”Om du hatar muren, ta ner den”

2014-11-11 | Aleksandra Eriksson padlock

UTRIKES

Två vita bussar följde under helgen varandra på en femtio timmar lång färd genom Europa. Ombord fanns ett hundratal tyskar firade Berlinmurens fall genom att åka till EU:s yttre gräns med avbitartänger. Aleksandra Eriksson följde med och rapporterar från Bulgarien.

Efter två dygn på bussens trånga säten känns benen som överkokta makaroner. Resan mellan Berlin och sydöstra Bulgarien tar enligt kartan 20-25 timmar, beroende på antalet kisspauser. Men stoppas man flera gånger av polisen som går igenom passagerarnas bagage och identitetshandlingar med ovanligt värv blir vägen dubbelt så lång. Den fria rörligheten till trots uppskattar inte medlemsländerna denna utflykt.

Och nu tar resan stopp bara 300 meter från målet, i Goljan Dervent, en sömnig liten by i östra Bulgarien. En kedja bestående av bulgariska poliser i full kravallutrustning skär av den dammiga jordvägen mot Turkiet.

– Det här är vår gräns, det här är Tysklands nya gräns. Varför får vi inte se den? Vad har ni att gömma, undrar konstnären Philipp Ruch å besökarnas vägnar.

Hans ord riktas till Zaharin Penov. Den bulgariska gränspolisens chef är på plats för att informera om en särskild övning som äger rum i gränslandet mellan Bulgarien och Turkiet. Det är för farligt för aktivisterna att fortsätta. Bakom honom fattar hans mannar armkrok.

I somras färdigställde Bulgarien ett trettio kilometer långt taggtrådsstängsel på gränsen till Turkiet. Så svarar landet på det ökade antalet skyddsbehövande från Syrien och Irak som tog sig in till Europa via Goljan Dervent.

Själv är Philipp Ruch konstnärlig ledare på Zentrum für Politische Schönheit (‘centrum för politisk skönhet’). Hans kollektiv beskriver sig som en anfallstrupp för bättre politik med mänsklighet som vapen.

I dagarna avfärdade Ruch helgens festligheter i Berlin som en ”oktoberfest” med ”ballonger och tomma ord”. Den som drar lärdom av historien borde istället riva Europas nya murar med bultsax. På bara några dagar lyckades de i Tyskland välkända konstnärerna samla över 38 000 euro i en crowdfundingkampanj.

Sedan bjöds allmänheten att dela på hundra bussplatser enligt principen först till kvarn.

Deltagarna har gemensamt förtjusningen över idén som var lika enkel som konkret: om du hatar muren, ta ner den.

– Jag har vänner vars familjemedlemmar försvann under färden till Europa, säger Dorotea, 54 år. De försökte simma över sundet mellan Grekland och Turkiet men kom aldrig fram.

Hon har länge jobbat med flyktingfrågor och förklarar att Västtyskland brukade välkomna avhoppare från Öst som var ett levande bevis på kommunismens förfärlighet. Men knappt hade Tyskland återförenats innan man började bygga upp nya skiljelinjer genom den europeiska schengenpolitiken.

Flyktingaktivisten Ramón (vill inte ange efternamn), 30, kommer från Hamburg och bor nära en kyrka som låtit upp sin källare till över 300 papperslösa. Han är besviken över de som inte ser längre än till sin egen näsa.

För något tag sedan beslutade Hamburgs förvaltning att bygga en flyktingförläggning.

– Den skulle ligga i en av stadens bättre delar där invånarna snabbt började göra allt för att stoppa byggplanerna. De kom med befängda argument och menade till exempel att det inte var någon bra idé för flyktingarna skulle inte ha råd att handla i de lokala butikerna. Tyskarna har glömt sin historia.

Han följer med till Bulgarien i hopp om att den konstnärliga provokationen hjälper till att bryta landsmännens likgiltighet.

Bussresan väcker debatt i Tyskland men även i Bulgarien. Där låter den nytillsatte inrikesministern Veselin Vuchkov veta att han personligen tänker stoppa initiativet. Stängslet är Bulgariens egendom, den som förstör det riskerar två års fängelsestraff.

Men passagerarna hävdar att det var deras nya gräns som de också var ansvariga för.

Det är ödets ironi att man i utkanterna av Goljan Dervent kan se de rostiga resterna av järnridån. För inte alls länge sedan flydde östtyskar till väst genom samma by.

Under någon timme försöker tyskarna medla med polisen. Till slut lägger de ifrån sig sina bultsaxar, sträcker upp händerna i luften och ropar:

– Die Mauer muss weg! Muren måste bort!

Sedan försöker de att i samlad trupp gå igenom polisens avspärrningar. De blir snabbt motade tillbaka.

Till slut ger de upp, för den här gången. Som plåster på såret får de i alla fall ta en bild med poliserna.