Ensemblen: Ellen Nyman, Sandra Medina, Malin Cederbladh, Elin Hallgren, Rita Lemivaara, Bianca Traum

Bild: Pressbild

Ett skamlöst hälsopedagogiskt projekt med puls

2014-11-14 | Maja Qvarnström padlock

KULTUR

Girls Will Make You Blush skiftar tempo hela tiden och berättar i dans det som det fattas ord för än. Pjäsen riktar sig till skolungdomar och adresserar deras syn på själva och de kroppsliga processer de går igenom. "Humörsvängningarna kanske inte bara är hormoner utan också handlar om det frustrerande att gömma mensen till varje pris", undrar Maja Qvarnström i sin recension.

Girls Will Make You Blush spelas på Kulturhusets Unga Klara mellan 18 oktober och 17 december.

Manus: Åsa Lindholm

Koreografi/regi: Mari Carrasco/Gustav Deinoff

Medverkande dansare/skådespelare:

Bianca Traum

Elin Hallgren

Ellen Nyman

Malin Cederbladh

Rita Lemivaara

Sandra Medina

Dramaturg: Erik Uddenberg

Scenografi & ljusdesign: Sven Dahlberg

Kostymdesign: Farah Yusuf & MyNa Do

Maskdesign: Daniela Krestelica (maskörlärling Unga Klara)

Kompositör: Dijle Neva Yigitbas (Neva Deelay)

Regiassistent/sufflör: Lisen Båverud Olsson

Nakendräkter: Hanna Kisch & Emelia Carlsson

Rekvisita/scenteknik: Linn Westin/Sara Selander

Teaterförlag: Colombine Teaterförlag

Teknisk samordnare: Henrik Enar

Tekniker: Fabian Wetterrot

Belysningsmästare: Anna Rudin

Producent: Katta Pålsson

De börjar som ett självsäkert kollektiv och uttalar ordet pubertet i kör med pondus. I nästa ögonblick blir de vaga och osäkra. Den unga publiken skrattar nervöst. Det långsamma går över till dans. De rör sig nära golvet, bresar och går kräftgång. Pjäsen är ett samarbete mellan Carrasco Dance Company och Västmanlandsteatern. Vilka som är dansare och vilka som är skådespelare i ensemblem är svårt att säga, alla agerar och alla dansar.

Ibland är relationen till mensen, kroppen, snippan självsäkert rockig, ibland osäker eller skamsen. Bland de sex karaktärerna utbryter diskussionen om vilket ord för kvinnans könsorgan som är äckligt, grovt eller brukligt. Varför ens prata om den? Varför inte? Två är modigare och ställer frågorna, någon är äcklad, någon annan skeptisk. Under hela föreställningen byts hela tiden energinivån ut. Eftertänksam monolog om utanförskap till explosiv dans. Tystnad blir till den pulserande musiken som ger föreställningen en tydlig helhet.

Det som det fattas ord för

Pjäsens dansnummer är det man hela tiden längtar efter. För även om texten, skriven av Åsa Lindholm, är stark är det svårt att komma ifrån att orden som finns att tillgå om kvinnans kropp är otillräckliga. Det är där dansen tar vid och säger det som det fattas ord för än. Dansen för tankarna till att vara främmande inför en förändrad kropp, att känna både stolhet och skam över sin sexualitet.

Skådespelarna utmanar sin publik. Ofta med ögonkontakt och ibland med kroppskontakt. Att tempot hela tiden skiftar från långsamt till snabbt, högljutt till tyst och närgånget till distanserat kan vara ett sätt att gestalta humörsväningarna som kan vara en del av puberteten. ”Att anpassa mensen till samhället skapar irritation hos kvinnan” läser en av skådespelarna högt ur en bok, humörsvängningarna kanske inte bara är hormoner utan också handlar om det frustrerande att gömma mensen till varje pris.

Pjäsen riktar sig främst till skolungdomar och för dem kan den presentera ett nytt sätt att se sig själva och sätta ord på det kroppen går igenom. Föreställningen görs i samarbete med Stockholms läns landsting som ett hälsopedagogiskt projekt och ges därför gratis till skolor. Skådespelarna har en uppenbar, smittande vilja dela med sig av kunskap om normer till ungdomarna i publiken. De som först var nervösa låter sig sedan dras in i det intensiva problematiserandet av synen på kvinnans kropp.