Gränsen mellan USA och Mexiko är ett öppet sår, una herida abierta. Orden finns i Gloria Anzaldúas bok Borderlands/La Frontera från 1987. En bok som när den kom var banbrytande; i sin språkliga form, i hur den lyfte fram det hybrida, hur den kraftfullt formulerande en radikal och queer feminism på ett sätt som utmanade vita feministiska idéer om systerskap. Gränsen hos Gloria Anzaldúa är inte bara en erfarenhet som sätter sig i huden och själen. Den är grunden för en ny kunskapsteori i vilken det universella nås genom en djupdykning i det partikulära.

Gränsen

Jag har arbetat på olika sätt med den här boken i snart tio år. Läst den, använt den i mitt eget skrivande, undervisat på den och översatt den. Att börja översätta den var, så kändes det, ett förräderi – oklar om det var mot mig eller mot Anzaldúa. Jag hade alltid undervisat på den som en oöversättbar bok, tvingat mina studenter att läsa de spanska partierna oavsett om de hade några kunskaper i spanska eller ej. För att vara trogen åtminstone detta insåg jag att de spanska partierna måste förbli oöversatta. När boken först publicerades var det i USA där engelskan är den dominerande majoritetens språk. I detta sammanhang signalerar spanskan för läsaren: lär dig mitt språk, eller acceptera att den här texten inte bjuder dig ända in. Att därför vägra översätta spanskan till svenska, var ett sätt att försöka vara trogen originaltexten.

Anzaldúa skriver från gränsen mellan Mexiko och södra USA, en gräns vilken hon beskriver som ”ett öppet sår där tredje världen som mot ett rivjärn gnuggar sig mot den första världen och blöder”. Meningen är skriven på engelska, men just orden ”ett öppet sår”, una herida abierta, är på spanska. Det är som om herrens språk inte kan göra gränsens smärta rättvisa. Anzaldúa var chicana, närmare bestämt tejana från Texas, eller Tejas, vilket innebar att hon var ättling till de mexikaner som genom fredsuppgörelsen mellan USA och Mexiko 1848 plötsligt fann sig bo i USA. Det är dessa människor som, när de blir utpekade som främlingar, brukar säga: ”vi korsade aldrig gränsen, den korsade oss”

Barn till generationer av lantarbetare som genom det anglo-amerikanska samhällets expansion på tidigare mexikansk mark blivit allt fattigare, bar hon erfarenheterna av både språklig, kulturell och social marginalisering. Som kvinna och lesbisk kände hon sexismen från bägge håll, som ättling till både erövrade och erövrare, kände hon rasismen från bägge håll. Den värld som hennes delvis självbiografiska skrivande berättar om är en värld där människor ständigt riskerar att tas av gränspolisen, även om de bott på samma plats i generationer. De "skickas tillbaka" till ett land i vilket de aldrig satt sin fot.

Hemlandet och den obekväma platsen

Borderlands/La Frontera öppnar med ett kapitel som har rubriken Hemlandet, Aztlán/El otro México. Kapitlet, liksom hela boken, är en brottning med detta hemland. Vad är ett hemland och vad är ett hem? Vad är ett land? Ordets användning är inte entydig. Det kan laddas med nostalgi, med en längtan tillbaka. Det har också en historia av att användas i direkt koloniala syften. Låt oss bara tänka på den sydafrikanska apartheidregimens förvisning av människor till "hemländer". Eller, hur det används på svenska: helt frikopplat från den plats där en människa de facto har sitt hem, snarare ett uttryck för idén om var någon "egentligen" hör hemma. En människa som har levt hela sitt liv i Sverige, kan höra Somalia, Chile eller Thailand beskrivas som hens hemland.

Anzaldúa benämner hemlandet Aztlán/El otro Mexico. Detta benämnande är kopplat till de krig som utgör den historiska förutsättningen för chicanokulturen i södra USA. I fredsuppgörelsen vid Guadalupe-Hidalgo 1848 förlorade Mexiko nästan halva sitt territorium till USA: Hela Kalifornien, Nevada och Utah, delar av Arizona, Colorado, New Mexico och Wyoming. Redan på 1830-talet hade anglo-amerikanska nybyggare i det mexikanska Tejas utropat Texas som självständig republik. Senare skulle detta Texas införlivas i det växande USA.

Kriget gjorde chicanos till främlingar i eget land. Denna främlingsstatus har successivt förstärkts, parallellt med gränsbevakningen. Taggtrådsstängsel och fysiska murar reses, gränsen patrulleras inte bara av myndigheterna utan också av privata medborgargarden som skyddar "sitt" land mot vad de kallar den "tysta invasionen" söderifrån.

Gränsen, säger Anzaldúa, är inte en bekväm plats att bebo. Den skär igenom kroppen, det bruna skinnet, genom den tunga som talar underordnade språk.

Men just denna obekväma plats som är södra USA är ironiskt nog också själva drömmen om det förlorade hemmet. Här ligger Aztlán, det aztekiska folkets mytiska urhem. Det folk som byggde staden Tenochtitlán, på vars ruiner spanjorerna skulle bygga Mexiko City, hade en gång på guden Huitzilopochtlis uppmaning vandrat söderut från Aztlán. Guden hade sagt dem att de skulle slå sig ner på den plats där de skulle se en örn i kamp mot en orm. Denna figur pryder Mexikos flagga och Anzaldúa talar om det som en kamp mellan himlen/örnen/fadern å ena sidan, och jorden/ormen/modern å andra. Att örnen besegrar ormen, säger hon, visar hur en patriarkal ordning redan vid den här tiden hade trängt undan en tidigare matriarkal. Det folk som byggde Tenochtitlán var ett krigiskt folk, och deras hänsynslösa erövringar gjorde det lätt för den spanske erövraren, Hernan Cortés, att knyta allianser med dem de hade erövrat.

Aztlan och vandringen

På 1960- och 70-talen skedde bland chicanos, liksom bland flera andra grupper, en politisk mobilisering och radikalisering. 1969 hölls en konferens i Denver, vid vilket ett rörelsens manifest antogs: El Plan Espiritual de Aztlán, ”Andlig plan för Aztlán”. Med nationalistisk retorik om militant kamp för rätten över jorden krävde man självbestämmande för chicanos. Jorden benämns i detta dokument Aztlán. Manifestet återinskriver den aztekiska kulturens mytiska urhem i den samtida politiken.

För aztekerna hade vandringen varit viktigare än ursprunget. Men som en dröm om återvändande aktualiserade Aztlán redan efter 1500-talets spanska erövringar. Något förlorat, något helt. Vad chicanos, de som kallas främlingar i USA gör, är att säga: vi är i det förlorade hemmet. Låt oss återta det! Man gör sig till aztekernas andliga arvtagare, om inte genetiska. För snarare än det rena, är det som lyfts fram det blandade, mestizon. Mot det diskriminerande vita, ställer man det bronsfärgade.

När Anzaldúa talar om Aztlán går hon i kamp inte bara med det angloamerikanska USA, utan också med chicanorörelsens Aztlán. Framför allt med den roll detta Aztlán spelat för en manlig chicanoidentitet, kopplad till hybrid rasstolthet, historiskt, broderskapsideal, kulturell enhet och anspråk land. Jorden uppfattas som kvinnlig och chicanos som de förlorade sönerna som söker återupprätta relationen med sin bortrövade och skändade mor.

Därför innebar chicanoradikaliseringen också en stark betoning av traditionella familjevärden, som en motkraft till den vita världens dollarlogik. För kvinnorna, för chicanas följde krav på uppfyllande av traditionella kvinnoideal. Kvinnans kropp blev analog med det land som den gode chicanomannen måste återta från den vite erövraren. Kvinnan, liksom landet, skall åter besättas av de ”rättmätiga” ägarna.

En fråga som genomsyrar Anzaldúas text: hur tala om längtan hem, behovet av ett hem, om hemlöshet, i en situation där alla sådana benämningar tycks korrupta av nationalismens och sexismens chauvinism?

En triptyk av mödrar

Hennes väg går genom en triptyk av mödrar. Det handlar om jungfrun, modern och horan, i sina mexikanska skepnader: Madonnan av Guadalupe, spöket La Llorona och Hernan Cortés slavinna La Malinche.

La Llorona betyder den gråtande. Hon är ett spöke som söker natten igenom efter sina förlorade barn. Historien om henne finns i många versioner, men i alla har hon själv dödat barnen, ofta genom att dränka dem. Kanske för att hon, övergiven av barnens far, inte längre mäktar med att höra deras hungriga gråt. Eller så dödar hon barnen i ett försök att hämnas på den man som övergett henne. Oavsett vilket, efter barnamordet dränker hon sig själv och är sedan dömd att vandra i fruktlöst sökande efter dem hon själv bragt om livet.

Spöket har sitt ursprung redan i tiden från erövringen. Kort före Cortés ankomst hade gudinnan Cihuacoatl setts i landet, täckt av kalk och gråtande efter sina förlorade barn. Det var ett omen. Några år efter erövringen kom hon tillbaka, sågs stiga ner i en sjö och försvinna. Spanjorerna hade fördrivit de gamla gudarna, och den mäktiga modergudinnan Cihuacoatl hade degraderats till ett spöke.

Men La Llorona har också en historisk föregångare i La Malinche, den kvinna av nahua-ursprung som gavs åt Cortés som slavinna, och som blev hans tolk och älskarinna. Det lilla man vet om hennes liv var att hon fick en son med Cortés, och att hon som tolk spelade en viktig roll i erövringarna. Det finns legender som berättar om hur Cortés försmådde La Malinche och gifte sig med en kvinna av börd. En dag mötte han henne och hennes son på gatan. När han hälsade på sonen men ignorerade den forna älskarinnan, blev hon så fylld av harm och vrede att hon slungade sitt barn i floden. Därefter dränkte hon sig själv. Ända sedan dess hemsöker hon Mexiko med sin jämmer.

Ibland kallas hon La Chingada, den knullade. Malinchismo är en term som används än i dag för att beteckna förräderi, böjelse för det främmande, i dag framför allt dragning till USA och anglo-kulturen. Men som mor till den första mestisen är hon också mexikanernas anmoder. Octavio Paz talade om henne som den med våld öppnande modern, Mexiko som en nation född ur våldtäkt. Alltid tycks hon själv bära skulden för detta öde.

Vid sidan av dessa förtvivlans mödrar, finns också Madonnan av Guadalupe, La Virgen de Guadalupe. Det mexikanska folkets och de mexikanska revolutionernas skyddshelgon. Denna mörka madonna visade sig som en uppenbarelse för en fattig bonde på berget Tepeyac 1531. Blodet efter erövringen hade knappt hunnit rinna ner i marken när denna erövrarnas gudinna visade sig, men talade nahuatl och lovade lindring för sina erövrade barn. Och hon bar de erövrades mörka hud.

La Guadalupana blev folkets beskyddare mot den vita eliten, inte minst den prästerliga. Men hon visade sig också på berget Tepeyac där modergudinnan Tonantzin vördats före erövringen. Tonantzin var i sin tur en aspekt av Cihuacoatl, gudinnan som täckt i kalk begrät sina förlorade barn. I den aztekiska traditionen hade Tonantzin varit mild och kysk, Cihuacoatl mörk och vild. Redan aztekerna, säger Anzaldúa, skilde dödens princip från livets som ett sätt att söka kontrollera de kvinnliga krafterna. Med kristendomens seger skärps den åtskillnaden än mer. Den destruktiva kvinnliga kraften förvisas helt till det demoniskas sfär. Kvar blir den milda jungfrun.

Likväl, något av moderskapets kraft bär hon ännu i sig. Vi varje folklig revolt bärs La Guadalupana i främsta ledet.

Chicanafeminism

Chicanonationalismens dröm om Aztlán var en dröm om återvändande, ett slags födelsens ursprunglighet. Ordet nation kommer från latinets natio, född. Modern som hemland, folket som familj, en längtan tillbaka till något som tycks ha gått förlorat. För den som erövrats kommer nationalismen med löftet om förlösning från skammen över att ha blivit erövrad. Men då måste också den mor som skrevat för fienden, La Malinche, förskjutas. Moderns kropp måste hårt kontrolleras. Anzaldúas text är del av artikulerandet av en chicanafeminism som riktar häftig kritik mot den nationalism som svär sin lojalitet med kvinnliga värden, men vars mål är att återupprätta de förtryckta männens kontroll över bägge territorierna: landet och kvinnokroppen.

Den kvinna som inte var lojal riskerade att ses som en syster till La Malinche, förräderskan, horan. Så hamnar chicanan i det omöjliga valet att underkasta sig antingen anglokulturens chauvinism eller chicanokulturens sexism. Kontrollen över hennes kropp blir ett slagfält för andras kamp. ”Inte jag som sålt ut mitt folk”, säger Anzaldúa, ”utan mitt folk som sålt ut mig”. Men lika hård som hon är mot denna sexism, lika kompromisslös är hon mot en paternalistisk anglo-amerikansk kultur vars rasistiska chauvinism skapat grogrund för de underordnade männens kompensatoriska sexism.

Finner Anzaldúa sitt hem? Hennes text kretsar kring den geografiska gräns som präglat hela hennes och hennes familjs historia. Men den kretsar också kring de möjligheter som ryms i horans, moderns och jungfruns triptyk. Genom att återupprätta horan La Malinche, och rasera gränserna mellan dessa tre, hittar hon till något slags återvändande. Men ett återvändande mycket olikt den puristiska drömmen om förlorad harmoni.

Vad hon finner är istället det som från de kristna erövrarnas perspektiv inte kunde förstås på något annat sätt än som monstruöst.

Coatlicue

1790 grävdes i centrala Mexiko City en stor gudinnestaty upp. Den stod till en början till allmän beskådan, men lokalbefolkningen började snart tända ljus för henne och bära fram blommor. Det oroade den koloniala administrationen som placerade statyn i ett hörn av universitetets gård. Snart började emellertid lärarna oroa sig för gudinnans inflytande på studenterna, och hon grävdes ner på campus. I början av 1800-talet kom Alexander von Humboldt till Mexiko, och ville göra en avgjutning av den spektakulära statyn. Hon grävdes tillfälligt upp, och skulle åter grävas upp ett par decennier senare för en brittisk avgjutning. I Europa kunde gudinnan visas upp som ett exempel på aztekiskt barbari. Men i Mexiko var detta barbari alltför hotande nära.

I dag står Coatlicue emellertid till allmänt beskådande på nationalmuseet i Mexiko City. Hon är alla gudars moder. Liksom Madonnan av Guadalupe har hon jungfrufött. Men till skillnad från Madonnan, förenar hon moderskapets skapande och förgörande sidor; hon är både födelse, död och återfödelse. Från Coatlicue grenar alla andra gudinnor, spöken och helgon ut sig. Statyn avbildar henne med dubbla ormhuvuden, ett halsband bestående av mänskliga hjärtan, händer och skallar, klor på fötterna med vilka hon gräver gravar och brösten slappt hängande av allt ammande. Både kärleksfull mor och krävande monster. Hos henne kan graven och livmodern inte längre skiljas åt.

Anzaldúas hem, om vi vågar använda ordet, blir vid Coatlicu.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.