Gudrun Schyman under ett av årets homepartyn i Uppsala. Birger Lycken (infälld.)

Därför kan Feministiskt initiativ bli söndagens vinnare

2014-09-12 | Birger Lycken padlock

OPINION

”Den mediala logiken, fenomenet Gudrun Schyman, de twittrande aktivisterna, den konsekventa antirasismen och lite extra skjuts från ett konstigt tv-program kan fälla avgörandet i valet. Äntligen är det möjligt att rösta in ett parti i riksdagen som sätter feminismen i förarsätet.”

Det skriver PR-konsulten Birger Lycken som lämnade partiet efter förra valet och övervägt att lägga sin röst på andra alternativ.

Birger Lycken är Pr-konsult på Westander.

Det går inte. Den slutsatsen drog jag och många med mig efter riksdagsvalet 2010. Feministiskt initiativ hade rasat från 0,7 procent 2006 till nästan obefintliga 0,4 procent. Satsningen på att skapa en parlamentarisk representation med utgångspunkt i feminismens insikter hade misslyckats. Dags att slicka såren och låta feminismen blomma vidare i andra former. Efter att under sju år ha varit med och byggt upp Feministiskt initiativ och bland annat stått som högst placerade manliga kandidat på riksdagslistan valde jag så småningom att lämna partiet. Jag var helt ointresserad av att diskutera och formulera en feministisk politik som ingen ville ha.

Men efter framgången i vårens EU-val kan jag med glädje konstatera att jag hade helt fel. På söndag har Feministiskt initiativ möjlighet att skriva historia genom att som världens första feministiskt baserade parti ta plats i ett nationellt parlament. Vad var det vi missade att se, vi som trodde att det var kört för Fi?

En nyckel till att förstå skillnaden mellan feminismens 2014 och väljarflopparna 2006 respektive 2010 är förstås medielogiken. Mätt som antal omnämnanden i rikspressens rubriker och ingresser fördubblades plötsligt Feministiskt Fi:s närvaro i media under januari och februari, jämfört med hösten 2013. Startskottet var faktiskt Belinda Olssons märkliga programserie Fittstim – min kamp. Programmen och den efterföljande debatten skapade en enorm rusning till Fi:s medlemsregistrering. Ironin i detta är stor, eftersom stora delar av det feministiska Sverige skakade av oro inför programmen, och av indignerad upprördhet på Twitter under sändningstiden.

Ett ännu större uppsving i Fi:s medienärvaro kom sedan när opinionsinstituten i slutet av mars började nämna att gruppen ”övriga partier” ökar starkt. Sedan tog det inte lång tid innan Fi blev vårens absoluta opinionsraket, med egna staplar på väg mot den magiska fyraprocentsspärren. Nu blev till och med osynligheten en styrka, som när media lyfte fram Schyman som vinnare i kraft av sin frånvaro i Agendas partiledardebatt.

Men den feministiska snöboll som under det här året rullat sig allt större har en kärna som kramats länge av hundratals ideellt arbetande aktivister. Det arbetet börjar nu ge resultat. Där andra partier toppar med feministiska insikter som utspädda kompromisser ovanpå en stabil grund av helt andra hänsynstaganden lovar Feministiskt initiativ att göra dem till huvudfrågor varje dag. Det budskapet har trummats in av tusentals medlemmar som kommit och gått i medlemsregistret sedan den hemligt förberedda presskonferensen i april 2005.

Sedan valet 2010 har Fi dessutom kraftigt förstärkt sitt antirasistiska ställningstagande, och står nu för partipolitikens i särklass mest konsekventa antirasism. Därigenom knyter man an till tidens kanske snabbast växande radikala rörelse. När människor gick man ur huse i Kärrtorp och Jönköping för att protestera mot nazisterna hakade samtliga anständiga partier på, men bara Fi pratar antirasism på vareviga torgmöte och varje homeparty. När andra partier stundtals talade för romernas rättigheter satte Fi den stridbara romen Soraya Post överst på sin EU-lista.

En annan grundförklaring till Fi:s framgångar är givetvis Gudrun Schymans enorma kapacitet som politiker och ledare. När det gäller klokskap, retorik och visionärt ledarskap placerar hon sig i samma liga som Olof Palme, Nelson Mandela och Barack Obama. Det är bara frånvaron av riktigt stora framgångar och titlar som hindar henne i storhet från att räknas in i deras skara.

Fi har också visat alla andra partier hur en slipsten ska dras när det gäller sociala medier. Att vinna valet på nätet handlar inte i första hand om smarta appar eller snygg grafik – det handlar om att skapa ett ständigt bubblande party av hejarop, humor och hjärta.

Framgången i EU-valet har gett ytterligare skjuts och legitimitet åt en process med sin egen inre logik. Vi vill alla höra fler sagor om framgångsrika uppstickare, etablissemang som darrar och fattiga men smarta hjältar. Så växeldrar opinionssiffror, publicitet och framgångsrusiga internetaktivister varandra i en positiv spiral.

Men varken medielogiken, feminismen, antirasismen, aktivisterna, Gudrun Schyman, nätaktivismen eller EU-valet räcker som förklaringar till att Fi skullen kunna lyckas på söndag.

Nej, för att förstå varför den feministiska våren inträffade just 2014 måste man också beakta den ändrade politiska spelplanen. Fi blev ett relevant alternativ för väljarna först när regeringsfrågan verkade vara avgjord på förhand i de rödgrönas favör, en situation som kraftigt skiljer årets val från de två föregående. Både 2006 och 2010 var känslan tvärtom att det var kniven mot strupen som gällde för alla som inte ville se Fredrik Reinfeldt som statsminister. Och dit hör den absoluta merparten av Fi:s potentiella väljare.

I en Sifoundersökning inför valet 2010 svarade hela 15 procent av väljarna att de kunde tänka sig att rösta på Fi, en kraftig uppgång jämfört med 8 procent vid motsvarande tillfälle 2006. Ändå sjönk alltså partiets faktiska väljarstöd på valdagen som en sten, från 0,7 till 0,4 procent. Det var i slutändan viktigare att få bort Reinfeldt än att stötta ett feministiskt parti som inte verkade ha någon chans att komma in i riksdagen.

Andelen väljare som kan tänka sig att rösta rosa låg häromveckan på 16 procent. De potentiella väljarna är alltså i princip lika många i år som inför valet 2010. Men när frågan i stället gäller vilket parti man faktiskt skulle rösta på i riksdagsvalet är nu sympatisörerna många nog att särredovisas på nivåer mellan 2 och 4 procent – långt fler än någonsin tidigare i partiets nioåriga historia.

Och plötsligt har därmed partiets fiende nummer ett blivit dess bästa vän: taktikröstningen. I de föregående valen har en retorisk huvuduppgift varit att intala övertygade sympatisörer att deras röster inte skulle vara bortkastade, att man alltid ska rösta efter sitt hjärta och att regeringsfrågan riskerar att fungera som patriarkal undanmanöver när kvinnors rättigheter än en gång ställs i väntrummet till förmån för ”viktigare frågor” och ”riktig politik”. Nu är det tvärtom läge att låta matematik och blockpolitik fungera som grädden på argumentationsmoset: Rödgröna väljare som vill hindra Sverigedemokraterna att få en vågmästarroll gör klokt i att rösta rosa, för med Fi i riksdagen blir Löfvens majoritet betryggande.

Därmed är manegen krattad för feminismens medgångssupportrar. För det är väl det vi är, jag själv och alla vi andra som valde bort Fi när det gick trögt, men som nu ivrigt hoppar upp på framgångståget? Alla som så gärna hade sett Fi i riksdagen redan 2010 (hela 46 procent, enligt Sifo), men som inte var beredda att rösta rosa när regeringen var mörkblå och Fi inte syntes i någon enda opinionsmätning?

Men den som kallar oss ryggradslösa vindflöjlar missar det politiska sammanhangets betydelse. 2014 är möjligheternas år för feminismen tack vare det rödgröna övertaget i kampen om regeringsmakten. Nu passar vi på! Och på köpet stärker vi de feministiska krafterna i alla partier – från rakryggade Birgitta Ohlsson i Folkpartiet till de vänsterpartistiska kvinnor som först av alla drev igenom beslutet att det egna partiet skulle betecknas som feministiskt.

Självklart har inte heller nätaktivisterna i Feministiskt initiativ något emot stödet från oss medgångssupportrar. För nu duger det sannerligen att peka på opinionsläget. Inte en mätning som visar stöd för Fi går under deras radar. Varje siffra och varje diagram blir föremål för ständiga delningar på Facebook och ivriga retweets på Twitter.

När jag lämnade Fi pekade allt på fortsatt marginalisering, tyckte jag. Ju mer motlut och ju svagare folkligt stöd, desto fastare måste den inre övertygelsen hos en rörelse vara för att man inte ska ge upp. Och därmed ökar riskerna för sekterism, dogmatism och bristande insikt om de egna svagheterna.

Den nuvarande utvecklingen kommer att hjälpa Fi att i stället utvecklas och mogna. Med stöd från hundratusentals väljare och den samlade svenska popeliten minskar rimligheten i att hålla sig med ett svårtillgängligt akademiskt språk och förslag som brister i finansiering och genomförbarhet. Med platser i EU-parlamentet och riksdagen kommer pengar, avlönade anställda och utskottsarbetets vardagspolitiska skola i form av samhällskunskap på detaljnivå.

Riksdagsmandaten och de ekonomiska resurserna kommer att slipa ner Feministiskt initiativs hejdlösa radikalism och snabbt tillföra den kompetens som nu saknas i de vardagsgrå politiska frågorna. Det kommer gissningsvis inte att ske utan konvulsioner och interna stridigheter, men allt talar för att det kommer att ske. Både Miljöpartiet och Sverigedemokraterna är tydliga exempel på hur riksdagsarbete både möjliggör och förutsätter en minskad yvighet. Vi, de feministiska medgångssupportrarna, litar tryggt på att Fi i sinom tid kommer att konkretisera sin politik i genomförbara och finansierade förslag. Det är en högst rimlig förväntan.

”Du bara måste rösta på Fi nu. Det är ju massor av mina kompisar som säger att de ska rösta på Fi, och de har inte sagt så förut. De kommer bli grymt besvikna om Fi inte kommer in i riksdagen, och det kanske aldrig kommer en lika bra chans igen.” Så sade min 20-åriga dotter i vintras när jag antydde att jag inte var helt säker på hur jag skulle rösta i riksdagsvalet. Argumentationen kan låta som ett cirkelresonemang, men den förklarar lika mycket som den övertygar.

Tillsammans med den mediala logiken, fenomenet Gudrun Schyman, de twittrande aktivisterna, den konsekventa antirasismen och lite extra skjuts från ett konstigt tv-program kan fälla avgörandet i ett val där vi hittills inte behövt oroa oss för fyra år till med regeringen Reinfeldt. Äntligen är det möjligt att rösta in ett parti i riksdagen som sätter feminismen i förarsätet. Det är därför Feministiskt initiativ kan bli söndagens vinnare.