"Grymt att inte utreda frågan om dödshjälp"

2014-10-16 | Inga-Lisa Sangregorio padlock 1

OPINION

Den nye sjukvårdsministern Gabriel Wikström låter meddela att regeringen inte har några planer på att utreda frågan om dödshjälp. Det är en grym och ointellektuell inställning, anser Inga-Lisa Sangregorio och berättar om två modiga kvinnor som använder sin egen död till att lyfta frågan.

Den 18 augusti i år tog Gillian Bennett, en 83-årig kanadensisk kvinna, med sig en madrass, en flaska god whisky och en flaska vatten och gick till ett av sina favoritställen nära hemmet på Bowen Island i British Columbia. Hennes man följde med henne, men hon var noga med att han inte skulle hjälpa henne. Medhjälp till självmord är nämligen ett brott i Kanada, och Gillian Bennett tänkte avsluta sitt liv.

Hon led av en fortskridande demenssjukdom och ville dö innan hon, som hon själv skriver, förvandlats till en grönsak. På något sätt hade hon lyckats skaffa Nembutal, ett starkt sömnmedel som snabbt leder till en smärtfri död. Hon drack ett glas whisky, löste upp sömnmedlet i ett glas vatten, tömde glaset och vaknade aldrig mer. Kvällen innan hade hon sagt farväl till sina vuxna barn, som senare framträdde tillsammans med maken i ett inspelat inslag och förklarade att de förstod och respekterade hennes beslut.

Men Gillian Bennett tänkte inte bara på sig själv utan ville påverka även andras möjlighet att besluta över sin egen död. Innan hon tog sitt liv hade hon skickat ett brev med rubriken ”Dead at Noon” till redaktionen för tidningen The Vancouver Sun, där hon motiverade sitt beslut. Till sin son hade hon sagt att hon för första gången i sitt liv önskade publicitet. Inte för sin egen skull, utan för att få människor att börja prata om detta tabubelagda ämne.

Tidningen publicerade brevet, och en av redaktörerna berättar att de aldrig fått så många reaktioner från läsarna. Så gott som alla var positiva, och många berättade förskräckliga historier om näras och käras hemska sista tid, och om sin egen fasa för att inte få dö innan de förvandlats till nidbilder av dem de en gång var.

Den 1 november i år tänker Brittany Maynard, en 29-åring kvinna från USA, följa Gillian Bennetts exempel. Hon lider av en obotlig hjärntumör som kommer att leda till döden inom kort, och hon vill slippa den allra sista tidens lidande och ta farväl av sin make och övriga familj i sitt eget hem, på sina egna villkor. Liksom Gillian Bennett har hon valt att ge offentlighet åt sitt beslut.

Gillian Bennett och Brittany Maynard var och är båda kvinnor som själva vill besluta även över sin död. De har också det gemensamt att de vill att deras död ska betyda något. Genom att lyfta ett tabubelagt ämne vill de få oss att fundera över det märkliga i att samhällen som i övrigt ger sina medborgare stor frihet förvägrar oss detta sista viktiga beslut.

Det finns emellertid flera viktiga skillnader mellan de här båda fallen, utom huvudpersonernas ålder. Gillian Bennett var inte döende, medan Brittany Maynard med säkerhet kommer att dö inom kort. En annan skillnad är att Maynard har fått tillgång till den dödliga dos hon tänker inta på laglig väg.

Hon bodde tidigare i Kalifornien, men när det stod klart att hennes sjukdom är obotlig flyttade hon och hela hennes familj till Oregon, som är en av fem delstater i USA som gjort det möjligt för döende människor att få möta döden på sina egna villkor. Den fond hon startat i samarbete med organisationen Compassion and choices ska användas till att arbeta för att införa den möjligheten även i andra delstater.

Det var Oregon som var först med att, efter en folkomröstning, införa den så kallade Death with Dignity-lagen. Den ger människor som lider av en obotlig progressiv sjukdom, är psykiskt friska och av flera läkare bedömts ha högst sex månader kvar att leva rätt att få tillgång till ett medel som gör det möjligt för dem att själva avsluta sina liv. Det handlar alltså inte om att en läkare ska utföra den dödande handlingen utan om dödssjuka människors rätt att få ett medel som snabbt och smärtfritt leder till den död som under alla förhållanden skulle inträffa inom kort men då under betydligt plågsammare omständigheter.

(Det måste påpekas att den här lagen inte skulle ha hjälpt Gillian Bennett även om hon bott i Oregon, eftersom hon kunnat leva i kanske tio år till. Frågan om dementas rättighet att inte bara få leva utan också få dö är betydligt svårare att ta ställning till men måste ändå kunna diskuteras.)

Death with Dignity-lagen har funnits i sjutton år och utvärderas varje år. Det finns inga tecken på att den haft annat än positiva konsekvenser. Även människor som från början var motståndare till den medger i dag att den lett till bättre vård i livets slutskede. De som utnyttjat möjligheten har genomgående varit välutbildade, psykiskt stabila personer.

Intressantast är kanske att det är relativt få som valt den här möjligheten, och att alla som fått medlet utskrivet inte utnyttjat det. Den viktigaste konsekvensen är antagligen, som organisationen som drev igenom lagen skriver, ”den sinnesfrid den skänker människor som aldrig kommer att utnyttja den men som vet att den existerar som en möjlig utväg”.

Jag instämmer helt i detta. Om en sådan möjlighet hade funnits även i Sverige skulle jag själv ha sluppit tillbringa en så oproportionerligt stor del av de tre år som gått sedan jag fick min cancerdiagnos med att grubbla på hur jag ska kunna ta livet av mig om sjukdomen kommer tillbaka och blir outhärdlig. Och min goda vän, som drabbades av ALS, skulle ha sluppit få sin sista sommar förstörd av att veta att hon kanske skulle komma att kvävas till döds. Hennes läkare ville eller kunde inte lova att hon skulle få slippa det ödet.

Vad det handlar om är, faktiskt, grymhet. Motståndarna till rätten att själv få avgöra när livet inte längre är värt att leva dömer i praktiken alla oss andra till ett onödigt lidande. Och skillnaden mellan oss som är för rätten till dödshjälp och motståndarna är att de vill bestämma över vår död, medan vi ingalunda vill hindra dem som tänker annorlunda från att plågas to the bitter end.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20141017 - Carola Tallgren: Håller helt med! Vi måste få rätt att själv bestämma om vår död , ett värdigt slut på livet! Vem är bekänt av att människor går en oundviklig, plågsam död tillmötes?? Inte den sjuka, inte anhöriga, inte sjukvården .. Jag tror att det är ett arv från kristendomen, självmördare fick ju inte begravas i "vigd jord" , eller hur? Vi borde veta bättre idag! Carola Tallgren

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.