Ungefär lika med spelas på Dramaten fram till 11 november

Khemiri och Arbabi öppnar Dramaten för de panka

2014-10-28 | Vian Tahir padlock

KULTUR

Jonas Hassen Khemiris nya pjäs ≈ [ungefär lika med] – som i Farnaz Arbabis regi spelas just nu på Dramaten – handlar om pengar. Om ekonomiska system, om att ha pengar, att vilja ha pengar och att sakna pengar. Och den är plågsamt bra, skriver Vian Tahir som känner igen sig i erfarenheten att vara "pank på riktigt och inte sådär pank att man behöver skära ner på restaurangbesöken”.

Urpremiär: 23 oktober 2014, Lilla scenen

Speltid: ca 2 timmar och 30 minuter, inklusive paus

Manus; Jonas Hassen Khemiri

Regi:Farnaz Arbabi

Scenografi: Jenny Kronberg

Kostym: Lena Lindgren

Ljus: Markus Granqvist

Musik: Anna Haglund

Peruk och mask:Thea Holmberg Kristensen

Ensemblen: Thérèse Brunnander, Ardalan Esmaili, Hamadi Khemiri, Bianca Kronlöf, Marall Nasiri, Christopher Wagelin, Pablo Leiva Wenger

“Skulle du göra det här för 290 spänn?” sa han och tittade på mig när jag satt i publiken på en repetition av ≈ [ungefär lika med]. “Det här” var att doppa huvudet i en hink med vatten. Svaret var så självklart för mig att jag nickade direkt. Någon annan i publiken svarade nej och skammen sköljde över mig. Någon kanske tänkte att jag var orädd, ohämmad, girig eller bara skämtade. Men det jag tänkte var att jag hade avslöjat mig själv. Att jag hade blottat min tomma plånbok och min bakgrund. Det, som så mycket annat under pjäsen kröp in under huden på mig. Som de andra frågorna till publiken vid pausen, om vi någonsin hade oroat oss över vår ekonomi? Om vi gjorde det just nu? För mig har oron varit konstant ända sen jag blev tillräckligt gammal för att vara medveten om pengar, eller snarare hur det är att inte ha några.

Pjäsen handlar kort sagt om pengar. Det som ger mig mest ångest. Det jag aldrig vill tänka på men det jag oftast oroar mig över. Den handlar om ekonomiska system, den handlar om att ha pengar, att vilja ha pengar och att sakna pengar. Och den är plågsamt bra. Vid ett tillfälle pratar en av karaktärerna, Mani, om hur hans partner Martina med sin trygga överklassbakgrund överromantiserar fattigdomen och jag känner så väl igen föraktet som hörs i hans röst. Föraktet för den där viljan att försököna ekonomisk utsathet. Viljan att konsumera tragiska historier av de som inte har någon aning om hur det faktiskt är. Jag undrar hur många som kommer känna igen sig i Mani och tänker att publiken förmodligen kommer bestå av en massa Martinor. Jag tänker på alla Martinor som konsumerar utsatthet och oss Manis som kämpar för att inte behöva jobba sönder våra kroppar som våra föräldrar.

Mitt förhållande till pengar börjar med den klassiska meningen “vi kom till det här landet med inte mycket mer än kläderna på våra ryggar”. Även om det var lite mer än kläderna på våra ryggar för att vi inte behövde fly i all hast kom vi inte hit med mycket. Kläder och lite leksaker. Här välkomnades vi av ogiltigförklarandet av universitetsexamen. Här fanns diskrimineringen som skickade mina föräldrar tillbaka till ruta noll på slitsamma underbetalda jobb med dåliga villkor och ännu sämre arbetstider. Och det var då jag fick lära mig hur mycket varje krona kostar och priset av att inte ha en enda krona över.

Det var när jag blev retad för mina konstiga hemmasydda kläder. Det var ångesten över att bli bjuden på kalas för att en skulle ha med sig present. Det var att inte ha med sig en kexchoklad på klassutflykterna. Det var “Va, vet du inte vad tacos är hur kan du inte veta det?!” Mest var det den där jävla märkeströjan som lärde mig hur mycket saker kostar. Jag kommer aldrig glömma den där jävla tröjan.

Alla hade såna tröjor men inte jag. Femhundra spänn för en tröja? För det kunde jag få minst två par byxor och två tröjor på Galne Gunnar. Femhundra spänn var en gigantisk kundvagn med mat. Femhundra spänn var en förmögenhet. Men så var det någon marknad i stan där de sålde såna tröjor för tvåhundra kronor. Jag kommer fortfarande ihåg ögonblicket då jag fick den och hur glad jag var. Hur glada mina föräldrar var för att de kunde köpa den till mig.

Men det jag mest minns är skammen dagen därpå i skolan. Tröjan var fejk. Så klart. Eller inte så klart för hur skulle jag som aldrig ägt en sån tröja veta det? Hela nästa dag fick jag höra från de i min klass hur uppenbart det var att den var fejk. Jag hatade dem för att de skrattade åt mig. Jag hatade tröjan för att den var ännu en sak de kunde mobba mig för. Men mest hatade jag mig själv för att jag hatade tröjan när jag visste hur mycket den hade kostat. Så jag fortsatte använda den, för någonting annat hade varit slöseri med pengar. För någonting annat hade varit sårande otacksamhet. För det fanns inte någonting annat. När jag var 13 år kostade det alltså tvåhundra kronor att skämmas över att vara pank. “Alltså pank på riktigt och inte sådär pank att man behöver skära ner på restaurangbesöken”, som en av karaktärerna uttryckte det på scen.

Tjugofyra år senare känner jag precis samma skam över att vara pank som jag kände då. Jag handlar visserligen inte kläder på Galne Gunnar men jag handlar “vintage”. Jag kommer aldrig köpa några flashiga sportmärken till fullpris. Jag har fortfarande inte körkort, för att jag inte har haft pengar över till det på 13 år. Jag är på Dramaten för första gången i mitt liv och jag är där för att jag blev bjuden på ett genrep. Men det är fyra dagar innan min nästa lön kommer så när jag får frågan om jag skulle doppa mitt huvud i en hink med vatten för 290 spänn svarar jag ja. För tvåhundranittio kronor är fortfarande en förmögenhet för mig.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: