Bild: Dramaten

"Sjukt vanvördig Carolus Rex"

2014-07-04 | Helena Brors padlock

KULTUR

Ömsom hypermaskulin militärdiktator, ömsom ömsint pojkvän. Alltid ensam på tronen. Helena Brors låter sig förföras av en "sjukt vanvördig friteater beställd av Kungliga Dramatiska Teatern samt godkänd av Kungliga Majestät".

Carolus Rex-sången

Jag går på Karl XII. Det är ett zeugma. Genom att gå in i Riddarholmskyrkan trampar jag på krigarkungens kvarlevor samtidigt som jag ser pjäsen Carolus Rex. Dramatikern och regissören Nils Poletti har fascinerat den här kulturskribenten ända sedan han intog den svenska fribrottningens värld med föreställningen The Royal Dramatic Rumble Wrestling Fight Night Forever! – Fadren vs Fordringsägare och efterföljande galor inom STHLM Wrestlings hägn.

Carolus Rex är även titeln på ett album av power metal-bandet Sabaton. Sagda stormaktsskiva innehåller sången Karolinens bön, vilken är ledmotiv till wrestlingpersonan Wrangel, den sista karolinen. Under sin tid i STHLM Wrestlings sagokrets såg Poletti (eller snarare hans wrestlingpersona) Wrangel som ett hot mot hans status som teatralisk patriark. Kungadramat Carolus Rex är tydligt inspirerat av det eponyma albumet.

Okönad barndom

Premiärpubliken till Polettis pjäs placeras på vardera sida av Riddarholmskyrkans mittskepp. Från det karolinska gravkoret stapplar Karl XII:s lik (Hans Sandquist) fram, skjutet och förruttnat. Hans smalben har bundits samman just för att förhindra honom från att spöka. Som om ett sådant lappri skulle kunna stoppa hjältekonungen. Gengångaren med Guds Nåde förtäljer sin livshistoria efter bästa minnesförmåga.

Lilla kronprins Kalle (Emma Broomé) skuttar sorglöst omkring ackompanjerad av introt till Disneys Pocahontas. Hans tidiga, okönade barndom är halkyonisk. Vid minsta motgång springer Kalle gråtande till mamma drottning Ulrika Eleonora (Sanna Sundqvist), som gladeligen tröstammar sin åttaåriga ögonsten. Paradiset går förlorat när farmor pappamamma änkedrottning Hedvig Eleonora (Eric Stern) bestämmer att det är dags att forma barnets genus. Pappa kung Karl XI (David Sigfridsson) förkunnar för sin gemål att han själv ska överta ansvaret för uppfostran så det blir en man av tronarvingen.

– Er du en mand? fräser drottningen till svar.

– Är jag en man? viskar kungen till änkedrottningen.

Genom att klara det arthurianska mandomsprovet att erigera ett falliskt svärd träder den guldlockiga prinsen in i faderns maskulina sfär. När mamma drottningen dör kort därpå beordrar pappamamma Kalle att sluta gråta och i stället ta det som en karl. Kronprinsen flyr sorgen genom att leka bakhåll mot moskoviter med kusin Fredrik IV av Holstein-Gottorp (Lucas Krüger). För att inte smutsa ned sina uniformer kryper pojkarna fram nakna.

Kusligt hänryckande

Pubertala Karl XII (Sanna Sundqvist) släntrar runt med riksäpplet i en kedja om bålen och okynnesejakulerar högadelsmän i ansiktet. No homo givetvis. Karl XI dör när XII är 15. På dödsbädden ber XI sin efterträdare att bli en fredskung och aldrig starta krig. Såvida han inte blir provocerad förstås. Den föräldralösa kungen sätts under pappamammas förmyndarinneskap.

Storasyster nymfomanprinsessan Hedvig Sofia (Ester Uddén) roar sig med att blotta mameluckerna för besökande teatersällskap samt rövpulla kusin Fredrik. Lillasyster pyromanprinsessan Ulrika Eleonora d.y. (Maia Hansson Bergqvist) bränner ned slottet så att familjen får flytta till Wrangelska (!) palatset. Såväl nymfomanin som pyromanin är utslag av dramatikerns konstnärliga frihet. Underhållande utslag.

Titelpersonens kröning är en kusligt hänryckande scen. Karl XII glider in på en storslagen guldtron, omdansad av flaggviftande surrealistiska fotbollshuliganer. Alla skönsjunger Sabatons sång Carolus Rex. Kungen sätter själv kronan på sitt huvud utan att avlägga någon ed. Han har ju en direktlänk till Gud och behöver inte kyrkans mellanhänder. I den nationalistiska yran glömmer jag momentant bort att jag är anarkapacifist. Jag vill ropa ”Gud bevare konungen!”.

Besegras av Ikea-kassar

18-åriga Karl (Ester Uddén) med karolinerposse drar ut i stora nordiska kriget, sjungandes En livstid i krig. Stormaktssveriges fiender är som goterna i Gladiator; enkla att förakta och önska livet ur. August den starke (Eric Stern) med Darth Vader-röst och 300 konkubiner. Barnmassmördaren Peter den store (Sanna Sundqvist) med yxa och guldbehornad kosackmössa. Landsförrädaren Johann Patkul (Py Huss-Wallin) som drivs av hämndlystnad mot Sverige för gammalt groll med Karl XI. Danmarks grötpratande knektar är armerade med legoklossar. Tro fan att de besegras av karolinernas Ikea-kassar.

Mellan slagen bögar hjältekonungen loss med karolinska sötnosar. Ömsom hypermaskulin militärdiktator, ömsom ömsint pojkvän. Alltid ensam på tronen.

Detta är sjukt vanvördig friteater beställd av Kungliga Dramatiska Teatern samt godkänd av Kungliga Majestät. Carolus Rex förför med ett formfulländat ekvilibrium av burlesk absurdism och historisk autenticitet. Samtliga skådespelerskor som spelar Carolus iklär sig olika maskuliniteter med Guds Nåde. Eric Stern excellererar i rollen som sträng änkedrottning med vickande vertugall. Förhoppningsvis ska dramats ungdomliga dialog och allmänna fräschhet locka en ung, okulturell publik utöver Dramatens sedvanliga. Det är så grandiost pompöst att man vacklar ut ur Riddarholmskyrkan med en känsla av förälskelse.