En solig vårdag i Skaraborg, närmre Vara närmar sig en eritreanska till Vara Konserthus för att se Bo Kaspers Orkester.
En eritreanska som är född i Italien, sedan barnsben uppvuxen i Smålands Jerusalem, Jönköping, och tagit in så många musikaliska referenser i sin resa att Bo Kaspers Orkester blir nostalgiskt, hur hon än vrider och vänder på det.
Eritreanskan är jag som i närområdet studerar journalistik, tar en paus från studier och kilar ner för en toppenafton. Stämningen är nostalgisk och en gnutta hoppfull om en melankolisk, underbart lugn afton med fina minnen som kittlar till.
När jag promenerar bort på den eviga Allégatan strömmar bilar in och de flesta i personbilarna tittar ut på mig. I Sverige är det en normalitet, att stirra ut folk. Framförallt på minoriteter, olikheterna är fortfarande ett tabu och det står min hudfärg för, en minoritet, eller våra olikheter. Det här är en vana. En vana jag aldrig riktigt accepterat i min vardagspromenad. När jag går in blir jag väl mottagen av konserthusets fantastiskt trevlige vd, det uppskattas och han hänvisar mig till min sittplats. Konserten kommer igång och alla vaggar med och applåderar varmt.
Jag tänker på hur fantastiskt folkkära Bo Kaspers Orkester har blivit och att de lyckas fylla alla dessa platser en helt vanlig vardag mitt ute på "schlätta", - imponerande!
Stämningen är känslosam, likaså låtarna, med personligt mellansnack. Frontfiguren Bo Sundström berättar till exempel om när ägaren av Hemköp vid Stigbergstorget i Göteborg kom ut och dumpade en bytta med vatten på en tiggare.
Han fortsätter med att det är val i år och bandets tankar kring detta, "Rösta på människorna" avslutar han med. Efter ett tag kommer bandet igång med Nationalteaterns låt Mr John Carlos:
Säg, minns du ännu den dagen, i OS i Mexico. Det var en prispallsceremoni för två hundra meter. Det susade högtidligt på läktarens hederssektion. Mister Brundage tog klädsamt på sig högstämda minen. Då höjs två svarta nävar mot skyn, skandalen slår ner i olympiska byn.
Mr John Carlos handlar om en amerikansk sprinter som blev historisk när han tog en bronsmedalj på 200 meter vid OS i Mexico City, 1968. Men det var inte medaljen eller finalen som gick till historien, utan i stället själva ceremonin vid prisutdelningen. Tillsammans med landsmannen och guldmedaljören, Tommie Smith, hade John Carlos dragit på sig en svart handske och när den amerikanska nationalsången spelades och stjärnbaneret höjdes mot skyn knöt Carlos och Smith sina svarta nävar i skyn som en symbol för de färgades kamp för medborgerliga rättigheter i USA.
Texten i Låten berättar om manifestationen 1968 och Carlos svåra tid därefter. Bo Sundström i Bo Kaspers Orkester hade tidigare i år medverkat i musikprogrammet Så mycket bättre där även upphovsmannen till låten Mr John Carlos, Ulf Dageby från Nationalteatern medverkade. Bo Sundström tolkade låten och fick välsignelsen att att göra sin version på Bo Kaspers vårturné. Problemet här uppstår när Ulf Dageby har skrivit texten i en tid då N-ordet användes frekvent som vilket ord som helst.
Låten fortsätter vidare i ett utsålt konserthus på Schlätta framförd av Bo Sundström med sin orkester:
Idrotten står ovanför politiken, i din kista slog du näst dig själv in första spiken. Du borde ha nöjt dig med din stora seger, och tänkt på din framtid som en trevlig och framgångsrik n***r".
I min lugna förväntansfulla afton hade jag missat att Bo Sundström eller Bo Kaspers Orkester valt att inte ändra i originaltexten. I det ögonblicket blev jag snurrig, luften gick ur mig och jag tittade runtomkring mig. Jag kikade efter utgången och drog egna slutsatser om hur en protest ska göras i efterhand mot texthistorien.
Men nuet, tänker jag. Vad gör jag nu? Ingen runtomkring mig reagerar. Jag svettas och tar beslutet att sitta kvar och ta smällen och fnula på en större plan.
Nu börjar grannarna vid de närmsta sittplatserna titta på mig lite lätt besvärade. Antagligen för att jag var besvärad. Allt tog över. Jag kände mig så liten och ännu mindre när det var dags för EU-valet tre veckor senare.
I Vara, där konserthuset befinner sig,med sina 5 000 invånare hade hela 12,7 procent röstat på Sverigedemokraterna. Lite längre in i Skaraborg, i en stad som heter Falköping med 32 047 invånare, röstade hela 15,5 procent på Sverigedemokraterna.
Jag känner mig fortfarande liten.
Efter konserten går jag hem och hör av mig till Mats Schubert som spelar klaviatur i bandet – han kommenterar:
"Jag reagerade på ordet som jag anser vara förverkat i vilket sammanhang det än dyker upp. Det var ändå lite kluvet eftersom vi citerade, inte var upphovsmän. Tog upp det på ett möte med skivbolaget, jag tror inte producenterna av "så mycket bättre" var med. Det enades om en snabb kontrollfråga med Titiyo. Min personliga uppfattning är att frågan är eftersatt i Sverige. Jag får leva med att det rycker till inombords varje gång vi kommer till den textraden, jag gick ju med på det. Men kanske skulle jag ha varit hårdare. Så här i efterhand tycker jag diskussionen uteblev. Det förvånar mig.”
En kontrollfråga med sångerskan Titiyo skulle avgöra det hela. En person ska ensam bestämma om ordet från originalet ska ändras trots att hon inte är med i orkestern.
Jag hör även av mig till Titiyo ett flertal gånger utan svar eller respons. Bo Kaspers Orkester fortsätter sin turné med samma text i ett väldigt märkligt klimat i vårt bruna Europa strax innan det stora valet och når ut till så många med ett budskap med blandade signaler. Det gav mig en konkret signal om ett konkret exempel på en bestående icke-förändring och en framtid som blickar tillbaka mot ett samhälle där jag inte är välkommen eller får ha min röst. Den andra april i år hade Bo Kaspers Orkester bestämt sig för att jag var en försumbar minoritet då de inte ändrade i originaltexten.
För en liten stund tvivlade jag på min plats i samhället och återigen blev jag påmind om min historia på grund av en låt. Låten som Ulf Dageby skrev, som skulle stå för John Carlos mod och en tid för förändring, blev istället meningslös.
Jag bläddrar i tidningen Musikens Makt från 1974. På mittuppslaget med texten och nothäftet till "Mr John Carlos" upptäcker jag i stunden en liten kort historik om John Carlos och vart Nationalteatern har jobbat samt turnerat med låten. Syftet kommer fram. Tidningen heter Musikens Makt. Bo Kaspers Orkester vet nog inte dess innebörd.
Ändra på texthistorien, mot en framtid för alla oavsett hudfärg.
5
Följ oss
Gå till sidtoppen
Jag tycker det är synd att Ulf Dageby och Nationalteatern beskylls för att omedvetet och slentrianmässigt använda rasistiska ord när det i själva verket är precis tvärtom. N-ordet användes inte frekvent i Sverige 1974, i synnerhet inte i de vänsterintellektuella kretsar, vari Nationalteatern ingick. När Ulf Dageby skrev _Mr. John Carlos_ var han väl medveten om att ordet ”nxxxr” skulle få folk att haja till. Dageby var lika medveten om att John Carlos och Tommie Smith inte var gossar som hade uppfört sig väldigt illa, utan vuxna män som kämpade för Black Power. Refrängen är sarkastisk och tillskrivs den amerikanska makteliten. Det är en tänkt företrädare för denna elit som använder N-ordet. Att ett proggband aldrig på allvar skulle göra gällande att idrotten står ovanför politiken säger sig självt. _Mr. John Carlos_ budskap är att Carlos vägrade vara ”trevlig och framgångsrik nxxxr” per Avery Brundages definition; en passiv och lydig nickedocka. John Carlos gjorde sig till ett självbestämmande subjekt, vilket sångens berättarjag finner föredömligt. Därav orden _Du slåss för Black Power än i dag_. Ulf Dageby tyckte inte att N-ordet skulle brukas frekvent. Han tyckte inte heller att John Carlos familj borde svälta ihjäl, att fyllan värmer bäst om livet är pest (som det heter i _Livet är en fest_) eller att det gäller att blunda för allt man är värd och försöka att inte förstå samhällsproblem (_Speedy Gonzales_).
Hej Helena, Jag tror att det var vanligare att använda ordet n*r 1974 än det är idag. Men det kanske det inte gjorde. Nationalteatern beskylls inte och sarkasmen är tydlig. Allt ovan handlar om att år 2014 kan vi vara kreativare än så än att använda n-ordet I form av sarkasm och mina tankar kring det. Vad tycker du själv? Det hela blir fel, iaf för mig och jag kan bara prata för mig själv som mörkhyad kvinna.
Allt gott,
Elena Smon Wolay
Nej, det var inte vanligare att använda ordet "n*r" 1974 än det är 2014. Åtminstone inte enligt mina äldre släktingar och bekanta. Jo, att skriva "Problemet här uppstår när Ulf Dageby har skrivit texten i en tid då N-ordet användes frekvent som vilket ord som helst" är att beskylla Nationalteatern för slentrianmässig rasism. Om sångens sarkasm är tydlig för dig så framkommer inte det tydligt i artikeln. Hm, har alltså den svenska musikbranschen blivit kreativare under de gångna 30 åren? Det ändrar knappast det faktum att Avery Brundage & co. var rasister 1968. Jag tycker att fiktionaliserade skildringar av rasister i förfluten tid ska kunna innehålla rasistisk terminologi. Annars skulle inte _Inglorious Basterds_ och _Django Unchained_ ha blivit av.
Varför använder du som redaktionsmedlem pressinloggning förresten?
Peace out ~ Helena
Django Unchained alltså. Tja, om inte vita fick göra dramatik av rasismen, vem skulle då skildra den? Det är tur vi har Tarantino.
För att besvara din retoriska fråga, Maja Karlsson: Spike Lee, Issa Rae, Omowale Akintunde, Kasi Lemmons, Ava Du Vernay, Gina Prince-Bythewood, Dee Rees, Amma Asante, Julie Dash, Ngozi Onwurah, Zeinabu irene Davis och Aaron McGruder kanske?
Om jag uppfattar ditt budskap rätt så är det att vita inte får göra dramatiska skildringar av afrofobi. Anser du att goyim får göra dramatiska skildringar av antisemitism? Du nämner ju inte _Inglorious Basterds_.