Harriet Clayhills fotograferad av Jens Hauge i samband att Kvinnohistorisk uppslagsbok utkom 1991.

Bild: Jens Hauge

Harriet Clayhills, förebild och medkämpe

2014-08-01 | Inga-Lisa Sangregorio padlock

KULTUR

”Harriet Clayhills var en sån klippa att ha i närheten: rolig, klok, kunnig och så rättfram att någon på min Facebook-tråd använde ordet barsk. Att hon var äldre och mer erfaren på många sätt än de flesta av oss var en tillgång. ” Det skriver Inga-Lisa Sangregorio med anledning av Harriet Clayhills bortgång i veckan.

Harriet Clayhills är död. "Vår kjaere, tapre mor sovnet fredelig inn mett av dage", står det i dödsannonsen. Bisättning i Lillesand, där hon bodde de sista åren, finländsk minnesstund i Helsingfors, där hon föddes 1920.

Och Stockholm då? Det var här hon bodde under många viktiga år, säkert viktiga även för henne själv men definitivt för den svenska kvinnorörelsen. Hon skrev i kvinnotidskrifterna - Vi Mänskor, Kvinnobulletinen, Liv (som hon var med och startade). Hon var drivande i att uppvärdera den materiella kvinnokulturen genom böcker och utställningar om kvinnoarbetets betydelse, och från 1975 till 1980 drev hon tillsammans med ett par andra kvinnocaféet Kvinnfolk, som blev en viktig mötesplats för sjuttiotalets kvinnorörelse.

Var hon egentligen medlem i Grupp 8? Det tror jag knappast, men hon var en sån klippa att ha i närheten: rolig, klok, kunnig och så rättfram att någon på min Facebook-tråd använde ordet barsk. Att hon var äldre och mer erfaren på många sätt än de flesta av oss var en tillgång. Jag litade totalt på Harriets omdöme, och jag tror att hon litade på mitt. När Stödstrumporna bildades i början av nittiotalet var det Harriet som tog med mig till ett möte i Maria-Pia Boethius´ kök.

Då var hennes sista stora verk avslutat efter tio års slit: Kvinnohistorisk uppslagsbok på 565 sidor. Senare har hon skrivit att det nog var den sista boken som producerades på det gamla sättet: "ett på så gammaldags vis utskrivet, klippt och klistrat manus skulle inget förlag ta emot idag". Underbar att bläddra i. Och, som hon skriver i förordet, "nuet blir intressantare ju mer vi tar reda på om rötter och sammanhang".

Efter detta magnum opus tog sig Harriet rätten att vila på lagrarna i stället för att ständigt känna sig tvungen att producera. Hon flyttade tillbaka till Norge där hon bott tidigare och hade barn och barnbarn, hon skaffade trädgård och nya vänner bland ortsbefolkningen, men hon fortsatte att hålla kontakt med svenska och finländska vänner. Sista gången jag träffade henne åt vi lunch på Moderna Museet.

I en originell och rolig bok, Sökord (Schildts 2009), berättar Birgitta Boucht och Mariella Lindén om hur de reste till Harriet i Norge och hjälpte henne packa ner hennes kvinnobibliotek för vidare befordran till Åbo, där det nu finns. Inte skönlitteraturen - den ville Harriet behålla - men fackböckerna.

I Sökord finns också en dagbok som Harriet skrivit från sitt nya liv på norsk landsbygd, och en kort självbiografi om hennes första trettio år, de år som hon tillbringade i Finland. Hon kom från finlandssvensk övre medelklass och gjorde redan som sextonåring bejublad debut med ungdomsromanen Full i 17. Men tiden mellan tjugo och trettio beskriver hon som problematisk inte bara för hennes egen generation utan också för de efterföljande: "Kraven är för motstridiga, identitetssökandet blir alltför splittrat. Det är då vi väljer fel och uppför oss som mest förvirrat mot oss själva och andra."

När jag träffade Harriet var hon en bit över femtio, mogen och trygg i sig själv och precis vad vi i det som då var "den nya kvinnorörelsen" behövde. Tillsammans upplevde vi en tid som ingen av oss skulle vilja vara utan. Harriet själv har formulerat det så här: "Det är en stor sak att vara aktivt med då tidens orm byter skinn."

Birgitta Boucht, som skrivit en minnesruna i Hufvudstadsbladet, påpekar i ett mejl att det på sätt och vis är nedslående att ett dödsfall ska få till den publicitet som tidigare saknats. Och visst kan man tycka så. Men det är, kanske cyniskt nog, en anledning att påminna om ett liv och en gärning.

Att Harriet är död är inte sorgligt; hon skulle fylla 94 och var svårt sjuk. Men att Harriet har levat finns det all anledning att fira. Undrar vad hon skulle säga om dagens feminism? Kanske vad hon en gång sa apropå hattar: "Jag har en enda hatt, och den är modern vart tionde år."