Folklig feministfest i Peru i samband med 13 Encuentro Feminista lationamericano y del Caribe

Bild: Carmen Blanco Valer

Stormöte för latinamerikanska och karibiska feminismer

2014-12-04 | Carmen Blanco Valer padlock

FEMINISM

Det nyss avslutade trettonde feministmötet för Latinamerika och Karibien samlade feminister från hela regionen och dess diaspora. Tankar och erfarenheter utbyttes, analyserades och debatterades. Mötet avslutades med en demonstration mot våld och för samhällsförändring. Carmen Valer Blanco rapporterar.

Lördagen den 22 november samlades över 1 500 feminister i Lima, Peru till 13 Encuentro Feminista Latinoamericano y del Caribe (det trettonde feministiska mötet för Latinamerika och Karibien). De peruanska feministerna, organiserade i mer än 140 feministiska kollektiv och organisationer, blev värdar för mötet igen efter 31 år.

Huvudtema för i år var kroppen som centralt politisk kampredskap, analytisk kategori och resultat av sociala relationer: ”...kroppar påverkade av de kapitalistiska-nyliberala, koloniala, patriarkala, heteronormerande och rasistiska samhällen där dominans och exploatering råder. Kroppar påverkade av, och som bär spår av, exploatering, underkastelse, förtryck, rasism, och diskriminering.” Kroppar sedda som ”territorier där asymetriska relationer av exploatering, underkastelse, fortryck, rasism och diskriminering tar form”. Men även kroppar som territorier där motstånd, uppror och frigörelse skapas – och ”förkroppsligas”. Med andra ord kroppen som ett slagfält och omtvistat territorium.

Kroppen ur intersektionellt perspektiv

Visserligen är det inget nytt att den feministiska kampen för demokrati och utvidgning av rättigheter, betraktar kroppen som en politisk kategori, men detta har inte alltid gjorts utifrån ett kritiskt interkulturellt och intersektionellt perspektiv, som nu. Därmed lyfts självkritiskt fram att de latinamerikanska och karibiska feminismerna inte med lätthet kunnat frigöra sig från den koloniala, eurocentriska och monokulturella synen som påverkat regionens historia och påverkar dagens verklighet. Därmed erkände den feministiska rörelsen att den under dessa trettiotre år bortsett från vilken kultur eller kunskap, vilka platser eller positioner i samhället den erfarit, talat, skapat, uttalat sig från. Med andra ord har rörelsen förbisett många av maktasymmetrierna som finns, som osynliggör, trycker ner, nedvärderar och påverkar personer utifrån deras ursprung, utseende, etnicitet, klass med mera.

Det påpekades dock att erkännandet av kulturell mångfald inte bör begränsas till att se mångfalden som enbart uttryck for skillnader, utan se det som uttryck for ojämlikheter, det vill säga, skillnader baserade på större eller mindre tillgång till makter som genomkorsar och överlappar varandra inte minst inom den feministiska rörelsen. Detta kräver en omfördelning av makten i samhället och inom den feministiska rörelsen. Denna insikt bör även innebära att lära sig att lyssna på varandra, lyfta fram vissa röster, lära sig andras syn på kosmos och livet och respektera andra sätt att leva, bygga upp identiteter och skapa kunskap. Inte minst innebär denna utmaning att lära oss att hantera meningsskiljaktigheter och konflikter feminister emellan.

Hållbarhet och mångfald

Ytterligare en aspekt som upplevs som relativt ny for detta feministiska möte är den centrala plats som ”livets hållbarhet” fått. Avgörande för denna tonvikt på miljöfrågorna var situationen i värdlandet Peru där cirka 80 procent av de sociala konflikterna ar miljörelaterade. Inte minst sådana där kvinnor står i främsta ledet t.ex. i kampen till vattnets försvar mot den expanderande gruvindustrin. Men utöver Peru drabbas alltfler områden i den latinamerikanska regionen, i synnerhet urfolkens territorier, av den intensifierade kapitalistiska jakten på naturresurser som drabbar natur och manniskor. Särskilt de fattiga och bland dessa kvinnor i synnerhet. Det var darför som olika aspekter av livets hållbarhet var på den latinamerikanska och karibiska feministiska träffens agenda under en hel förmiddag och i olika worskshop vilket mynnade ut i att feministerna antog livets försvar som en hög prioritet framöver.

Även frågor som rasism, framväxande feministiska strömningar, sexualiserat våld och kvinnomord lyftes fram av kvinnor av afrikanskt ursprung, liksom rätten till sina kroppar och territorier – urfolkskvinnornas perspektiv på individuella och kollektiva rättigheter, hembiträdenas krav, sexarbetarnas krav på legalisering av prostitution (kontroversiell fråga för rörelsen som helhet), de ungas frågor, de troende kvinnornas frågor, migrantkvinnornas frågor. Däribland en workshop som anordnades av det Latinamerikanska kvinnonätverket i Sverige. De latinokaribiska feministerna var inte överens om allt.

Redan första dagen kom det fram fyra olika frågor som skapade spänningar i diskussionen. Den ena hade att göra med rörelsens självständighet gentemot stater och officiella institutioner, en fråga som varit kontroversiell för feministerna sedan 80-talet och som aktualiseras nu i samband med att flera regeringar i Latinamerika definierar sig som ”vänster”, ”socialister” och ”revolutionära”. Den andra spänningspunkten hade att göra med vilkea de feministiska politiska subjekten är. Redan vid ett av inledningsanförandena framfördes missnöje kring det faktum att en transman inte fått delta i detta kvinnoseparatistiska event, ett beslut som tagits vid ett tidigare möte. Ytterligare en diskussionsfråga var svårigheterna att lösgöra sig från den binära kategoriseringen kvinnor/män. Vid upprepade tillfällen ventilerades också nödvändigheten av att avkolonisera feminismerna och nord/syd-relationerna.

Demonstration mot våld

Det Latinamerikanska och karibiska feministiska mötet avslutades tisdagen den 25 november, den internationella dagen mot våld mot kvinnor. Denna numera internationella minneshögtid föreslogs av den Dominikanska republikens delegation 1981, under den första träffen. Den antogs av rörelsen för att många år senare antas även av FN. Datumet valdes till minne av mordet på Mirabal-systrarna i Dominikanska Republiken, som på grund av sitt politiska engagemang mot diktatorn Trujillo, kidnappades, våldtogs och mördades.

På så sätt uttryckte feminismen i denna del av världen redan för tre årtionden sedan att rörelsen tar avstånd både från vardagens sexistiska våld, som skördar tusentals kvinnoliv, samt från det strukturella politiska våldet och kränkningarna av demokratin. Slutligen visade den latinamerikanska feminismen med en demonstration att feminism inte bara handlar om att utbyta erfarenheter, analysera och debattera utan också, inte minst, om att tillsammans mobilisera sig för att förändra världen.