Jag läser bloggar av kvinnor som identifierar sig med historiska feminister. De förkroppsligar dem. De är Simone de Beauvoir, säger de. De är Valerie Solanas och Shulamith Firestone. De förkroppsligar även andra historiska kvinnor och kontemporära kvinnoroller. De är jungfru Maria, de är Karin Boye, de är Malala Yousafzai, de är Bonnie & Clyde. De är mödrar, sexarbetare, terrorister och våldtäktsoffer.
Jag läser och inser att de har rätt. Ett patriarkalt samhälle reproducerar och präntar in kvinnoroller på kvinnors kroppar. Härskande, förtryck och motstånd är inte något som bara existerar i historieböckerna och de feministiska manifesten, det är något som kanaliseras ner i varje individ, något som brännmärker varje kropp. Den kvinnliga bloggaren har rätt när hon hävdar sig vara både Malala Yousafzai, Brigitte Vasallo, Horan och Oskulden – allt det är hon. Jag inser att samma dynamik gäller för mig. Att ett patriarkalt samhälle på samma sätt brännmärker min kropp med mansroller. Men jag vet också att jag varken är Hora, Oskuld eller Våldtäktsoffer. Jag är varken Simone de Beauvoir eller Valerie Solanas.
Jag är inte motståndet. Jag är förtryckaren. Jag är regeringar. Jag är diktaturer och arméer. Jag är den katolska kyrkan. Jag är Vladimir Putin och George W. Bush. Jag är våld och våldtäktsman. Alla tankemönster och beteenden som jag har lärt mig och alla privilegier som villkorar mitt liv och min frihet är frukterna av det förtryck som människor, likadana som jag, har utövat innan jag fanns. Jag är härskare när jag tar ett jobb som ett person med slaviskt efternamn var bättre kvalificerad för. Jag är våldtäktsman när en ensam kvinna korsar gatan för att inte möta mig på samma trottoar om natten. Min existens som vit, heterosexuell, icke-funktionshindrad man har givits mig av andra vita heterosexuella män genom deras förtryck av resten av mänskligheten. Mitt vara osar orättvisa och andas förtryck. Trots att jag inte har onda avsikter är det jag och ingen annan som gör att den ensamma kvinnan korsar gatan om natten. Varför? För att min kropp är förtryckarens kropp - och den fortsätter att förtrycka. Patriarkatet är min skuld och manligheten är min skam.
Jag känner inte ”manlig skuld” för att jag försöker övertyga min omgivning att ”inte alla män gör si eller så”, eller att ”jag är inte som de där” - utan just för att jag inser att jag är det. Jag är en levande, växande del av en liten, liten grupp människor som fortsätter att utnyttja och förtrycka alla andra grupper av människor. För det skäms jag.
Jag minns bloggarna av kvinnor som envist hävdade att män inte kan vara feminister. Som hävdade att det enda sättet för en man att vara feminist är att sluta vara man, att överge sin mansroll och vägra identifiera sig som man. Jag inser att de har rätt. Jag inser att varje kvinna som har exkluderat, ignorerat eller fruktat mig på grund av mitt kön har haft rätt. Jag minns bloggen som skrev att världen förändras med ditt exempel, inte dina åsikter. Trots att jag i ord förkastar patriarkatet förblir jag en del av problemet så länge min kropp är förtryckarens kropp. Jag måste förändras.
Det bästa sättet för mig att hjälpa de förtryckta är att bli någon annan än den jag är. Jag är övertygad om att detta är (den vita, heterosexuella) mannens viktigaste feministiska uppvaknande. Den queera vägen är den enda feministiska väg som vi med gott samvete kan framskrida på. Transformationen av den vita heterosexuella manskroppen bär på feminismernas triumf.
Jag inser att jag måste bli någon annan. För jag vägrar att leva med skuld och skam. Jag famlar efter handlingskraft. Jag letar efter strategier för att transformera förtryckarens kropp. Jag målar naglarna röda, läpparna lila och ögonen svarta. Jag bär klänning eller färgglada leggings med för stor skjorta. Jag ber min flickvän penetrera mig. Jag försöker känna mig bekväm i sexuella situationer med andra män. Jag söker homoerotiskt fredagsmys. Jag tränar mig för att en dag kunna ligga med dem. Det handlar inte om att vilja ”bli homosexuell” eller ”bli kvinna”. Jag önskar inte att jag vore en kvinna. Jag behåller skäggstubben. Jag vill bara vara mindre heterosexuell. Jag vill bara sluta att vara man.
Jag märker att jag sakta förändras, även om jag inte riktigt vet till vad. Skulden är min drivkraft och skammen är mitt uppvaknande. Visst, jag har vetat länge att min personliga frihet skulle öka om jag i första hand vore en individ och inte en man, att jag själv skulle tjäna på det. I flera år har jag vetat samtidigt som jag har kallat mig feminist och predikat för jämställdhet. Men utan att förändra något. Bara skuld och skam lyckades ingjuta i mig en tillräckligt stark transformatorisk kraft. Bara skammen rörde mig i mitt innersta och mobiliserade viljan, eller tvånget, till dekonstruktion och förändring.
Det räcker inte att vi gör oss medvetna om våra privilegier. Det räcker inte att ta avstånd från dem och det räcker inte ens att bli förbannade och frustrerade över dem. Privilegier är inte bara strukturella, abstrakta maktmekanismer som existerar utanför oss som individer. De är våra. De har brännmärkt våra kroppar, de är en del av vilka vi är. Vi måste skämmas över dem. Jag skäms för att det är min skyldighet. Jag skäms för att det är det enda som tvingar mig att förändras.
Den manliga skammens feminism är inte konstruktiv. Den handlar inte om att skapa, förstärka och bemyndiga. Den är destruktiv. Den är avväpnande och omyndigförklarande. Den handlar om att bekämpa den orättvisa som bebor den egna kroppen. Den handlar om att erkänna skuld och sedan slita bort, riva isär och bränna allt som den skäms för (för att sedan kunna återskapa och bygga nytt). Den är förstörande och sönderplockande. Och den riktar sig bara till förtryckarnas kroppar. Den är bara för män.
Slutnot: Allt i ovanstående resonemang hade varit helt onödigt och överflödigt om vi män bara hade slutat att våldta och förtrycka andra människor. Det hade naturligtvis varit feminismernas verkliga triumf. Problemet är ju att vi inte slutar. Problemet är att så länge jag fortsätter vara den cis-man jag är idag, hur mycket jag än fördömer sexism och predikar jämställdhet, så är jag en del av den patriarkala samhällsmotorn och en del av det som feminismerna bekämpar. Jag vill inte vänta på att min sorts människor slutar att våldta och förtrycka andra, jag vill hellre själv bli en annan sorts människa.
3
Följ oss
Gå till sidtoppen
Väldigt intressant artikel som tar upp vikten av att ge våga släppa på mansidentiteten. Jag håller med det mesta dock tycker jag inte att skam och skuld är de bästa drivkrafterna eftersom de inte är hälsosamma i längden och kan snabbare leda till utbrändhet. Jag tycker att en medkänsla och kärlek för en själv och alla förtryckta är en bättre källa till energi och mer långsiktig.
Du sätter ord på en långsiktig förändringsprocess som i slutändan är nödvändig för att alla ska få leva i ett jämställt och normlöst samhälle. Samtidigt är det svåraste som finns att ändra på sig själv från grunden och bryta sig loss från invanda beteenden. Precis som Angelo skriver tror jag att stolthet över att vara förändringen är en mer hälsosam drivkraft än skam över vem man från början fostrats till i ett patriarkat. Vi, dagens vita cis-män, är både offer och förtryckare samtidigt.
Nu har Ivar Arpi skrivit en bloggtext rubricerad Män som hatar män utifrån den här artikeln.