Hanaa Hamood Abas, styrelseledamot för Irakiska Kvinnonätverket på besök i Stockholm.

Bild: Sholeh Irani

Gehör för krav på ökad makt åt kvinnor i Irak

2014-12-09 | Sholeh Irani padlock

UTRIKES

Irak är det första landet i Mellanöstern där regeringen inlett ett samarbetsprogram med kvinnoorganisationer för att genomföra målen i FN:s säkerhetsråds resolution 1325, om kvinnor fred och säkerhet. När kvinnorättsaktivisten Hana Hammood Abbas var i Stockholm för att delta i den globala granskningen av hur resolutionen efterlevs konstaterade hon att många religiösa och politiska ledare förstår behovet av att stärka kvinnors ställning, men i praktiken finns ännu stora hinder.

Den 5 december lanserade Operation 1325 i Stockholm sin årliga ganskningsrapport Women Count. Rapporten granskar genomförandet och implementeringen av den svenska nationella handlingsplanen för FN:s säkerhetsråds resolution 1325 om kvinnor, fred och säkerhet. Granskningen är en del av ett globalt samarbete att granska och redovisa ländernas arbete med resolution 1325, som samordnas av Global Network for Women Peacemakers. Därför inbjöds Hanaa Hamood Abas, styrelseledamot i Iraq Women’s Network till Stockholm för att presentera en rapport om Irak.

Hanaa Hamood Abas arbetar intensivt med Iraks nationella handlingsplan, National Action Plan (NAP). Arbetet ingår i ett samarbetsprogram mellan den irakiska regeringen och olika kvinnoorganisationer för att planera hur resolution 1325 ska verkställas. Irak är det första landet i Mellanöstern som tar ett sådant steg för att implementera en resolution som ska leda till fler kvinnor i beslutsfattande organ samt en generell förbättring av kvinnors status.

Förslaget lades fram 2014 av Iraqi NAP1325 Initiative, ett initiativ av irakiska och kurdiska kvinnoorganisationer. Den irakiska nationella planen är unik genom att den pekar ut den rättsliga, politiska och ekonomiska diskriminering eller marginalisering som drabbar kvinnorna i Irak och föreslår förändring.

– Vi befinner oss i en svår tid just nu, med krig, ekonomisk kris, sekteriska konflikter och attacker från Daesh (IS). Det innebär att kvinnofrågan i princip inte är prioriterad för staten, säger Hana Hammood Abbas till Feministiskt Perspektiv.

Men trots detta försöker det irakiska kvinnonätverket att lyfta kvinnors särskilda behov i Irak under den svåra tiden. Behovet av en lag för att garantera kvinnofrid står på deras kravlista.

– Vi behöver en lagändring när det gäller personlig ställning och rättigheter. Strafflagen måste reformeras för att motarbeta kvinnomisshandel. I dag är det olagligt att misshandla kvinnor i hemmet, men inga klara straff för förövaren står med i lagen. Dessutom arbetar vi för ett ökat antal kvinnor i parlamentet, regeringen och lokala råd.

Lagar som rör kvinnors ställning i familjen är i grunden baserade på sharialagar, men även på gamla franska och egyptiska lagar. Abbas berättar att det finns många religiösa ledare som inser bristerna och förstår behovet av att modifiera lagarna. Men ändå är det svårt att reformera dessa lagar.

– De flesta religiösa ledare vi träffar håller med om att vi behöver förbättra lagarna och att de inte passar in i nutid och inte svarar mot kvinnors behov. Men de är rädda för andra religiösa ledare som är ortodoxa. Även kvinnor från de religiösa politiska partierna förstår behovet av förändring.

Abbas anser att anledningen till att kvinnovänliga och demokratiska lagar inte godkänts under de tio år som har gått sedan Saddam Hussein störtades och då amerikaner, mer eller mindre, styrde landet, är att Irak drabbats av svåra sekteriska konflikter och oroligheter. Daesh (IS) har i många år bedrivit terroraktioner i landet, hävdar hon.

– Ändå har en del bra försök ägt rum. Strategier för att motverka våldet mot kvinnor, planer för att implementera resolution 1325 finns bland dem. Men problemet är att allt detta är som bläck på vitt papper! Det finns inget budget eller vilja att förverkliga dem. Kvinnors problem prioriteras inte när det finns så många andra prioriteringar som hela tiden dyker upp.

Kvinnor i maktkorridorer

Ett av målen med resolution 1325 är fler kvinnor i beslutsfattande organ, något som irakiska kvinnoorganisationer kämpar för.

- Det finns i dag bara två kvinnor bland ministrarna i regeringen, men 25 procent av parlamentsledamöterna är kvinnor, detta på grund av det kvoteringssystem som finns i lagen. I praktiken blir det så att politiska partier väljer de kvinnor de vill ha med och för det använder de kvoteringssystemet.

Gör de valda kvinnorna någonting positiv för kvinnorna?

– Kvinnorna i parlamentet är inte kvinnorättsaktivister, de är i bästa fall medlemmar i politiska partier. Ändå försöker de flesta göra någonting, men det är inte lätt, klimatet i parlamentet är hårt, en del politiska partier låter inte kvinnorna göra mycket. Både traditionen och den konflikt som råder mellan politiska partier i parlamentet hindrar kvinnorna från att göra särskilt mycket för landets kvinnor, menar Abbas.

Ett annat mål med resolution 1325 är att utöka antalet kvinnor i fredssamtalen.

– Cirka 50 procent av Irak består av kvinnor. Många familjer försörjs enbart av kvinnor eftersom många män har dött under de senaste 35 årens alla krig och terrordåd som landet har gått igenom. Det ska vara självklart att fler kvinnor inkluderas i fredsavtalen. Kvinnor har särskilda behov och har lidit annorlunda i jämförelse med män.

Hana Hammood Abbas har fyllt 40, är kemist och arbetar som chef för kemiavdelningen på ett företag, har två vuxna barn. Under de senaste tio åren har hon ägnat all sin fritid åt volontärarbetet i det irakiska kvinnonätverket och andra kvinnoorganisationer som arbetar med till exempel juridisk rådgivning till utsatta kvinnor, särskilt änkor.

Abbas hyser medlidande med de hundratusentals krigsänkorna i Irak och alla de familjer som är internflyktingar efter oroligheterna i olika delar av landet.

– Jag började arbeta aktivt med kvinnofrågan 2004, då Irak blev fritt från Saddam. Jag känner igen kvinnors lidande. Jag har själv varit änka sedan 2003. Min man var på sin arbetsplats när amerikanska bomber föll. Han dog och lämnade mig med två små barn. Jag har dessutom tvingats att flytta med hela familjen på grund av sekteriska konflikter och känner igen svårigheterna. Nu ägnar jag varje timme jag får efter arbetet åt kvinnokampen och har fullt stöd från min son, som nu är 20 år gammal, och hela min familj. De delar mina åsikter.