Jag var 21 och studentrepresentant i humanistiska fakultetens styrelse när talet nådde mig om hur den nya feministiska historieprofessorn som skulle komma till Göteborg bekämpades av en medelålders manlig och lokalanknuten konkurrent om posten. Han var visserligen själv vänster. Marxist, med utpräglat klassperspektiv. Men det sades att han hatade all teoretisk utveckling och i synnerhet hade han ingen förståelse för genusteori. Han tyckte inte att den var vetenskaplig, däremot ansåg han att den vetenskapliga kompetens han själv besatt var oundgänglig för den göteborgska institutionens framtid och för arbetarrörelsens förnyelse.

När han kom för att tala för sin sak på ett styrelsesammanträde tvekade jag inte att konfrontera honom. Jag tyckte att han borde förstå att det finns olika slags privilegier i ett samhälle och att om man verkligen eftersträvar ett jämlikt samhälle måste man vara beredd att vara självkritisk och skoningslös mot de egna självupphöjande tendenserna. Ska vi förändra måste vi lyssna på och lämna plats åt de som ifrågasätter vår position som de underordnades representant. Ingen kan vara trogen jämlikheten och samtidigt göra anspråk på att vara samhällsförändringens eviga och privilegierade subjekt.

Yvonne Hirdman vann striden. Även om hennes vistelse i Göteborg blev kortvarig fick hennes akademiska position och hennes forskargärning under de efterföljande decennierna stor betydelse för etableringen av genushistoria i Sverige.

Förändringsvindar

I Vad bör göras? Jämställdhet och politik under femtio år, ser hon tillbaka på den feministiska kampen hon varit en del av och ställer bekymrade frågor om framtiden. Titeln på boken är hämtad från Nikolaj Tjernysjevskij som publicerade en visionär bok med samma titel 1863. I Hirdmans öron bär dessa tre ord på modernitetens hopp:

”Det är upplysningstidens, modernitetens stora, vackra, skimrande fråga – vad bör göras så att världen blir vacker, rättvis och kärleksfull? Och när vi väl vet vad som bör göras, då kommer vi att göra det. Och då blir det äntligen bra...”

Den mer kända Lenintexten med samma titel beskriver Hirdman däremot som en stöld som dessutom gick åt fel håll jämfört med originalet: ”där var jämlikheten mellan könen borta, där handlade det bara om kritik av andra socialisters tankar om socialism och vägen dit, vänsterns eviga trätoämne”.

Hirdman lyfter fram Eva Moberg vars otålighet mot hur långsamt det gick för kvinnans frigörelse får bilda utgångspunkt för de 50 åren av feministisk historia som hennes redogörelse täcker. Hirdman menar att trögheten är att förvänta: jämställdhet ställer revolutionära mål men vill genomföra dem genom reformer. ”Alltså är det ingen orimlighet att misstänka att det här ’problemet’ måste hanteras med en viss varsamhet och att det nästan finns automatiska mekanismer som slår till om medlen kommer målen för nära”.

Begreppens politiska användbarhet är ett genomgående tema i Vad bör göras? Hirdman menar att begreppet ”könsroller” formade 1960-talets feministiska politik. Det är ett begrepp som passade den sociala ingenjörskonsten och som vann auktoritet av att vara vetenskapligt och lanseras av forskare. Ett annat begrepp från den tiden är ”glasväggar”. Begreppen pekade ut på en av samma gång ett problem och en lösning.

”För att forcera dessa hinder måste de stereotypa könsrollerna i skolböcker, reklam, litteratur försvinna, undanröjas. Flickor måste kunna stå fritt och pojkar måste kunna gråta. Och pratet flödade i radio, TV, tidningar under hela det glada sextiotalet. Diskurser formerade sig och expanderade, fylldes av ord som dela lika, samma, jämnt, likhet”.

Ett annat genomgående tema är enskilda människors betydelse för utvecklingen. Hirdman nämner exempelvis träffen hemma hos Annika Baude: ”dit kom Eva Moberg, Gabriel Romanus, Anita Gradin, Gunnar Fredriksson, Edmund Dahlström, Rita Liljeström med flera, och där funderade de ut fiffiga lösningar för att kvinnors villkorliga frigivning skulle bli ovillkorlig”

Till skillnad från ”viss radikalfeministisk ideologi” framställdes inte bristen på jämställdhet mellan kvinnor och män vara en ”följd av mäns allmänna övervåld och svinaktighet”, utan produkten av långa processer som hade format en ordning, genusordningen. Följaktligen framställdes frigörelsen omfatta både män och kvinnor. ”Här talade vi om ’männens emancipation’, ’varvid man främst avser hans rätt att stanna i hemmet medan barnen är små’”

Hirdman värderar 1960-talets ”grundsyn” som ”tydlig, enkel och mycket rakt på sak”. Dessa egenskaper gav den riktning och förändringskraft. Via social och institutionell organisering (Stockholms arbetarekommun, Östberga stadsdelsförvaltning, socialdemokratiska kvinnoklubben, LO, Grupp 8 och andra grupper av aktivister) och enskildas insatser (Maj Britt Theorin, Camilla Odhnoff) tog den sig in i statsapparaten. ”När Olof Palme den 2 oktober 1972 vid det socialdemokratiska partiets kongress annonserade sin avsikt att tillsätta en Delegation för jämställdhet mellan kvinnor och män var manegen med andra ord vackert krattad”.

Det är inte utan ett mått av nostalgi som Hirdman beskriver 1960-talet: ”det blev ett slags glad, lössläppt legitim indignation som bubblade ut överallt, i affischer, i tidskrifter, i sånger, på gatorna, i de små grupper av kvinnor som samlades för att höja sin medvetenhet om förtrycket. Det var många som ville väcka vrede – och den var lättväckt”.

Institutionaliseringens kraft

I Hirdmans skildring framstår feminismens historia som ett generationsfenomen. Vi finner samma aktörer genom decennierna. De unga som formats i 1960-talets klimat kom på 1980-talet att sitta på maktpositioner därifrån de försökte omsätta sina idéer till praktisk politik. Exempelvis ”Anita Gradin, ansvarig jämställdhetsminister (och nota bene, även för invandrarfrågor) i Palmes andra regering (1982-1986), utsåg en arbetsgrupp för att studera svenska män så att man fick ’idéer om hur en förändring av mansrollen kan leda fram till ökad jämställdhet mellan kvinnor och män’. Den arbetade från hösten 1983 fram till sommaren 1985 under ledning av Stig Åhs och där fanns forskaren Lars Jalmert, journalisten Hans Nestius, m. fl”.

Parallellt med att jämställdhetsarbetet tog sig in i riksdagens och regeringens arbete växte ett helt fält av jämställdhetsarbetare. Reformer som föräldraförsäkringen och daghemsutbyggnaden sjösattes. Jämställdhetslagen och Jämo inrättades. Det satsades medel på kvinnoforskning.

Här kommer Hirdman in i sin egen historieskrivning, som en av de som valdes att leda Maktutredningen (1985-1990) och tillförde ”kvinnoperspektiv” i demokratifrågorna. Hon tog med sig begreppet ”genus” i utredningen, berättar hon. Hon uppfattade begreppets införande som en skärpning av ”grundfrågan”. ”Roll” kunde framställas som något man enkelt kunde upphöra att spela. Genus var mer genomträngande och formativt.

Hirdman noterar att genusbegreppet introducerades samtidigt som nyliberalismen gjorde sitt intåg och ifrågasatte den kvinnodominerade offentliga sektorn som kallades för ”tärande”. Det står som bakgrund till att jämställdhetsarbetets utbyggnad skedde i form av lukrativa jämställdhetskonsultuppdrag riktade till arbetsplatser. Jämställdhet och jämlikhet skildes åt och det ordnades exklusiva kurser och konferenser i jämställdhet för företagsledare. Med självdistans berättar Hirdman att hon var en av dem som bjöds att hålla föredrag om jämställdhet för näringslivets chefer på Ledarskapsakademins luncher – som självklart finansierades med statliga jämställdhetspengar.

Åttiotalet var kanske inte lika ”glatt” som sextiotalet men viljan att förändra fanns kvar: ”Den utomparlamentariska feminismen behövde sannerligen inte sitta som kränkt panelhöna, utan den blev hela tiden uppbjuden till dans. Statsfeminism och akademisk feminism samhandlade – resultatet kan diskuteras, men den politiska viljan att göra och att göra de tillsammans är inte att ta miste på”.

Enligt Hirdman hade den svenska feminismen starkt inflytande på Pekingkonferensen 1995 och dess begrepp ”mainstreaming”. Hon menar att det är idéer som fanns med i utredningen Varannan damernas från 1987 och som Gertrud Åström också presenterade i en artikel med titeln ”Ut ur sidorummet” 1992 som senare tjänade som presentation av svensk jämtälldhetspolitik i Peking, Roks expansion, Margot Wallströms proposition om en ny jämställdhetslag.

Postmodernismens förfall

Men så skedde en omsvängning inom akademin mot postmodernism som omfamnades av genusforskningen. Hirdman skildrar postmodernistisk feminism som en begreppsförvirring, kanske som ett slags tillbakagång där genus byts ut mot kön. Postmoderna feminister börjar tala om könsforskning. ”Vad är det? kan vi med fog fråga. Det är ett ord som har kommit att lite slarvigt stå för en förändring som har att göra med misstro mot ’stora berättelser’, till exempel marxismen, som gärna sätter citationstecken kring det mesta, ’kropp’ till exempel, därför att man vill antyda att det handlar om föreställningar, tolkningar, konstruktioner – så pass att allt fast tycks förflyktigas, att alla sanning och verklighet blir ’sanning’ och ’verklighet’ och inga riktiga kroppar liksom ’finns’. För att inte tala om ’kvinnor’”.

Hon ondgör sig över att verkligheten förvandlades till ”kontext” i forskarvärlden och allt blev ”konstruktioner” samtidigt som den ekonomiska krisen drabbade de kvinnodominerade arbetsplatserna med reella nedskärningar. Gapet mellan forskning och verklighet blev för stort, menar Hirdman. Enligt henne ledde det till en avpolitisering av könsrelationerna:

”...den alltmer teoretiska grundsynen, med sin inbyggda, feministiska pessimism och sitt insisterande på att maktrelationer skulle lyftas upp och göras tydliga ledde till en ’harmonisering’, ett slags av-maktning av könsrelationerna. Det är som om jämställdhetsfältets arbetare, kvinnor mest, med avvärjande metoder försöker hantera de svarta analyser av makt, våld och elände mellan kön som en alltmer postmodern genusforskning levererar - för hur ska man översätta det till praktiskt jämställdhetsarbete?”

Hirdman tänker sig att jämställdhetsarbetarna tvingas skapa förutsättningar för förändring genom att tona ner motsättningarna. Som exempel nämner hon Kom-projektet (1989-1994), där jämställdhet framställs som ett harmoniskt samarbete mellan män och kvinnor. Denna harmoniseringsstrategi öppnade i sin tur portarna för en (åter)biologisering av könen: ”där män är "hannar" och kvinnor "honor" och jämförelser med djurriket ständigt åberopas”. Biologismens återkomst innebär en påtaglig tillbakagång, märkbar exempelvis i styrdokument om skolan:

”Skolan skall beakta och utgå från könsskillnader och olikheter mellan könen. Detta innebär att ’likabehandlingsprincipen’ mellan flickor och pojkar inte kan gälla. Både det kvinnliga och det manliga hos båda könen måste bejakas för att flickor och pojkar skall få möjlighet att utveckla sin personlighet, utan begränsningar för vad som av tradition anses som kvinnliga och manliga egenskaper och domäner”.

Jämställdhetsfältet omkodades till komplementaritet och resursutnyttjande av kvinnors kompetens på marknaden samtidigt som glappet mellan statsfeminism och den utomparlamentariska och akademiska feminismen växte. De senare sår splittring och drar undan mattan för de förstnämnda på ett icke systerligt vis. Hon exemplifierar med Tiina Rosenberg.

”Forskaren Tiina Rosenberg som företrädde den queerfeministiska riktningen, skrädde inte orden i en intervju 2006. 'När man skrapar lite på ytan och konfronterar denna kvasifeministiska stat, visar det sig nämligen att det man får serverat, det är idéer om jämställdhet. Och jämställdhet är ju så heteronormativt som det kan bli. Det är ett sätt att lappa ihop ett system som ändå aldrig kan vara feministiskt, och som aldrig kan vara bra för oss på den queera sidan. Det man gör är ju att göra livet uthärdligt för heterosexuella par, det vill säga mannen och kvinnan kan diska varandras tallrikar varannan dag'”.

Hirdman tycks uppfatta normkritik som felriktat från feministisk synvinkel eftersom den snarare fokuserar den heterosexuella matrisen än ”den manliga normens primat”. Detta stärks av att ”alla andra icke-privilegierade i samhället: invandrare, nysvenskarna, funktionshindrade” stoppas ”under jämställdhetens vida kjolar”. Denna uppfattning verkar grunda sig i en längtan efter en "enad" feminism där feminister understödjer varandra från sina olika lokaliteter och skaffar varandra utrymme, resurser och positioner.

Postmodernisternas misstänkliggörande blick splittrade feminismen: "Det fanns inte en feminism - det fanns feminismer". Intersektionalitetsbegreppets inträde förvärrade saken men blev ändå populärt. Hirdman anmärker syrligt att "det var tillräckligt oklart för att vinna allmänt intresse". Dessutom växte en förlamande antinationalism fram i den feministiska rörelsen som misstänkliggjorde "svensk jämställdhet" och förknippade den med "nationalismens fula blågula huvud" som konstruerade de andra som sämre. "Ja, vad bör i sanning göras? Ingenting?" undrar hon.

I Hirdmans historieskrivning bär alltså ”postmodernistisk” teori en del av skulden för att alliansregeringen kunde genomdriva en nedmontering av jämställdhetspolitiken. De splittrade alliansen mellan statsfeminister, akademi och utomparlamentarisk feminism. Därför kunde Alliansen lätt riva upp redan tagna beslut, som till exempel beslut om jämställda löner och om bildande av en ny jämställdhetsmyndighet.

Subjektkritikens nödvändighet

Det är inte svårt att förstå hur Hirdman kommit till dessa slutsatser givet att det historiska subjektet i hennes skildring är så intimt förbundet med henne själv och den generation och de cirklar hon formats i och verkat tillsammans med. Det begränsar hennes synfält men möjliggör samtidigt att hon beskriver många skeenden med den initierade kunskap som endast de som var med har tillgång till.

Vad bör göras? går rakt in i många av samtidens känsligaste inomfeministiska meningsskiljaktigheter och konflikter och den beskriver och tar ställning för ett visst perspektiv på ett tydligt sätt. Den utgör därför en utmärkt utgångspunkt för reflektion och diskussion.

Det finns många punkter där Hirdmans och min analys av de historiska skeendena går isär. Det är frågor som jag får återkomma till för att behandla i detalj. Min huvudkritik skulle emellertid kunna sammanfattas med de ord jag en gång riktade mot hennes manliga konkurrent om professorsposten i början av 1990-talet i Göteborg: