Sápmi Pride – ett historiskt avstamp för fortsatt kamp

2014-10-22 | Ulrik Wemmenhed padlock

INRIKES

– Att komma hem igen och att få delta här på Pride, att få existera som same och som gay, det är helt fantastiskt.
Det säger Nils-Axel Heikka, en av deltagarna i Kirunas första pridefestival, Sápmi Pride, som arrangerades av Queering Sápmi i helgen, med lördagens parad som höjdpunkt. Nu finns både ett stort samiskt hbtq-nätverk den nya föreningen Queer Sámit som ska kampen för queersamers rättigheter vidare.

Det är inte bara stadsgränsen i Kiruna som flyttar på sig, i staden förskjuts gränser på fler sätt än så. I augusti i år startade en lokal RFSL-förening, ishockeylaget Kiruna IF spelar säsongen 2014-2015 i regnbågsfärgat matchställ, Feministiskt initiativ röstades in med ett mandat i kommunfullmäktige vid höstens val och, inte minst, Pridefestivalen. Med orden ”Ráhkisvuohta buohkaide!” – ”Kärlek till alla”, bjöds besökarna in till denna historiska Pridefestival, med deltagare från hela Sápmi och övriga Finland, Norge och Sverige.

De fyra festivaldagarna bjöd på flera historiska milstolpar, bland annat den första samiska regnbågsmässan. Samisk jojk, prästens tal om hur Gud satte regnbågen på himlen för att visa sin kärlek och intåget i kyrkan med regnbågsflaggan under ledning av RFSL var något tidigare ohört för Kiruna stadskyrka.

Pridefestivalen hade ett flerspråkigt program med punkter på engelska och svenska såväl som nordsamiska och sydsamiska. En av de mer intressanta var en workshop i queert samiskt språkbruk, eftersom alla förändringar kräver sitt språk, utan eget språk sker inga revolutioner.

Foto: Ulrik Wemmenhed

Festivalens höjdpunkt var ändå Prideparaden. Längst fram den samiska flaggan, men specialdesignad med Pridefärgerna, stolt buren av personer av alla de kön iklädda högtidliga blå, röda och gröna samedräkter. Strax bakom stod Sara Parkman och Samantha Ohlander för paradens musikinslag i form av folkmusik på violin.

Hopp för hemvändare

Drygt 200 personer deltog i själva tåget, som gick genom hela centrala Kiruna. Det var någon minusgrad ute, så inga större folkmassor längst vägarna. Men stämningen var på topp likafullt, och mediabevakningen stor.

De historiska vingslagen och den festliga stämningen var något som deltagaren Nils-Axel Heikka uppskattade väldigt.

– Att komma hem igen och att få delta här på Pride, att få existera som same och som gay, det är helt fantastiskt.

Nils-Axel Heikka föddes i Karesuando men begav sig därifrån till södra Sverige i slutet på 1980-talet eftersom inskränktheten i hembygden blev för mycket. På den tiden var bara tanken att komma ut helt omöjlig. Än mindre att delta i en Prideparad.

– Jag kände inte att jag var välkommen. Hade jag kommit ut då hade jag blivit utkörd direkt, säger Nils-Axel Heikka, med darr på rösten.

Nils-Axel_Heikka. Foto: Ulrik Wemmenhed

I tåget deltog också representanter för Kiruna IK, ishockeylaget som inför säsongen 2014-2015 fått stor medial uppmärksamhet genom sitt beslut att spela säsongen i regnbågsfärgade matchtröjor. Ett beslut som Johan Köhler, ordförande i föreningen, menar var en kombination mellan smart marknadsföring och att stå upp för de rätta idealen:

– Vi hade ett behov. Intresset sjönk, vi fick färre talanger och mindre publik. Allt detta ledde till att resultatet började gå ner, så vi diskuterade vad som krävdes för att vända det hela. Det tillsattes en grupp, och gruppen kom fram till att vi ska spela i regnbågsfärgade tröjor, och vi ska hbtq-certifiera oss. Det ena blir symbolen, och det andra att vi kvalitetssäkrar, att vi visar att det inte bara är något PR-jippo utan att vi är seriösa.

Johan Köhler. Foto: Ulrik Wemmenhed

Kritisk dimension

I ett pressmeddelande inför tröjbytet beskrev Kiruna IF beslutet som att ”grabbigaste sporten i grabbigaste staden tar ställning”. Johan Köhler berättar att satsningen gett resultat direkt.

– Detta har varit en icke-fråga för de flesta Kirunabor. Men i och med att vi har synliggjort det så har det nu kommit upp till ytan, och många har börjat fundera vad de själva tycker och kommit till ett beslut.

Samtidigt är Johan Köhler medveten om, och öppen med, att processen mot certifiering och verklig hbtq-medvetenhet och -tolerans bara är påbörjad, och det verkliga arbetet återstår att göra. Och ett par deltagare på Sápmi Pride avslöjar, efter att de försäkrat sig om anonymitet, tydlig upprördhet över hur just Kiruna IF får och gärna tar äran för det tydliga uppsving i organiserat feministiskt, antirasistiskt och queert engagemang som pågår i Kiruna, trots att klubben bara tagit sina första stapplande steg.

Och Sápmi Pride var inte bara skratt och samförstånd. Här rymdes också en tydlig politisk dimension. Inte sällan riktades kritiken mot svenskarna, mot dem av oss som bär på det koloniala arvet. Som när Sofia Jannok, ackompanjerad av Kristofer Eriksson på akustisk gitarr, höll ett tonsatt brandtal just innan Prideparadens avgång:

– Ja, jag har renar, men jag lever inte i en kåta på fjället. Antirasist, my ass! När du inte vill erkänna det folk från vem du snott allt ditt cash. Det var från oss du stal landet en gång, och allt du tillbaka vill ge som är mindre än det, det är för lite för oss!

Identiteter synliggörs

Sápmi Pride arrangerades av Queering Sápmi, ett projekt som i korthet går ut på att synliggöra hbtq-personers existens och erfarenheter inom den samiska minoriteten. Projektledare Elfrida Bergman förklarade projektets viktigaste bidrag:

– Vi har lyckats lyfta upp frågan så högt, att den inte går att lyfta ner igen. Det hade skrivits någon liten artikel förut, gjorts något initiativ men inget samlat. Vi har skapat en plattform där det går att prata om det.

– Många av de vi träffade som identifierade sig själva som queera samer sa att de aldrig tidigare träffat en enda annan samisk hbtq-person. Nu finns det ett stort nätverk, en community.

Elfrida Bergman berättade vidare att det finns en utbredd föreställning om att fördomar skulle vara extra närvarande just bland samer, som att det på något sätt ligger i den samiska folksjälen att vara homofoba. En föreställning hon menar tydligt utgår från ett kolonialt perspektiv om att samer inte är utbildade eller hänger med i utvecklingen.

– Det är något annat att vara både queer och same. Att tillhöra flera minoriteter samtidigt som är diskriminerade ökar belastningen och ökar riskerna. Om man tillhör en liten grupp så blir det lätt att tro att gruppen blir svagare ifall någon i gruppen sticker ut. Det kan då bli snäva normer för vad man får göra inom denna grupp, påpekar Elfrida Bergman.

Elfrida Bergman. Foto: Samuel Pettersson Picturelake fotografi

Boll i rullning

Mot bakgrund av detta var just behovet av att skapa trygga rum centralt för Pridefestivalen. Därför möttes all press redan vid entrén till Kiruna Folkets Hus av en illröd varningsskylt som påminde om fotoförbud inne i lokalen, där festivalen pågick. Tobias Poggats, medarrangör av festivalen, betonade att deltagarnas trygghet varit central i allt Queering Sápmi gjort, likaså Pridefestivalen:

– Vi har varit väldigt tydliga med att till vissa områden så får inte journalister komma in, för att där är det bara deltagare som ska kunna prata och umgås utan att det finns någon med utifrån som ställer obekväma frågor.

Queering Sápmi har pågått i snart fyra år, och projektet avslutas om bara ett par månader. Men bollen slutar inte på något sätt att rulla, eftersom föreningen Queer Sámit bildades under Pridefestivalen. En förening skapad för att driva vidare kampen för queersamers rättigheter. Tobias Poggats var med och grundade föreningen:

– Föreningen kan förhoppningsvis fungera som en plattform för queera samer, som ett sätt att samlas, organisera sig och jobba med de här frågorna tillsammans. Så att vi kan ta vara på alla de resurser som finns. Syftet är inte bara att verka för att Sápmi ska bli öppet och accepterande, utan också att skapa plats för samer i andra hbtq-gemenskaper. Att det ska finnas en naturlig plats också för samer i andra Pridearrangemang och queerföreningar.