På jakt efter sista möjligheten i år att se midnattssolen tar vi oss upp till Norge natten till söndag den 27 juli. Bussen vi reser i kommer fram till norska gränsen vid gryningen. Tre poliser stiger på och kontrollerar våra identiteter. Jag är lite orolig för att de ska krångla med min mor, eftersom hon har colombianskt pass. Hon ska visserligen inte behöva något extra visum eftersom hon redan fått visum av ett Schengenland, men informationen på ambassadens sida har ändå varit avskräckande. Norge beviljar i normalfallet inga turistvisum, med undantag för paketresor som inkluderar Norge i en tour genom flera europeiska länder. De har stängt sin gräns för besökare utan kopplingar till landet, såvida de inte reser i väldisciplinerade flockar som turismnäringen kan tjäna pengar på.
Den kvinnliga polisen kastar en blick på mitt svenska pass och ler varmt, utan att visa något intresse för att granska min mors. Hon passerar även min dotter efter en minimal blick på hennes stängda resehandlingar. Men männen som sitter bakom henne kontrollerar hon noggrant. De är mörkhåriga och reser med kvinnor i sjal. En ny polis kommer in. De poliser som redan finns i bussen signalerar med en blick mot ett säte och den nya polisen går rakt fram till en man som redan visat leg men som undersöks igen.
Min dotter blir upprörd. "Så jävla rasistiskt!", säger hon, "såg du mamma? De frågade ingen annan!".
Jag försöker komma ihåg tidigare resor till Norge. Kan inte minnas någon passkontroll. Gick vi inte bara över förut? Jag funderar på att klockan är fyra på morgonen. Det finns fem vakna poliser för att titta på våra pass vid landövergången Sverige-Norge. Det kan väl inte vara normalt? De måste leta efter något eller någon? Först då slår det mig. Det här måste handla om varningen om ett planerat terrorattentat med kopplingar till Syrien.
Tidningarnas förstasidor under vår tre dagar långa vistelse ägnas hotet från islamistiskt terrorism. "Terrortrusselen skremmer" är huvudrubriken i Framtid i Nord, en lokaltidning från Tromsø, den 26 juni. Den tillhörande artikeln handlar om ett par som varit på semester i Nordnorge och som hade tänkt flyga hem den 28 juli, den dag som polisen angivit som det tänkta datumet för terrordådet. De tycker att nyheten är förskräcklig och funderar på att ändra sina resplaner.
"Klappjakt på terroristene: Metodene. Analysene. Aktørene", annonserar Dagbladet den 28 juli. Det som framkommer i texten är dock att terrorhotet baserats på alltför knapphändig information som inte i tillräcklig utsträckning varit föremål för analys. Den undersökande journalisten Kjetil Stormark förmedlar skepsis till polisens information om kopplingar till Syrien. Han menar att det som är känt om gruppens strategiska avvägningar gör det osannolikt att ISIL (I Sverige känd som ISIS) skulle lägga krafter på att attackera mål i Europa just nu.
Aftenpostens omslag den 29 juni illustreras av en svartskäggig man med Palestinasjal på huvudet: "7 selvmordsbombere kom fra Skandinavia". Texten förklarar att minst sju män från Norge, Sverige och Danmark har rest till krigen i Syrien, Irak och Somalia och utfört självmordssprängningar där. På något sätt finns det underförstått att nyheten egentligen handlar om terrorhotet mot Norge. Inne i tidningen klarnar det. De har intervjuat den vetenskapligt illa ansedda, men medialt efterfrågade, svenska "terrorismexeperten" Magnus Ranstorp. Han citeras på att fenomenet med frivilliga från Skandinavien i konfliktområden i Mellanöstern beror på "en dødskultur der man glorifiserer døden mer en livet" bland vissa muslimer.
Denna kulturalistiska logik behöver inte bry sig om empiriskt grundad kunskap om specifika grupper, politiska kontexter och strategiska konjunkturella överväganden: "De" gör det där på grund av sin kultur och kommer de hit är det sannolikt att de gör det här också eftersom grunden för deras agerande är deras speciella "dødskultur".
Från detta perspektiv är det logiskt att polischefen Odd Reidar Humlegård kommit till uppfattningen att det mest ändamålsenliga sättet att skydda landet från det ospecificerade terrorhotet är att stärka gränsbevakningen, kontrollen av utlänningar och av folk som kommer in i landet.
Tre år efter Utøya anser den norska polisen att den mest rimliga strategin mot ett ospecificerat terrorhot är att rent allmänt leta efter utlänningar.
Gammalt trick, för att enas gäller det att hitta yttre fi.