Karin Råghall, aktivist.

Gränslöst hyckleri om flyktingpolitiken inom EU

2014-10-21 | Karin Råghall padlock

OPINION

Den nya svenska regeringens löfte om ”fler lagliga vägar för asylsökande” in i Europa skulle ersätta dagens hyckleri med ett mindre omfattande hyckleri, men till anständighet och rättvisa är det lång väg kvar, enligt Karin Råghall, flyktingaktivist.

Du orkar knappt ta dig de sista kvarteren till sjukhuset. Smärtan i armen skär som en kniv genom din kropp. Väl framme måste du komma på ett sätt att ta dig in – sjukhuset är nämligen låst.

Skulle du lyckas ta dig in, kan det hända att de tar hand om dig. Men du får också räkna med att bli utskälld och ifrågasatt: hur kom du in? Varför skulle vi tro på att du har ont i armen när du tagit dig in utan lov?

Lyckligtvis går det inte till så i sjukvården. Men det är ungefär så europeisk flyktingpolitik fungerar. Tycker du att det verkar hänsynslöst, omänskligt? Det är hänsynslöst. Det är omänskligt.

Med tanke på hur det brukar låta bland EU:s och Sveriges styrande – som gärna påpekar hur generösa de är vad gäller asyl (som om generositet hade något med saken att göra) – är det också ett hyckleri utan dess like.

Jag vill därför upprepa ett par väldigt enkla fakta, som många har upprepat otaliga gånger förut, men som tycks ha svårt att fastna.

Asylrätt är, precis som det låter, en rättighet. Det har varken med generositet, kostnader, tycke eller smak att göra.

Så länge den som vill söka asyl inte har laglig möjlighet att göra det, har vi ingen asylrätt värd namnet. Detta är fallet i Europa.

Låt mig ta det från början.

Vi människor har en sak gemensamt: vi kommer till världen utan möjlighet att påverka var vi ska födas. Vissa kan sedan bosätta sig var de vill, flytta till nya platser eller stanna kvar, livet ut.

Är du en av dem – grattis. Det minsta du kan göra i denna position är att lyssna på människor som inte har samma möjlighet. Det kunde lika gärna varit du som plötsligt var tvungen att lämna ditt hem. Kanske på grund av ett dödshot. Kanske för att du riskerar att bli kastad i fängelse för dina politiska åsikter, eller för att du blir attraherad av ”fel” slags människor. Kanske för att det faller fler bomber än regndroppar i din stad. Kanske för att du är kvinna och inte står ut med att kvävas. Kanske för att din regering inte bryr sig ett piss om att du dagligen blir hotad och trakasserad.

Det kunde varit du som får höra att du har rätt att söka skydd i andra delar av världen, till exempel Europa, och söker dig dit. Det är nu du möter den låsta dörren. Löftet om asylrätt står i skarp kontrast till den mur som omgärdar Europa och de gränspatruller som gör vad som helst för att jaga bort sådana som dig.

Du upptäcker att i det ögonblick du verkligen behöver den där mänskliga rättigheten som ska skydda ditt liv, blir du plötsligt misstänkt i Europas ögon. En brottsling, på väg att bryta sig in.

Du undrar: var kom det brottsliga in i bilden? Frågan är befogad, det finns inget brottsligt hos dig eller det du gör. Du har rätten på din sida, men Europa har makten. Europa värderar gränser högre än ditt liv. För att flytta fokus från detta osmickrande, svårmotiverade politiska val, stämplar de dig som illegal. Låtsas att du är problemet.

Välkommen till Europa. Kontinenten som med ena handen slår sig för bröstet och erkänner den mänskliga rättigheten att söka asyl, samtidigt som den med andra handen kriminaliserar just detta.

Nu applåderas det över att den nya svenska regeringen ska arbeta för ”fler lagliga vägar för asylsökande”. Det vill säga; över att dagens hyckleri ska ersättas av ett lite mindre omfattande hyckleri.

Samtidigt sätter Europas senaste polisoperation, Mos Maiorum, skräck i tusentals människor och hindrar dem från att våga ta sig till nödvändiga läkarbesök, skola, dagis. Det spelar ingen roll hur många poliskontroller som faktiskt genomförs, skräcken och illegalstämpeln har redan klistrat sig fast ännu hårdare vid kroppar och psyken. En och annan frågar sig kanske: räknas också jag som människa? Det är frågan Europa borde ställa.

Samtalen om gräns- och flyktingpolitik måste börja där, i den omänskliga verklighet som inte försvinner bara för att den kriminaliseras. Om vi lyfter på locket av hyckleri och lögner kanske någon slags rättvisa och anständighet så småningom kan få utrymme, ta plats; på riktigt bli en del av Europas politik.