Bitte Andersson, filmaktuell med Dyke Hard.

Aleksa Lundberg möter Bitte Andersson

2014-11-08 | Aleksa Lundberg padlock

FEMPERSPODDEN/WEEKEND

Bitte Anderssons kreativitet har tagit olika uttryck genom åren. Hon har spelat i punkband, gjort feministiska fanzines, drivit klubb och är en av grundarna till bokhandeln Hallongrottan. Det senaste i raden projekt är lesbiska genrefilmen Dyke Hard, med premiär i dag på Stockholms Film festival. Aleksa Lundberg möter henne i premiäravsnittet av Femperspodden weekend.

LÖRDAGSINTERVJUN

Namn: Bitte Andersson

Ålder: 33 år

Gör: Regissör, illustratör, serietecknare

Aktuell: På lördag är det premiär för hennes filmregi-debut Dyke Hard under Stockholms filmfestival.

En feministisk bok/serie jag rekommenderar: Kunskapens frukt av Liv Strömqvist.

En feministisk film jag tycker om: Äta sova dö av Gabriela Pichler. Även Ester-Martin Bergsmarks Någonting måste gå sönder.

Min feministiska förebild: Maja Angelou, tätt följd av Birgitta Stenberg.

För fyra år sedan bestämde sig vännerna Bitte Andersson, Martin Borell och Alexi Carpentieri för att göra en film ihop. De tittade ofta på genrefilmer och tyckte de flesta var sexistiska eller heteronormativa. De få queera filmer de kom över var nästan alla inom fältet drama, och problematiserade den queera livsstilens möte med samhället.

– Vi beslöt oss för att plocka russinen ur de båda kakorna och göra en egen film, på våra vilkor, berättar Bitte Andersson.

Även om queer genrefilm är sällsynt så är hon tydlig med att det här inte är den första filmen i sitt slag. Manusförfattarna inspirerades till exempel av Lizzie Boardens lesbiska sci-fi film, Born in flames från 1984, när de skrev. Det generella tilltalet bukar dock vara väldigt grabbigt.

– Jag tror film påverkar mycket hur vi bygger vår självbild och vår världsbild. Därför har filmskapare ett stort ansvar. Särskilt Hollywoodfilmer har satt en estetik som andra medier följer, framförallt om hur kvinnor ska se ut och vara. Som ”mamma” eller som ”flickvän”. Med hjälp av en ny typ av berättande kan vi ifrågasätta de bilderna.

Hollywoodfilmer har också ett hårt indelande av gott och ont, vilket Bitte Andersson tror är en del av hur rasism förmedlas och hur krigföring berättigas. Till en början var även Dyke Hard en svart/vit skildring av ont och gott. Något som skådespelaren Josephine Krieg, som spelar skurken, ifrågasatte. Manuset skrevs därför om och handlingen blev mer nyanserad. Det blev viktigt att få avståndet, mellan ont och gott, lite mer ”flummigt”.

Feminismen i Bitte Anderssons liv har nästan gått ett helt varv runt. På gymnasiet fick hon och bästa kompisen ett feministiskt uppvaknande. Till en början var de rätt radikalt lagda, arga och delade in världen i svartvitt. Men det fanns en väldigt glad energi i att förstå hur strukturellt förtryck fungerar.

– Jag hade ju hatat mig själv som tjej länge så när jag förstod att det finns en struktur och att den inte är mitt egna, individuella, fel så föll en tyngd från mina axlar. Ilskan var något bra.

När hon började läsa genusvetenskap på Södertörns högskola rämnade dock den svartvita världssynen. Ju mer hon satte sig in i genusteorierna desto mer uppstod en mer komplex bild av verkligheten.

– Jag hade hatat smink och tyckt det var viktigt med hår under armarna och på benen om man var feminist. Jag tror jag såg ner på traditionellt kvinnliga eller tjejiga aktiviteter, och tyckte istället det var jättecoolt att spela i band och kolla på zombiefilm. Sånt som traditionellt ses som manligt. Nu i efterhand ser jag detta som en form av internaliserat kvinnoförakt. Varför ska jag dissa de som beter sig ”tjejigt”? Det är ju helt antifeministiskt.

I dag är hon sambo med en ”tjej-kulturs-nörd”, som har öppnat hennes ögon även för den traditionella tjej-kulturen. De läser Starlet-serierna, ser på Buffy-the vampire slayer och nyligen läste Bitte Andersson ut Kulla Gulla-serien. Hon hoppas att den nyfunna erfarenheten går att skönja i Dyke Hard. Hon vill att de som identifierar sig med det feminina också ska känna sig tilltalade av filmens språk. Transpersoner är en av de grupper hon vänder sig till.

Det har ju länge pågått en diskussion om huruvida olika feministiska sammanhang ska behöva inkludera transpersoner. Hur tänker du, apropå att du uttalat vänder dig även till transpersoner?

– Bland de transpersoner jag känner är transaspekten kanske inte den främsta identiteten. Man ser sig nog mer som lesbisk, hetero eller feminist. För vissa är transtillhörigheten en temporär fas. I Dyke Hard har vi tänkt att karaktärerna är lesbiska, sen kanske vissa blir lästa som trans men det har inte relevans för handlingen. Jag vill inte rikta ficklampan på någons transbakgrund eller identitet, om man själv inte tar initiativet.

Men vad anser du om inställningen till transpersoner där vissa menar att ”den kampen är inte min, den få bedrivas någon annanstans”?

– Den tror jag kan vara lite farlig. Då antar jag att det finns fler grupper man vill vända ryggen som feminist, och vilka finns kvar då? Det blir liksom toppskiktet av privilegium inom kategorin kvinna. Är det bara dem man ska samarbeta med då? Eftersom feminismen vänder sig mot strukturellt förtryck, borde det ju gälla alla former av förtryck. Samtidigt kan jag kan förstå att man kanske vill jobba med en sak i taget. Men det är svårt att säga att transfrågan inte är relevant alls för feminismen.

Efter premiären ska Bitte Andersson bland annat arbeta som illustratör. Hon tror på bildens makt och tycker det är roligt att få ge en annan bild än den förväntade. Om hon till exempel ska illustrera för en facktidning väljer hon ett queert eller normkritiskt motiv. På det viset kan hon påverka när folk inte är på sin vakt, utan istället bläddrar i branchtidningen. Det är viktigt att veta i vilket syfte en ritar en bild och vad som därmed förmedlas. Om en inte ser upp kan bilden lätt bli delaktig i upprätthållandet av normativa strukturer.

– Jag tänker mycket på hur stort utrymme reklam ges i det offentliga rummet. Vi är invaderade av dessa bilder hela tiden. Jag tror att reklamens syfte är att vi ska känna oss ofullkomliga och därför vilja ha produkten i fråga. Det är som att det ligger i reklamens natur att nedvärdera oss. Ska det verkligen vara lagligt? Ska vi behöva vara omgivna av bilder vars syfte är att vi ska må dåligt?

Samhället behöver nya idéer för hur vi ska kunna leva och förhålla oss till varandra på ett bättre sätt. Vi måste tänka stort och nytt för att komma vidare, resonerar Bitte Andersson.

– Vi bör ta till vara på möjligheten kulturen ger oss att skapa nya bilder, levnadsvillkor och synsätt. Om vi tillåter oss det kan vi kulturskapare peka ut en ny riktning att börja gå emot.