hånar Marit Paulsen maktens män, men maken som hon går omlott med i industrins skiftslit, skildrar hon med ömhet. I brist på utrymme för kärleksliv önskar hon "åtminstone tid att vara kamrater".

Bokens titel är lånad från Märta Tikkanens "Århundradet kärlekshistoria" från 1978: "Du var den som jag ville/stå i bredd med/.../Du var alla möjligheter/och utveckling och framtid/du var gemensam kamp/och det omöjliga hoppet/om förändring"

Witt-Brattström tolkar paret Tikkanens böcker som en ibland vredgad men alltid kärleksfull dialog. I "TTT" skriver Henrik Tikkanen: "Anne talade om att stå i bredd, det gick för sig när man stod bakom, men vem var beredd att ta ett steg tillbaka när man hamnat ett steg framför".

Ebba Witt-Brattström har skrivit en personlig och rolig, bildad och bildande litteraturhistoria. För hon gör mer än övertygar om periodens värde, hennes tolkningar/omtolkningar visar att 70-talets litteratur är så mycket mer än bara tidsdokument utan egentliga referenser. Förenklat: utan en Moa Martinsson ingen Maja Ekelöf eller Kerstin Ekman.

Den nödvändiga överlåtelsen mellan generationer

Överraskande är också hennes läsning av Åsa Nelvin. Det är en författare som brukar ses som ett slags undantag från feminismen. I "Den svenska litteraturen" beskrivs hon som alltför begåvad för att hänfalla åt kvinnokamp eller privatlivets mer intima sidor. Åt den analysen fnyser Witt-Brattström, "då får man göra sig både blind och döv", skriver hon och drar paralleller till både Germaine Greer och Valerie Solanas.

Ulla Isaksson gör med "Paradistorg" en uppdatering av särartsfeminismen, skriver Ebba Witt-Brattström. Texten sätts i 70-talets kontext och "det stora slaget om moderligheten" som utmärkte årtiondet. Moderlighet som livshållning förutsätter inte det faktiska moderskapet. Det var ett omdebatterat ämne. Maria Bergom-Larsson och Eva Adolfsson ansåg till exempel att Ulla Isaksson ställde privatlivet mot samhället vilket förvärrade kvinnors redan dåliga samvete. De yngre feministerna värjde sig mot "moderligheten" och ville inte alls bli som sina mödrar.

Att ta avstånd från tidigare generationer innebär också historielöshet enligt Witt-Brattström. Visst hörs hennes frustration över det. Det är bara en av anledningarna till att Stå i bredd är nödvändig. För alldeles oavsett vilket feministiskt synsätt en har är sätts 70-talet i ett historiskt, politiskt och idémässigt sammanhang. Alltså finns det. "Den svenska litteraturhistorien" måste skrivas om.