Bild: Bella Frank

Tjejers liv i fokus i Futebol dá forcas arbete

2014-08-15 | Bella Frank padlock

SPORT

Med fotboll kan man kommunicera. Så tänker Futebol dá forca som under sommaren har arrangerat öppna träningar för tjejer och så tänker Ilham Abdalla. I helgen mötte hennes lag från Växjö Futebol dá forcas lag från Borås och Linköping, då de deltog i fotbollscupen Winning Ground och spelade match inne på Linköpings Arena.

Det är en strålande vacker augustisöndag och mitt emot Linköping Arena på Venera Rexhi myllrar det av fotbollstjejer som gör sig redo för match. Längs med den ena planen står tre lag, Linköpingslaget i orange och svart, laget från Borås i blått och vitt, och så laget från Växjö i blått och svart. Tjejerna från Växjö är så många att de delats upp i två lag för dagen, 17 tjejer har kommit hit i minibussar. Deras lagledare, Ilham Abdalla pratar med lagkamraterna. En bit bort står Boråsgänget, med tränaren Frida Persson iklädd Futebol dá forcas svarta träningsjacka med rosa text på och taktikpratar.

Futebol dá forca är en organisation som funnits i två och halvt år, som drogs igång av Cecilia Andrén Nyström när hon flyttade till Moçambique med tankar på att kombinera fotboll med samhällsförändring, ett projekt som nu finns även i Zambia och Sverige. Även om villkoren ser olika ut för tjejer i de olika länderna finns det en patriarkal grundproblematik som avspeglas i unga flickors utsatta situation. Så resonerar Futebol dá forca som menar att fotbollen är ett ypperligt verktyg för att stärka flickors självkänsla och självförtroende.

– Tjejer behöver en förebild som de kan prata med, och det får dem i sin ledare – en person som de kan känna trygghet med genom sin fritidssysselsättning. Det är inget som händer över en natt utan det är något som växer fram successivt under träningarna, säger Frida Persson som redan innan hon gick med i Futebol dá forca för ungefär ett år sedan jobbade på ett sätt som var ganska likt, som att resultat mäts bättre i hur spelarna tillåts växa som människor snarare än att enbart räkna antal vunna matcher.

Linnea Jansson, Maja Brevik, Sariko Farah, Tilda Persson, Huong Nguyen och sittande: Siham Farah från Futebol dá forcas lag i Borås.

En tid jobbade hon som volontär i ett fotbollsprojekt i Kongo, och där hade de svårt att nå ut till och få med tjejer i träningen. När hon sedan kom i kontakt med Futebol dá forca var det något som klickade genast och nu är hon organisationens projektledare för Västra Götaland, tränar tjejerna samt spelar fotboll själv i Borås.

– Fotboll är mer än sport, det handlar om laganda, gemenskap, att tro på sig själv, att utveckla sig själv och utveckla laget. Det innehåller nästan allt, att visa hänsyn till varandra, att visa respekt till varandra på och utanför planen, säger hon och poängterar vikten av att se helheten:

– Man måste må bra utanför planen för att kunna prestera. Det är viktigt att se dem för hur de är, säger Frida Persson som också pekar på hur relativt ovanligt det fortfarande är att tjejer överhuvudtaget är tränare och fotbollsledare. Då hon deltog i ett ledarseminarium i västra Götaland för några år sedan syntes den obalansen mer än väl

– Av 400 fotbollstränare var vi 8 tjejer.

Matcherna på den här sidan vägen är klara. Nu är det två matcher kvar, som ska spelas samtidigt, inne på stora Linköpings Arena. Utanför visar en fotbollsspelare upp tricks. Två av tjejerna Nigar Baylarova och Sanela Bajrami stannar upp, härmar rörelserna: bollen under benet och så kickar . Väl inne på arenan går det som en liten förtjust rysning genom några av tjejerna: här inne ska de spela, på samma plan där två damallsvenska lag ska mötas bara några timmar senare.

Nigar Baylarova och Sanela Bajrami

Ute på den stora planen pågår redan ett par matcher, Winning Ground vill inte bara ge fotbollstjejer en egen cup, utan också ge dem en chans att spela inne på den stora arenan så alla lag spelar en match härinne under helgen. En av arrangörerna i orange t-shirt förklarar i spelargången att lagen som står uppställda ska gå ut i formation på planen. Högtidligt går de ut i två led, varpå varje spelares namn ropas ut i högtalarna. Sedan är det dags för avspark, där de två Växjölagen möter Linköping respektive Borås. Linköping får flera målchanser, hårda skott som sitter i målstolpen. I den andra matchen gör Borås mål, Sariko Farah gör ett av dem. I Borås lag finns både spelare som Nigar och Sanela, som har spelat fotboll sedan de var tio år i Borås AIK, men också helt nya spelare som Nigars lillasyster Sabina som trots att hon är flera år yngre än de flesta ser bekväm och säker ut på planen. Ilham Abdalla i motståndarlaget är snabb och orädd när hon dribblar mot mål.

Efter att matcherna är slutspelade är det dags för lunch i den intilliggande skolan. I kön tittar flera av tjejerna skeptiskt på köttet som serveras, hur kan en veta att det inte är griskött? Men en kvinna ur personalen pratar med dem och förklarar att det bara rör sig om nötkött, varpå tjejerna tar för sig.

– Hur många portioner tänker ni äta, undrar en rödkindad Sabina vid bordet. Hon har redan planerat en till portion för att fylla på med energi efter dagens urladdning. Nigar och Sabinas mamma, Hijran Baylarova är med under dagen:

– Frida är bra, hon är någon man kan känna sig trygg med, säger hon.

Linköpings laguppställning

På väg tillbaka till Linköping Arena börjar Ilham Abdalla förklara hur hon drog igång fotbollslaget i Växjö. De är här i dag i samarbete med Futebol dá forca, men har startat upp helt självständigt på Ilham Abdallas initiativ. 2012 gick hon helt sonika och knackade dörr och frågade tjejer om de ville spela fotboll. Hon gick också till arenan i närområdet och undrade om de inte kunde få träningstider. Det fick de. Nu tränar de på lördagar och fredagar. Drivkraften för projektet var att nyanlända tjejer inte skulle behöva sitta hemma, begränsade av att inte kunna språket och vara i ett nytt land. Det var det som hände henne när hon kom till Sverige för sex år sedan – hon kände sig instängd. Men då hon lade märke till att de flesta av hennes klasskamrater där hon bodde i Alstermo kommun i Småland spelade fotboll, bestämde hon sig för att det vore ett bra sätt att bryta isoleringen och få kompisar. Detta trots att det i hennes hemland Somalia inte är vanligt att tjejer idrottar.

– Jag har alltid varit självständig och min mamma har alltid stöttat mig, hon tyckte det var positivt att jag lärde mig spela fotboll, att jag lärde mig språket och såg det som ett sätt att komma in i samhället, säger hon medan vi tittar på matchen mellan Linköping FC och Umeå IK, och håller samtidigt håller ett vakande öga över sina yngre lagkamrater som sitter en rad bort.

Ilham Abdalla mot mål

Nu är det mer än 70 tjejer som tränar fotboll i hennes lag i Växjö, och samarbetet med Futebol dá forca kommer antagligen att fortsätta och formaliseras så småningom. Det finns många likheter i deras arbete, Ilham Abdalla är en självklar ledargestalt som vill stärka tjejernas självförtroende genom fotbollen.

– Jag ville underlätta integration. Jag tänkte att med fotboll så skaffar man lätt kompisar, man pratar mycket – i laget finns det de som vuxit upp här och nya tjejer som just kommit men som redan kan prata med de andra tjejerna, förklarar hon.

De flesta i laget har ursprung i Somalia, andra har arabisk bakgrund. Tre av tjejerna är palestinier från Syrien, från Yarmouks flyktingläger i Damaskus och från Homs. För föräldrarna innebär det en trygghet att deras döttrar tränar med Ilham Abdalla eftersom de känner henne, hon är en person som utstrålar pondus, och hon kan de kulturella koder som är viktiga för tjejerna i laget. Så spelar tjejerna i hennes lag i hijab och använder långa träningsbyxor fotbollsshortsen. Laget visar på ett praktiskt sätt att det går utmärkt att kombinera hijab och fotboll.

– Jag är själv en dotter, det bästa föräldrar kan göra är att lita på sina barn, säger hon och förklarar att hon märker att tjejerna som är från 13 år och upp till 19 fått stärkt självkänsla och i dag vågar saker de inte skulle ha gjort för ett år sedan.

– Jag är verkligen nöjd och jättestolt över tjejerna, de har kämpat bra. Vi har ingen riktig tränare, vi tränar oss själva men det har ändå gått bra. Jag är jättenöjd med hela dagen.