Ankomsten från Guantanamo till ett homogent land

2014-12-16 | Ana Valdés padlock

UTRIKES

Sex Guantanamo-fångar, samtliga anklagade för terroraktioner, har anlänt till Uruguay på inbjudan av landets omtalade president José Mujica, vars koalition ”Breda fronten” just valts om för en tredje period vid regeringsmakten. Det är en stor utmaning för Uruguay, skriver Ana Valdés och beskriver hur dessa fångar tas emot och deras löften till president Mujica som har kämpat för att ge de ett hem.

Nu är de äntligen här! De sex fångarna från Guantanamo anlände för några dagar sedan i ett amerikanskt militärt flygplan direkt från Kuba, de hade orange fängelsekläder och kedjor. De fördes direkt till landets militärsjukhuset, samma plats där vi som var politiska fångar fick en mycket bristfällig vård.

Fångarna har fått politisk asyl i Uruguay. Det var en personlig överenskommelse mellan Uruguays president José Mujica och USA:s president Barak Obama. I den senaste valkampanjen, där Frente Amplio stod som segrare, blev Guantamamo-fångarna en börda, ingen ville att de skulle komma innan valresultatet blev klart.

Den konservative kandidaten, advokaten Luis Lacalle Pou, hade sagt att han inte skulle stå fast vid Mujicas löfte, att han ansåg att Guantanamo-fångarna var USA:s problem och att inget annat land skulle belastas med detta.

Men Mujica hade givit sitt ord och Obama ansåg att Uruguay hade lovat att ta emot Guantanamo-fångarna.

Mohamed Tahamatan är palestinier och anses ha anknytning till Hamas, han har suttit 12 år i Guantanamo utan att vara anklagad, inget brott har kunnat etableras. Hans två farbröder är med i Hamas, men de har inte setts till på åratal.

Abd Hadi Faraj är från Syrien och tros vara tränad som självmordsbombare, men han förnekar detta. Ali al-Shabaann och Jihad Dijab är också syrier och hör, enligt CIA, till Al Qaidas högsta ledning. Ahmed Adnan Ahjam är född i Libanon men har syriskt medborgarskap, och anses vara expert på bomber.

Stor utmaning

Ingen av dessa fångar har fått bemöta anklagelserna och deras amerikanska advokater, Jerry Cohen och Jon Einsenberg, har också kommit till Uruguay för att undersöka sina klienters levnadsvillkor som fria män.

Jihad Dijab är den ende av de tidigare fångarna som anses vara psykiskt labil, han har hungerstrejkat länge och vägrar att möta pressen och att vistas ute. Han sitter inne på rummet och bär en turban, de andra har valt västerländska kläder.

De har fått låna ett hus som ägs av den uruguayska motsvarigheten till LO, PIT-CNT.

Varje dag har pressen försökt närma sig platsen men blivit avvisade. En presskonferens har utlovats där fångarna ska berätta om sig själva men först måste de undersökas av läkare och psykiatriker.

Det är en stor utmaning för Uruguay, ett gammalt, rätt homogent invandrarland, att ta emot muslimer. De enda arabisktalande som finns i landet kom i början av det förra seklet, flyende från ruinerna av det ottomanska imperiet.

De integrerades rätt snart och deras barnbarn talar inte arabiska och har inte heller behållit någon arabisk kulturell identitet.

Några svenska experter, skickade från arbetsmarknadsdepartementet, har hållit en workshop och lärt uruguayska tjänstemän att handskas med arabisktalande flyktingar. Landet saknar arabisktalande tolkar och universitetsstuderande har fått rycka in, men det är svårt att få tag på kvinnor.

Bred solidaritet

Min vän Laura Prieto, som är barnmorska, talar om för regeringens utsända att muslimska kvinnor inte kan gå in till manliga läkare och att det behövs kvinnor som tolkar för att få kvinnorna att känna sig trygga. Ett litet barn föddes häromdagen, det första barnet som fötts av syriska flyktingar som Uruguay tagit emot från Libanon.

Guantanamo-fångarna har sagt att de vill stanna i Uruguay och att de vill ta hit sina familjer. I ett land där begrepp som hemspråk och mångkulturella värderingar är okända kommer det att finnas svåra situationer som kommer att kräva både känslighet och empati av de nyanlända och av mottagarna.

Jobberbjudande och bostäder är redan klara, det finns en bred solidaritet som förenklar de byråkratiska procedurerna. Än så länge är det bara de judiska företagarna som har yttrat viss skepsis, de säger att de är rädda att dessa radikala muslimer kan användas av antisemiter som vapen mot dem.

Men än så länge har Guantanamo-fångarna och de syriska flyktingarna låtit meddela en enda sak: hur tacksamma de är mot Uruguay och mot presidenten Mujica och att de inte vill göra honom besviken.