Kenneth Hermele, Fi: Mycket saknas i budgeten

2014-10-23 | Kenneth Hermele padlock

OPINION

Det är tydligt att det finns en avsikt hos regeringen att tänka både klass och gender, det är bra att sådana analyser görs, verkliga förändringar i någon mer betydande omfattning är dock svåra att se i budgeten. Det menar ekonomen Kenneth Hermele, från Feministiskt initiativ, som tittat närmare på budgetpropositionen som presenterades i dag.

Kenneth Hermele är ekonom och medlem i Feministiskt initiativ.

Finansminister Magdalena Andersson redovisade i dag hur regeringens budget slår klassmässigt och genusmässigt, och det går åt rätt håll, även om förändringarna är marginella: den disponibla inkomsten stiger i den lägre delen av inkomstfördelningen medan den minskar i den övre halvan; och den ökar för kvinnor samtidigt som den minskar för män. Klyftorna kommer alltså att minska (marginellt), men det är i alla fall ett steg i rätt riktning efter decennier av vidgade klyftor.

Därmed är det tydligt att det finns en avsikt hos regeringen att tänka både klass och gender, det är bra att sådana analyser görs, och det är nog inte övermaga att säga att det är en effekt av att Feministiska initiativ tagit plats i den politiska diskussionen på allvar, flera budgetposter redovisas också genusuppdelade.

Verkliga förändringar i någon mer betydande omfattning är dock svåra att se i budgeten, eftersom det är de ojämnt fördelade förmögenheterna som till stor del förevigar klyftorna är det en stor brist att regeringen inte på allvar tar tag i, eller ens inleder en diskussion om, arvs-, gåvo- eller förmögenhetsskatt.

Det finns fler saker i budgeten som är bra, särskilt satsningen mot våld mot kvinnor, jämnare fördelning av föräldradagar genom ytterligare en månad till respektive förälder, och den ökade tonvikten vid fler studieplatser inom Komvux, folkhögskola och yrkeshögskola, områden som annars hotar att försvinna i skuggan av högskola och universitet. Faktum är att regeringen satsar huvudsakligen på studieplatser och utbildningar utanför universitetsvärlden och med mer praktisk inriktning, även om också högskolorna får en förstärkning, allt räknat i antal studieplatser.

Annat är antingen dålig politik, eller sumpade chanser. Ingenting sägs om ILO:s konvention 169 om ursprungsbefolkningars rättigheter, och det är lätt att misstänka att samers rättigheter fått stryka på foten för förhoppningar om framtida gruvbrytning. Regeringen tar också ett jättekliv åt fel håll när den låter hela 85 procent av de beräknade ökade kostnaderna för flyktingmottagande belasta biståndsbudgeten, det ökar urholkningen av biståndet för flyktingmottagande från 13 procent 2014 till skrämmande höga 21 procent 2015. Det är att ställa de fattigaste människornas behov mot flyktingarnas, en politik som inte står så långt ifrån Sverigedemokraternas önskan om att ta bistånd och skicka det till konfliktområden för att hindra flyktingar att komma hit.

I det ljuset är regeringens markering att stödet till FN:s globala klimatfond om 500 miljoner kronor om året inte ska tas från biståndet glädjande och ett viktigt trendbrott. Men i sammanhanget är en halv miljard en ganska blygsam summa, ökningen av försvarsanslaget är dubbelt så högt som bidraget till klimatfonden sett över mandatperioden, 2 miljarder kr till klimatet, drygt 4 miljarder kr till försvaret.

FN:s klimatfond ska om några år fyllas på med 100 miljarder USD (700 miljarder kr) årligen enligt internationella överenskommelser, Sveriges andel bör vara ca 7 miljarder kr om vi ska bidra med samma andel av klimatfinansieringen som vi har av OECD:s samlade BNP, ca en procent. Om inte heller den summan ska tas från biståndet är det upp till bevis för regeringen hur klimatfinansiering ska finansieras framöver, det är något att hålla ögonen på.

En bra markering är regeringens insikt om den offentliga upphandlingens möjligheter som pådrivare för mänskliga rättigheter och hållbar utveckling. Det är en fråga som Feministiskt initiativ drev i valrörelsen: offentlig upphandling är ett vapen i kampen för en god samhällsutveckling, regeringen hänvisar till EU:s nya direktiv vilket är bra men det behövs också att det inte bara talas om hållbar utveckling och fackliga rättigheter utan att även jämställdhet och anti-diskriminering kommer med som ledstjärnor för offentlig upphandling, budgeten är inte tillräckligt klar här.

Likaså är det välkommet att regeringen vill se mer öppenhet och transparens mellan länder när det gäller skatteparadis och gömda förmögenheter, men sumpar chansen att införa den finansiella skatt som redan finns i 11 EU-länder och som skulle ge Sverige beräknade inkomster på ca 15 miljarder kronor årligen, mer än tillräckligt för att göra det möjligt att ta emot de flyktingar som söker asyl här utan att urholka biståndet ytterligare.

Särskilt problematisk blir denna miss i ljuset av hur regeringen vill finansiera sin politik. Den största enskilda inkomstkällan är ökade arbetsgivaravgifter för unga, eller egentligen slopandet av det undantag som gällt, den ger dubbelt så höga intäkter som det minskade jobbskatteavdraget och de ökade miljöskatterna tillsammans 2015, och tre gånger så stora intäkter under de följande åren. Slopandet av Läx-Rut är i sammanhanget betydelselöst, en markering bara, så små är de ökade intäkterna, de stora pengarna ligger för i Rot och överhuvudtaget inte i Rut, vill en finansiera viktiga saker genom att slopa subventioneringen av rika människors livsstil är det Rot en ska sikta på och inte Rut.

Även Fi är kritiska till den lägre arbetsgivaravgiften för unga – det är ett dyrt sätt att muta företagen på och ger få jobb – men budgeten slår fel, den försiktiga minskningen av jobbskatteavdraget för inkomster över 50 000 kr i månaden – och inte över 30 000 som Fi föreslagit – ger endast drygt 2 miljarder om året, lika litet ger de omtalade ökade miljöskatterna, det är helt enkelt inte tillräckligt med inkomster för en offensiv politik.

Här hade internationella skatter verkligen behövts, en sorglig underlåtenhetssynd.