Stina Oscarson

Stina Oscarsons nya kulturminister

2014-09-26 | Ina Blomster padlock

KULTUR

Stina Oscarson vägrar att kalla sig feminist, men röstade på Fi. Hon vill förstatliga skolan, införa en litterär kanon, beskatta bredbandsbolagen och är den, hittills, enda som tackat ja till att bli ny kulturminister. "Vilket fantastiskt ansvar", säger hon förtjust. "Tänk vad mycket jag skulle lära mig".

Fakta om Stina Oscarson

Ålder: 38

Bor: Stockholm

Familj: Mamma, pappa och en yngre syster i Skellefteå, en yngre bror i Järna samt nära vänner.

Bakgrund: Stina Oscarson är dramatiker, skribent, regissör, debattör, författare, teaterchef och numer fri intellektuell. Tidigare har hon arbetat bland annat som: teatermusiker (kontrabas), regiassistent åt Suzanne Osten mfl, grundare av teatergruppen ML02, konstnärlig ledare på Orionteatern, initiativtagare till den alternativa kulturutredningen Skuggutredningen 2008 och chef för Radioteatern.

Aktuell: Med boken Handbok för en ny kulturminister som hon skrivit tillsammans med Mats Söderlund, författare, debattör och ordförande i Konstnärliga och litterära yrkesutövares samarbetsnämnd, Klys. Handboken är skriven på uppdrag av tankesmedjan Katalys.

Tips & råd till den nya kulturministern, ett axplock

Lyssna på poeterna. Men poesi ska inte tolkas bokstavligt så se till att hålla koll på vad som är stort och vad som är smått, vad som står skrivet mellan raderna och vad som står skrivet på väggarna.

Ha överseende med konstnärerna om du tycker att de bara tänker på sig själva. De tänker på det som är botten i dig också.

Skapa utrymme för dig själv att tänka och reflektera. Använd kulturen till det.

Gör som musikerna, tänk på att närvaro är allt.

Din post kan vara den viktigaste i hela regeringen. Vid sidan av statsministern och finansministern är du den enda som har legitimitet att lägga dig i alla de andra områdena. Det är inte alldeles säkert att de förstår det. Därför behöver du föra kulturens talan både på regeringsmötena och i samhället.

Kanon för en kulturminister

Dmitri Plax, Ansökan, Bertolt Brecht, I mörka tider, Wislava Szymborska, Barn av vår tid, Virginia Woolf, Ayn Rand, Urkällan, Lars Strannegård (red), Den omätbara kvaliteten, Unescos rapport Vår skapande mångfald, Hannah Arendt, Om ondska, Ebba Witt Brattström, Moa Martinson, Skrift och drift i trettiotalet, Nina Björk, Under det rosa täcket, Sofi Oksanen, Stalins kossor, Anneli Brännström Öhman, Kärlekens Ödeland, Rut Hillarp och kvinnornas fyrtiotalsmodernism, Sapfo, dikter och fragment i översättning av Vasilis Papageorgious och Magnus William-Olsson, Sonja Åkessons dikt "Vara vit mans slav", Claes Andersson, Mörkrets klarhet, Tomas Tranströmers samlade dikter, Kristina Lugn, "Språket är min ordningsmakt", Sven Lindqvist, "Författarna vågar inte längre ta fighten", Kulturutredningarna 1974, 2009 samt Klys remissvar på dem, Eyvind Johnsson, Romanen om Olof, Harry Martinsson, Nässlorna blomma, Göran Sonnevi, Det omöjliga, Athena Farrokhzad, Vitsvit.

Källa: "Handbok för en ny kulturminister"

I dagarna kommer Stina Oscarsons Handbok för en ny kulturminister som hon tillsammans med Mats Söderlund ägnat vår och sommar åt.

_ Uppdraget från tankesmedjan Katalys var egentligen att skriva en rapport men jag ville göra något konkret och föreslog en handbok i stället.

Kulturpolitiken var ingen het fråga i årets valrörelse och ytligt sett verkar inte mycket skilja de olika partierna åt. Samtliga talar om mångfald, kreativitet, demokrati. Men skulle politikerna på allvar tala om vad de anser är meningen med samhället, och med våra liv, är Stina Oscarson övertygad om att skillnaderna mellan höger och vänster skulle bli tydliga.

_ Kulturpolitik handlar om moral, säger hon, att översätta teori till praktisk handling. De enda som sticker ut och som faktiskt har en egen kulturpolitik är Sverigedemokraterna. En nationalistisk sådan. När andra talar om mångfald och inkludering så vill SD bevara kulturarvet. De har översatt sin ideologi i kulturpolitik.

Handbokens grundbult är bildning och utbildning och ett förslag är att slå ihop utbildnings- och kulturdepartementet till ett bildningsdepartement.

Valets stora fråga var skolan. Ordningsbetyg, fler lärare, mindre klasser, höjda lärarlöner, ekologisk skolmat, färre friskolor, värna valfriheten, obligatoriskt gymnasium. Åtgärder politikerna hoppas ska rädda den svenska skolan från total kollaps.

– För mig är det en gåta hur skolan kunde bli en valfråga utan att man talade om kulturpolitik, säger Stina Oscarson. Humanioran är grunden för bildning men man har tagit bort bildningsbegreppet från skolan. Det är inte konstigt att den är i kris. Varför går vi överhuvudtaget där? Förövrigt, utifrån vårt nuvarande samhälles mål är skolan inte alls i kris. Vi blir ju anställningsbara. Men, fortsätter hon, är det meningen att vi ska bli bildade medborgare som tar ansvar för en demokrati, då är det kris. Men vill vi det?

Oscarson och Söderlund föreslår även en litterär kanon. En internationell som ska vara under ständig omprövning. Det bör innehålla en blandning av tidsepoker, genre, kön och klass.

_ Jag tror inte ens det är så himla viktigt vilka verk som ingår. Huvudsaken är att vi har en gemensam värdegrund. I världslitteraturen finns alla de stora existentiella frågorna skildrade; de visar att våld aldrig löser några problem och att stävan efter makt och pengar alltid går åt helvete.

Ett annat av Handbokens råd är att kommunerna bör anställa kultursekreterare. Det var de som tidigare genom sina kvalitetsglasögon bland annat såg till att alla elever hade tillgång till bra film och teater. Skillnaden mellan olika skolor är numer stor. Avgörande för om eleverna får ta del av någon kultur överhuvudtaget är skolans ekonomi och hur kulturintresserad den enskilde läraren är.

_ Skolan är, precis som övriga samhället, segregerat. Tidigare hade vi en jämställd skola. Det har vi inte längre. Och det är det allvarligaste problemet på det kulturpolitiska området; att bildning åter håller på att bli en klassfråga, säger Stina Oscarson.

_ Därför betonar vi i handboken att det ska finnas en yttrandejämlikhet att verkligen allas röster ska höras och bli hörda. Jag menar, man kan ju köpa sig en plats i det offentliga rummet. Se på företagen.

Nästa kulturminister bör också, enligt författarna, ersätta TV-licensen med en obligatorisk skatt. Finns det inte en risk med det? Att politikerna blir klåfingriga?

– Äsch, den risken finns redan. Anslagen kan minskas nu med.

Slå ihop SVT, SR och UR. Då försvinner konkurrensen, mer pengar kan läggas på bättre journalistik och mindre på teknik. Oscarson och Söderlund anser att det skulle stärka public service, de skulle sända där publiken är, oavsett teknik. Dessutom skulle den lokala journalistiken kunna stärkas. För oss som inte står ut med mer "ordning och reda" och "krona för krona" är handboken föredömligt fri från finansieringsfrågor. Med ett undantag – en ny bredbandsskatt.

– Den är tänkt att vara ett komplement till ersättningen för upphovsrätten, säger Stina Oscarson. Den nya avgiften ska gå till en öppen fond för kulturskapare. Det måste ju vara värt något för en bredbandsleverantör att leverera ett kulturellt innehåll. Vad ska de annars skicka ut i ledningarna.

Stina Oscarson drivs av ett starkt politiskt engagemang, men vill stå fri. Hon kan exempelvis inte tänka sig att gå med i ett parti. Och på frågan om hon är feminist svarar hon bestämt nej.

– Jag röstade på Fi av taktiska skäl trots att jag inte tycker att man ska göra så. Och feminism, vad är egentligen det? Jag kan vara mot Rut-avdrag, men också för. Mot vapenexport, men också för. Mot nedrustning, men också för.

– Det blir en förvirrande etikett som jag förväntas försvara. Och det vill jag inte, för det begränsar min tankefrihet. Jag skriver under FN:s deklaration för mänskliga rättigheter om allas lika värde. Och då menar jag alla. Jag är inte antirasist, jag är anti rasism. För rasisten har samma värde som jag. Det är livsviktigt.