I somras presenterade regeringens nationella samordnare mot våld i nära relationer, Carin Götblad, resultatet av sin utredning. Utredningen pågick i två års tid och i den ingår även en rad förslag för att förebygga våldet och förbättra arbetet som redan bedrivs.
I utredningen finns mycket som är problematiskt, i synnerhet avsnittet om våld i hederns namn. Där ägnas flera sidor åt att förklara så kallad hederskultur och hur förtryck i hederns namn tar sig uttryck. Men om man känner till normaliseringsprocessen, en teori som bygger på våldets utveckling från isolering, kontroll och psykiskt våld till fysiskt våld, ser man också hur våld i hederns namn följer ungefär samma mönster.
Skillnaden mellan det ”västerländska” våldet och detta som så ofta kopplas till framför allt Mellanöstern, är att det i så kallad hederskontext förekommer fler än en förövare. Jag har befunnit mig i olika sammanhang där man diskuterat våld i hederns namn. När jag då har tagit upp att fenomenet grundar sig i patriarkala värderingar, har jag ofta blivit bemött med att hederskontexten är bredare än mäns ”vanliga” våld och förtryck mot kvinnor, i ”vanliga” sammanhang. Som argument åberopas att våld och förtryck i hederns namn även kan utövas mot pojkar, samt att det kan utövas av såväl kvinnor som män i gällande familjer. Det argumentet brister.
Den som hävdar att våld i hederns namn skulle vara bredare och frånskilt annat patriarkalt våld på grund av dessa faktorer, tycks sakna tillräcklig kunskap om patriarkala strukturer för att förstå att de också påverkar män i olika hög grad. I dessa sammanhang spelar det ingen roll om offret är en flicka eller pojke, grundproblematiken härrör oavsett ifrån just patriarkala strukturer. Likaså är det faktum att även kvinnor kan vara utövare inget tillräckligt argument. Patriarkala strukturer och förtryck upprätthålls och utövas av såväl kvinnor som män i olika sammanhang.
Det handlar inte om heder och det handlar inte heller om att de som utsätts vill ”bli som alla andra”. Det handlar om att vilja ha makt och kontroll över sitt eget liv, men bli fråntagen den rätten.
När Carin Götblad presenterade utredningen i riksdagen, sa hon att ”många föräldrar med utländsk bakgrund vill ha råd om barnuppfostran”. Jag undrar, varför skulle föräldrar med utländsk bakgrund vilja ha råd om barnuppfostran? Kan det vara för att de lever i ett samhälle som ständigt fördömer dem och utmålar dem som inkompetenta och förtryckande?
Carin Götblad har som förslag på hur man ska åtgärda våld i hederns namn något som hon kallar ”interkulturella vägledare”. Jag tycker att det är ett lustigt förslag. Hon går inte närmare in på vad dessa skulle ha för uppdrag, eller vilka det är som behöver ”vägledas” men det står sig ganska uppenbart.
Interkulturalitet beskrivs som ett ömsesidigt utbyte. Syftet hävdas vara ”att hitta lösningar för att hantera olikhet inom ramen för grundläggande demokratiska värden och utifrån internationella konventioner om mänskliga rättigheter”.
Carin Götblad har å den svenska regeringens vägnar omyndigförklarat alla föräldrar i familjer där det kan förekomma förtryck och våld i hederns namn. Som att dessa ”interkulturella” vägledare skulle kunna förhindra våldet genom att ”försvenska” familjen i fråga. Som att våld och förtryck är något som inte förekommer i svenska kontexter.
Det finns inga säkra siffror på hur många unga, i synnerhet kvinnor, som utsätts för våld och förtryck i hederns namn. Carin Götblad nämner också i sin presentation att många av dessa unga ryggar tillbaka vid utredningar om ordet heder inblandas.
Hon beskriver en försiktighet hos de unga och en vilja att skydda familjen, vilket jag känner igen ifrån normaliseringsprocessen. Det är något som alla våldsutsatta kvinnor går igenom. Kvinnor som utsätts för våld känner skuld och skam och ett behov av att skydda sin våldsutövare.
Om vi slutade stigmatisera gruppen ”invandrare” vilka vi tillskriver den så kallade ”hederskulturen” skulle kanske fler fall av hot och våld kunna uppdagas.
Carin Götblad skriver att det är viktigt att belysa den så kallade hederskontexten i fall där hot och våld förekommer i hederns namn. Det talar för ett rasistiskt förakt mot grupper inom vilka våld och förtryck i hederns namn förekommer. Det tar även bort fokus ifrån själva våldet. En man som utövar förtryck och våld mot en kvinna, gör sig skyldig till patriarkalt våld. Oavsett vilka orsaker han själv eller någon annan hänvisar till. Därför tänker jag att det är ännu viktigare att belysa hur hedersbegreppet är en konstruktion som används för att legitimera våld. Det är också ett begrepp som osynliggör våldet, en diskurs som förflyttar fokus från våldets mekanismer till föreställningar om hederskontext.
Att hantera våldet och likställa det med allt patriarkalt våld och förtryck förutsätter dessutom att våld och förtryck i hederns namn straffas likt övrigt patriarkalt våld. I sin utredning föreslår Carin Götblad hårdare straff mot brott som har skett i hederns namn.
Det är fruktansvärt, just för att det belyser den rasistiska prägel som finns i debatten. Personer som utövar våld och förtryck i hederns namn har utländsk bakgrund. Utländsk bakgrund blir ett stigma. När etniska svenskar utövar våld mot kvinnor bortförklaras våldet med hänvisning till psykisk ohälsa eller alkoholism och ses som enskilda snedsteg. När personer med utländsk bakgrund utövar våld mot kvinnor är det en självklar del av deras kultur och de förtjänar att straffas hårdare. Det är oacceptabelt och rättsosäkert dessutom. Brott ska straffas på samma sätt, oavsett motiv. I en demokratisk rättsstat måste alla vara lika inför lagen. En särlagstiftning vore inget annat än odemokratisk och bakåtsträvande.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Som jag förstått det finns en viktig skillnad mellan hedersvåld och annat patriarkalt våld mot kvinnor. Hedersvåld kan utövas av flera personer, som delar uppfattningen att den som brutit mot gruppens regler ska bestraffas. I patriarkalt våld finns oftast bara två individer: en förövare och ett offer (samt ibland offrets barn).