Fredsaktivisten Gal Harmat. Överst till höger israelisk krigspropaganda: ”Bibi, avsluta innanför den här gången. Folk för att tränga in i Gaza.”

Fredsaktivisten Gal Harmat: Detta sker inte i mitt namn

2014-07-18 | Gal Harmat padlock

OPINION

Den israeliska fredsaktivisten doktor Gal Harmat om hur näthatet är del av den moderna krigföringen – och om hur den tystar kritiska röster.

I morse vaknade jag av ljudet från en siren, en del av bomben föll på min gata i Tel Aviv. Från chockvågen skakade rutorna och glas splittrades. Efter dygn av sirener och med ett skyddsrum för långt bort för att hinna dit, gjorde jag som varje tidigare: la min son i badkaret och mig själv över honom som en mänsklig sköld. Efteråt sprang jag till datorn för att se att mina vänner mådde bra, och möttes av senaste nytt om de våldsamma övergrepp som den israeliska militären begår i Gaza.

Dessutom hade jag 60 hatmeddelanden på facebook. Hatet var reaktionen på att jag kvällen innan hade lagt ut information om de barn och kvinnor som dödats i Gaza de senaste två dagarna. Jag hade också lagt ut en artikel där kvinnor uppmuntrades att bära sexiga nattlinnen när de tog sig till skyddsrummen, då detta skulle ”gynna grannskapets kämpaglöd”. Hatmeddelanden gick ut på olika form av våldtäktshot. Det som fick mest ”likes” var den kommentaren där man önskade att min vagina skulle sprängas, för att få mig på rätt spår igen.

Det gjorde mig skräckslagen. Jag började tveka inför att lägga ut statusuppdateringar, sådana som skiljer sig från den högerextrema sidans, till och med sådana som skiljer sig från den officiella israeliska militärens och regeringssidans position.

Skräcken var densamma som inför den mobb som här brände ett barn, vilket i sin tur var en hämnd för de tre dödade bosättarungdomarna. Samma skräck som när min sexåring leker krigslekar och gör bombsirenljud och gömmer sig under bordet eller i badkaret. Och samma skräck inför vad som ska hända mina palestinska vänner om de pratar arabiska på Israels gator, och oron för alla de utsatta människor som är instängda i Gaza. Jag håller på att förlora mitt land och, kanske mest oroande av allt, den kollektiva moralen. Vad vi nu gör i Gaza kommer att skapa ännu mer våld och dödande och skadar båda sidor.

De flesta jag känner som är för en fredlig utveckling lämnar nu Israel. Jag förstår dem. Hatet på sociala medier har blivit en närvarande del i den moderna krigföringen. Att kvinnor som är fredsaktivister möts av hot om våldtäkt både på gator och på nätet beror på att det ses som ett disciplinärt straff. I en fredsdemonstration häromdagen höll jag upp en skylt med texten ”Inte i mitt namn”. Jag fick veta att eftersom jag var så ful var jag tydligen tvungen att stödja palestinierna för ”att få ett knull”. Jag blev upprörd, då kom fler män och berättade på vilka sätt jag skulle bli våldtagen, torterad och avrättad på. Jag gick hem och la ut samma ställningstagande på facebook (”Inte i mitt namn”). Jag fick då veta att när Israel gjort upp med palestinierna, skulle förrädare få välja mellan att bli stenade, skjutna eller hängda. En kommentar gick ut på att jag skulle lämnas naken i Gaza för att få vad jag förtjänade av ”de palestinska djuren”.

Jag känner lättnad över att skriva detta, att dela med mig av mina erfarenheter. Känner mig mindre ensam. Att läsa om den outhärdliga situationen i Gaza samtidigt som bomberna landar på min gata och också vara hotad av israeler är en tung börda. Överallt i tv och tidningar analyseras konflikten och det framtida fredsbyggandet av män. Den manliga rösten hörs och dominerar diskursen. Om kvinnor uttalar sig, är det i syfte att stödja kriget och förklara den officiella israeliska linjen. Kvinnor används även i syfte att ”mjuka upp” dödstalen från Gaza. Filmklipp visas av den israeliska modern som måste skydda sitt barn - en del av den israeliska propagandan. Varken kvinnan eller barnet ges möjlighet att höras.

Israeliska fredsaktivister måste stärkas för att få sina röster hörda, möjliggöra en motbild till det som nu visas. Detta sker inte i vårt namn. Det får inte vara så att ingen känner till vad som händer, eller att ingen egentligen bryr sig.

Fotnot: doktor Gal Harmat undervisar i jämställdhet och fredsbyggande i Israel och i Österrike.

Översättning: Kristina Henschen