– Allt eftersom jag har läst om transnationell adoption och pratat med andra adopterade så har jag har känt ett stort behov av att komma till botten med det, utreda alla lögner, säger Maja Lee Langvad när vi träffas i en hotellobby i Göteborg.
Det är svårt att kategorisera hennes nya bok. Författaren, som är uppvuxen i Danmark men född i Sydkorea, skriver kanske poesi med akademiska fotnoter. Eller så är det poetisk prosa, eller möjligtvis en avhandling med stora litterära kvaliteter. Oavsett vilken genre Hun er vred tillhör är texten omskakande läsning. Dess ämne, transnationell adoption, har de flesta i Sverige och Danmark personlig kontakt med, antingen genom vänner eller den egna familjen.
När Maja Lee Langvad flyttade till Sydkorea förändrades hennes syn på transnationell adoption, ett fenomen som i Sydkorea började i förbindelse med Koreakriget. De som adopterades bort då var föräldralösa barn eller barn med en amerikansk soldat som far. Strukturen har förändrats till att det i dag främst är föräldrar med sämre resurser och ensamstående mödrars barn som bortadopteras.
Maja Lee Langvad flyttade till Seoul i sena tjugoårsåldern.
– Jag har vuxit upp med uppfattningen att transnationell adoption är en win-win-situation. Men när jag flyttade till Sydkorea hamnade jag i en adoptionskritisk miljö som utgjordes av andra adopterade som hade återvänt till Sydkorea för att bo där en längre period.
Maja Lee Langvald berättar att personerna i den adoptionskritiska miljön som hon blivit en del av har organiserat sig i aktivistgrupper. De försöker skapa alternativ till Sydkoreas transnationella adoptionsprogram, till exempel genom att arbeta för att förbättra ensamstående koreanska mödrars situation.
Den rådande tron i väst är att de flesta som adopteras bort är föräldralösa och hade behövt växa upp på gatan eller på en institution, om det inte vore för adoptivföräldrarnas humanitära gärning.
– Den föreställningen fick jag slå sönder när jag kom till Sydkorea, för många som adopteras därifrån har faktiskt föräldrar. Själv har jag ju båda mina biologiska föräldrar och storasystrar där.
Ger plats för diskussion
Varje stycke i Hun er vred inleds med ”hun er vred”, alltså ”hon är arg”. Huvudpersonen är arg på sin adoptivmamma, men hon är också arg på sig själv för att hon är arg på sin adoptivmamma. Hon är arg på sydkoreanska myndigheter, på adoptionsbyråer i Danmark, på sina biologiska föräldrar, på att hon inte talar koreanska. Ilskan och texten riktar sig mot punkter som ibland är motsatser och skapar på så vis ett stort spänningsfält för läsarens tankar. Den intar ingen ståndpunkt utan beskriver bara känslor. Författarens omfattande research har också gjort boken upplysande om sitt ämne. Därmed blir den ett utmärkt diskussionsunderlag.
Förhoppningsvis kommer en svensk översättning som kan ge liv till en debatt om transnationell adoption i Sverige. Här har Rummet publicerat några artiklar om ämnet men det finns ingen pågående debatt, som det gör i Danmark. Men det kräver att boken tolkas som om den inte bara är Maja Lee Langvads egen historia.
– Jag tänker på det som ett slags kollektivt vittnesmål. Huvudpersonen är inte identisk med mitt biografiska jag. Jag har vävt in berättelser från många andra adopterade i hennes situation.
Genom att skriva sin bok ur tredje person minskar Maja Lee Langvad risken för alltför biografiska tolkningar. Tredje personsperspektivet ”hon” tydliggör också huvudpersonens kön, ett medvetet val av författaren för att belysa att det främst är kvinnor och flickor som drabbas av den transnationella adoptionens negativa konsekvenser. Det är oftast ensamstående mödrar som måste skiljas från sina barn. I familjer med många döttrar adopteras ibland en dotter bort, eftersom det i Sydkorea länge har varit viktigt att få en son som kan föra släkten vidare (vilket det alltså inte räknas som att döttrar gör). På senare år har dock detta normsystem börjat luckras upp.
Ett annat feministiskt perspektiv i Maja Lee Langvads kritik är att hon belyser kärnfamiljsnormen som en orsak till det bristande adoptionssystemet. I Sydkorea anses inte en mor och ett barn kunna utgöra en familj. Även i väst är ramen för vad som räknas som en familj trång.
– När man tänker på transnationell adoption så tänker man bara att barnen ska få migrera, inte att hela familjen ska få flytta till exempelvis Danmark eller Sverige. Och ingen vill adoptera en hel familj, längtan finns istället till kärnfamiljen.
Rättighet att få barn?
Maja Lee Langvad säger att en föreställning som bidrar till detta är att det skulle vara en rättighet att få barn.
– Den uppfattningen blir tydlig när vi pratar om homoadoption. Men man ser inte alls de globala strukturerna, inte att de biologiska föräldrarnas rättigheter inte tillgodoses.
Huvudpersonen är lesbisk. Ett stycke om hennes tankar kring att komma ut för sina biologiska föräldrar finns med i det utdrag som publicerats i Ord & Bild 1-2 2013, översatt av Kristofer Folkhammar:
Hon är arg på sig själv över att överhuvudtaget vilja berätta för sina biologiska föräldrar att hon är lesbisk. Det finns ingen anledning att berätta något för dem, tänker hon, eftersom de ändå inte skulle kunna förstå.
Hon är arg på sig själv över att tro att hennes biologiska föräldrar inte skulle kunna förstå om hon berättar för dem att hon är lesbisk.
Hon är arg över att hon är lesbisk.
I Sydkorea finns inte de bortadopterade med i statistiken över emigrerade, men Maja Lee Langvad säger att adoption visst är en form av migration.
– Jag ser det som att adoption är en form av migration, ett slags tvångsmigration.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Ang. att det inte finns någon som debatterar adoption, gör inte Tobias Hübinette det i sin forskning och Patrik Lundberg i sin självbiografiska bok Gul utanpå?