RFSL: Migrationsverket isolerar den ugandiska hbtq-rörelsen

2014-10-03 | Ulrika Westerlund , Karin Lenke padlock

OPINION

De ugandiska ökanda ”antihomosexlagen” har fått Migrationsverket att börja neka ugandiska hbtq-aktivister visum till Sverige, med hänvisning till att den skärpta lagen ökar risken för avhopp. ”Detta agerande har bidragit till att ytterligare isolera den ugandiska hbtq-rörelsen när den mer än någonsin behöver stöd utifrån,” skriver Ulrika Westerlund och Karin Lenke från RFSL.

Karin Lenkeär internationell samordnare och Ulrika Westerlund är förbundsordförande på RFSL.

Hbtq-personers särskilda utsatthet globalt är något som Sverige under lång tid prioriterat i sin utrikes- och biståndspolitik. Detta märks inte minst på att Sida är en av världens största givare på området, på starka och tydliga ställningstaganden från ministrar och på Sveriges agerande inom FN.

RFSL är en av flera aktörer som med stöd av Sida arbetar med att genomföra satsningar för att ge hbtq-personer i globala syd ökade möjligheter att organisera sig och mobilisera mot hat, homo- och transfobi. Tyvärr har vi hamnat i ett läge där Migrationsverkets agerande direkt och reellt hindrar oss från att genomföra vårt arbete.

Under 2014 har vi fått fyra avslag på visumansökningar för personer från Uganda och Zimbawe som, i konkurrens med hundratals andra aktivister, sökt och fått en plats i vår ledarskapsutbildning Rainbow Leaders. Denna satsning är en del i ett partnerskap mellan Sida och USAID, där de två biståndsmyndigheterna för första gången samarbetar på hbtq-området. En orsak till samarbetet är att USAID efterfrågar Sidas kompetens och mångåriga erfarenhet vilken i sig beror på gott samarbete med aktörer som RFSL. Nu riskerar dock delar av detta samarbete, och andra utbytessamarbeten, att gå om intet. Orsaken är Migrationsverkets skärpta krav på viseringar från just Uganda och Zimbabwe.

I Uganda klubbades den ökända ”anti-homosexualitetslagen” igenom i februari i år, vilket fick dåvarande biståndsminister Hillevi Engström att efter att ha lyssnat på vad det ugandiska civilsamhället ville, besluta om att det svenska biståndet till Uganda inte längre skulle gå via den ugandiska staten, utan direkt till exempelvis organisationer. Detta var ett agerande till stöd för till exempel Ugandas hbtq-aktivister som RFSL uppmuntrade och stödde. Men – samma lag fick Migrationsverket att börja neka ugandiska hbtq-aktivister visum till Sverige, med hänvisning till att den skärpta lagen ökar risken för avhopp. Detta agerande har bidragit till att ytterligare isolera den ugandiska hbtq-rörelsen när den mer än någonsin behöver stöd utifrån. Och det skickar minst sagt dubbla signaler från Sverige. Vill vi stödja det ugandiska civilsamhället eller inte?

Erfarenhetsutbyten har en lång tradition i det svenska biståndet, inte minst i folkrörelsebiståndet. RFSL är en av de organisationer som har störst erfarenhet av att arrangera möten och kurser för hbtq-aktivister från globala syd och våra utbildningar är väldigt eftertraktade. Att ugandiska hbtq-aktivister kan komma till Sverige och träffa aktivister från hela världen och samtidigt få chans att öka medvetenheten om situationen i Uganda är ett effektivt och relativt sett billigt sätt att generera förändring.

Nu ser det tyvärr ut som att möjligheten att delta i våra kurser helt stryps för aktivister från Uganda och Zimbabwe, särskilt dem som saknar tidigare erfarenhet av att resa till Schengen. Tidigare resvana aktivister verkar fortfarande kunna få visum, trots det ”extremt svåra läget” för hbtq-personer i respektive land. Men unga människor, människor som inte är gifta, människor utan stora finansiella tillgångar är alltså inte längre välkomna att delta i våra utbildningar till följd av Migrationsverkets beslut.

I uttagningen till våra utbildningar tar vi hänsyn till en rad olika saker. Det handlar om tidigare erfarenheter, position i organisationen, samt möjlig hävstångseffekt som kan uppstå om flera från samma organisation går samma utbildning. Till dessa kriterier behöver vi nu lägga:

1. Tidigare resa till Schengen? Enbart de som redan tidigare rest till Schengen kan antas få visum. Unga ledare som inte hunnit vara på konferenser och möten diskvalificeras.

Är det ens lönt att i fortsättningen erbjuda personer utan resvana att söka? Att lägga arbete på att förbereda deras deltagande med inbjudningar, flygbiljetter, etcetera?

2. Dokumenterade familjeband? En person som är gift antas ha mindre risk att vilja lämna sitt land än ogifta. Som bekant är samkönade äktenskap inte tillåtna i många av våra samarbetsländer. Homosexualitet kan även vara straffbart. Ska hbtq-aktivister från Uganda och Zimbabwe ”vara heterosexuella” för att få komma till Sverige? På denna direkta fråga från RFSL svarade en beslutsfattare på Migrationsverket ”Ja, det skulle ju vara lättare”.

3. Finansiella tillgångar? Rika människor antas inte ha samma risk för avhopp som de som saknar medel. Detta gäller alldeles oavsett om den som söker är heterosexuell, homosexuell eller bisexuell, är transperson eller cisperson. Detta generella antagande får dock en allvarlig konsekvens för oss som arbetar med Sidafinansierade insatser: Det övergripande målet för Sveriges biståndspolitik är fattigdomsbekämpning. Alla aktiviteter som Sida finansierar ska bidra till att bekämpa fattigdom och göra det lättare för fattiga att ta sig ur fattigdom samt göra sin röst hörd. Hbtq-personer i Sidas samarbetsländer utsätts ofta för diskriminering på arbetsmarknaden och i skolor, Att leva i fattigdom och vara hbtq-person går därför inte sällan hand i hand. De organisationer som stöds är små och ofta väldigt resurssvaga. De drivs av människor som höjer sina röster trots kraftfulla och ibland våldsamma försök från staten och resten av civilsamhället att tysta dem. Det är helt enkelt ingen bransch för den som vill bli rik. Därför står vi nu inför ett moment 22.

För att kunna genomföra vårt åtagande gentemot Sida att bidra till fattigdomsbekämpning genom stöd till hbtq-organisering i globala syd, behöver vi kunna bjuda in de nyckelpersoner som antas ha bäst möjlighet att bidra till detta mål. Det är personer som 1. Ofta inte tidigare rest till Schengen 2. Inte är gifta med någon av motsatt kön och 3. Saknar större finansiella tillgångar.

När vår bedömning av deras lämplighet och engagemang alltid väger lättare än Migrationsverkets riskbedömning för avhopp uppstår frustration och vrede, inte minst hos de aktivister som inte välkomnas till Sverige. ”Jag hade aldrig trott detta om Sverige. Sverige ska föreställa vara ett land som står upp för mänskliga rättigheter, som är på vår sida”, sa Bob Bwana från Uganda, som nyligen fick avslag för andra gången på sin visumansökan. Bob Bwana arbetar, liksom större delen av den ugandiska hbtq-rörelsen, i en kaosartad och farlig miljö.

Många hbtq-personer har valt att lämna Uganda på senare tid, men det finns de som väljer att stanna och kämpa trots oerhörda risker och personliga uppoffringar. Vi måste stå på deras sida. Vi måste kunna säkerställa en miniminivå av trovärdighet för Sverige, där vi hjälper, inte stjälper, de aktivister som får chansen att bidra till den viktiga utvecklingen av hbtq-organisationerna i sina länder. Vi måste kunna lita på att Sveriges engagemang för hbtq-personer i utsatta länder inte bara stannar vid ord utan också gäller handling när det verkligen gäller.

Det finns naturligtvis en risk för avhopp för alla personer som lyckas komma igenom det finmaskiga nätet för att komma till Sverige. Men den risken får inte framkalla orättfärdiga systemfel. Att det ska vara svårare att få visum för den som öppet redovisar att den arbetar med hbtq-frågor i ett land där hbtq-personer är särskilt utsatta kan inte godtas. Migrationsverkets bedömningar kan inte få obstruera biståndspolitiken. Och RFSL och våra internationella samarbetspartners kan inte lämnas ensamma med att försöka hantera den här krocken. ”Vi följer bara lagen”, brukar Migrationsverket påstå när vi frågar hur de kommit fram till besluten att avslå visum för kursdeltagare.

I dag presenteras den nya regeringen. Den här frågan kommer vi försöka placera högt upp på prioriteringslistan för den nya utrikesministern. Migrationsverkets och Sidas arbete måste uppenbarligen samordnas bättre. Hur ska Sverige kunna leva upp till våra åtaganden gentemot hbtq-personer i Sidas samarbetsländer om vi har myndigheter som anser att våra egna lagar omöjliggör arbetet?