Anna Högberg, Varför började du spela saxofon?

– Det var en sommar när jag var 10 år gammal och bodde ute i Stockholms skärgård. Jag satt framför tv:n och helt plötsligt så spelade en kvinnlig saxofonist. Jag tyckte att det var det coolaste jag hade hört och sett. Efter många om och men fick jag en saxofon när vi strax därefter flyttade upp till Härnösand. Kort därefter började jag på en kommunal musikskola och fick en helt fantastisk lärare som inspirerade mig bara genom att värma upp. Han spelade alltid så fantastiskt härligt fritt.

Hur började du spela på gatan?

– Det var via bandet Pombo. De behövde en saxofonist då deras hade blivit gravid och ville dra sig ur bandet. Vi spelade på gatan för att vi helt enkelt inte fick några spelningar, men också för att det var ett så fantastiskt bra sätt att få kontakt med en publik, möta den och ta del av så spontana och så oväntade möten. Vissa spottade på oss och andra tyckte vi var helt fantastiska och dyker fortfarande upp på våra spelningar på spelställen i dag.

Hur gick ni från att spela på gatan till att få riktiga spelningar?

– Vi tjatade oss in i jazzscenen på något sätt. Först via Guss (basist i Pombo) som gick på Musikhögskolan som hade kvällar på Fasching i Stockholm och vi lyckades att bli accepterade och välkomnade trots att vi spelade någon form av pop eller “riktiga låtar”. Poppubliken beskriver det som jazz och jazzpubliken beskriver det som pop så vi hör inte riktigt hemma någonstans. Men vi blev välkomnade på jazzscenen och hör hemma där och även i de gränsöverskridande experimentella scenerna.

Hur tycker du att jazzscenen ser ut?

– Jag känner ju mig egentligen inte så välkommen på många jazzscener, framförallt på landsbygden med vissa undantag. Men jazz är ett stort begrepp och vissa jazzscener är inriktade på olika subgenrer inom jazz.

– Många landsbygdsjazzföreningar är oftast inriktade på traditionell jazz och utesluter den experimentella därför kanske jag inte känner mig så accepterad just där då jag utövar den friare jazzen. Men det är självklart blandat. Vissa är öppna och vissa är stängda och vi har dessvärre inte så många spelställen i Sverige för friare musik.

Hur kommer det sig att vissa är stängda och hur tror du att det påverkar jazzens utveckling?

– Det handlar om en rädsla. De har redan en publik och vill inte skrämma bort den. Självklart hade det varit kul om de vågade satsa på annat så jazzen får utvecklas.

Du spelar med igenkända namn som pianisten Lisa Ullén och är medlem i Fire Orchestra sedan starten. Kan det vara ett dragplåster för bokningar ute på landsbygden?

– Absolut, men jag tror att det till stor del är via Pombo och inte dessa namn som är ett dragplåser inom jazzscenen. Pombo tillförde någonting nytt, spelade och arrangerade hela låtar, ibland fel men vågade ändå att köra fullt ut. Många respekterade det och ville släppa fram just oss med våran ärliga musik och politiska texter som var påträngade.

För mig har du en väldigt positiv framtoning och det finns en ganska rå och oskalad framtoning i jazzscenen. Tror du att du har bidragit med en frisk fläkt?

– Svårt för mig att säga. har jag upplevt en hel del stress, ångest och prestation som kan ligga och gnaga både hos mig själv och hos andra, som kan orsaka både bitterhet och osäkerhet. Jag försöker verkligen att ta vara på glädjen i den rundgången och vårda den glädjen. Ibland kan det vara att göra andra saker än att göra musik genom att underhålla andra intressen och hålla dem vid liv.

Vad har du för andra intressen?

– (Skratt), Jag är väldigt matintresserad. Det är få som vet om det.

Saxofonen sägs ju vara ett väldigt "manligt" instrument. Är saxofonen det?

– Jag har svårt att tro att ett instrument kan ha en könsidentitet. Väldigt ofta när jag förklarar att jag är saxofonist så får jag oftast svaret “Wow, vilket sexigt instrument”! Ett mysterium för mig men det kanske är just ett "manligt" instrument för många då fler män än kvinnor utövar det och att när en kvinna lirar saxen blir det någon form av maktförskjutning.

Att du tar över din makt som kvinna med saxofonen?

- Ja, precis... Men vette fan vad det sexiga kommer ifrån.

Det finns väl ett par olika stilar av just utövandet av saxofonen. Minst sagt i subgenrer inom jazzen men även i många andra genrer. Den snälla eller funkiga saxofonen eller den extremt snälla i 60-tals jazzen som kallas “mod-jazz” eller den bråkiga i 80-tals nyvågen. Mjäkiga skämt-saxofonen i schlagern och den hårda saxofonen i frijazzen.

– Det är ju just saxofonen i frijazzen jag utövar och det är just den formen folk spontant inte tror att jag sysslar med. Det börjar ju dyka upp fler kvinnor som utövar just den stilen i den subgenren och samtidigt får utrymme och plats men jag har ofta varit ensam tjej i storbanden och även i de mindre grupperna.

– I Fire Orchestra som jag spelar i som du tidigare nämnde är vi till exempel bara två tjejer i blåssektionen.

Hur hittade du till alla kvinnor inom jazzen?

– När jag gick på Musikhögskolan så kände jag mig extremt ensam som kvinna. Det var jag och en trumpetare som var kvinnliga instrumentalister av kanske 50-60 personer och det kunde vara en macho stämning. Jag drogs till och letade efter många kvinnliga instrumentalister, men även män med samma vision för att jag ville bort från den stämningen och det var ett helt naturligt steg för mig.

Du är ju en av få på jazzscenen som har lyckats spela med så många kvinnor...

– Ja och hur kommer det sig? Jag vet inte! Jag tror att jag egentligen har dragits till folk som jag verkligen har velat spela med och det har råkat väldigt ofta vara kvinnor för jag spelar ju faktiskt även med män. Det är ingenting genomtänkt!

Tror du inte någonstans att du ändå har längtat efter just kvinnor att spela med, därför blev det just kvinnor?

– Jovisst, som kvinna på jazzscenen upplever jag att jag har fått jobba väldigt hårt för att bli accepterad i denna masdominerade lilla bubbla som inte alltid välkomnar en. Man behöver då en enorm drivkraft för att genomföra det man ska och den glöden kanske jag hittar främst tillsammans med andra kvinnor för vi går igenom precis samma sak.

– Men det som är viktigast är att träffa likasinnade, accepterande och öppna människor även rent musikaliskt. Främst accepterande personer då jag har en tendens att vara alldeles för hård mot mig själv och då för att konstant befinna mig i en fristad där musiken får utrymme istället för att låta negativ energi utifrån flöda fritt och ibland ta över helt.

Hur ser du på framtiden?

– Jag vill så mycket hela tiden och kan vara väldigt musikaliskt rastlös som kan gå över till mani. Alla dessa att göra listor med anteckningar om tung-tekniker till hur många nya musikaliska projekt som helst.

Jag kommer nog ha en del att göra i framtiden men måste nog bli bättre på att ta det lugnt. Jag har ett lugnare tempo i dag jämfört med hur det var tidigare, men med högre ambitioner kanske.

Det finns ett begrepp som heter “jazztakten”. Det betyder helt enkelt att man tar det lite för lugnt. Den “jazztakten” känner jag igen från alla möjliga i branschen och inte bara från musiker. Är det inte bra att du kör på?

– (skratt), Jo! Men min maniska sida har ibland tagit över till att jag har blivit så låg att jag inte ens kommit upp ur sängen i perioder. Det blir helt enkelt för mycket ibland.

När mycket bra händer kanske man inte kan tacka nej och följa “jazztakten”. Uppskattningen över din takt finns där som när du vann fjolårets pris av Sveriges Radios jazzpris “jazzkatten”. Hur kändes det?

– Ja, det var så kul att få vinna det priset! Jag har ju så klart en önskan om att bli sedd och hörd som saxofonist men hade ingen aning om att Sveriges Radio hade koll på mig. Läste nämligen av en slump på Sveriges Radios hemsida att jag var nominerad och så vann jag priset. Men samtidigt kan jag förstå att jag blir sedd och hörd då jag har spelat extremt mycket.

Fick du lite mer energi från den uppskattningen kanske?

– Ja, ibland är det väldigt skönt med bekräftelse. Jazzkatten var en klapp på axeln men det var en mycket större bekräftelse som musiker att få spela med Fire Orchestra än att få vinna jazzkatten. Precis alla jazzmusiker jag såg upp till ingick i orkestern och att få vara med i det sammanhanget har gett otroligt mycket och andra samarbeten.

Apropå andra samarbeten och bekräftelse... Du fullföljde inte dina studier på Musikhögskolan men är ändå inbjuden på årets Popkollo Jazz som lärare. Gillar du konsten att lära ut?

– Både ja och nej då jag tycker att det kan vara ganska svårt att lära ut men jag vet verkligen att jag har något att tillföra med hjälp av min resa. Jag själv kom in i jazzscenen genom att testa mig fram och ett av dessa sätt var Musikhögskolan för att egentligen hitta ett konkret sammanhang då det inte fanns så mycket i Härnösand där jag växte upp. Jag hittade ett annat sammanhang och gick sedan vidare och hoppade av Musikhögskolan kan man säga. Jag tycker personligen att det är otroligt svårt att bedöma musik och jag kan inte förstå hur man som lärare kan bedöma musiken andra utövar framför allt då alla har helt olika referensramar. Många gånger i skolsituationer när jag blivit sågad har jag upplevt det som mer skadligt än positivt. När jag blev inbjuden till Birka folkhögskola som gästlärare där jag själv en gång har studerat fokuserade jag istället på att peppa alla och lära ut konsten hur man hittar improvisationen tillsammans istället för noter.

Tycker du att du uppoffrade en trygghet när du hoppade av Musikhögskolan?

– På sätt och vis. När jag hoppade av och skrev in mig på arbetsförmedlingen och andra myndigheter så krävde de att jag skulle vara utbildad. Jag hade inte en utbildning och var tvungen att på något sätt bevisa att jag var en riktig person och en person som var en del av samhället. Myndigheterna hade bestämt att det inte gick att hoppa av Musikhögskolan och vara en frilansande musiker och lyckas med det.

– Men det var helt värt att hoppa av trots krokben från samhället. Spelningar efter spelningar kom in som jag faktiskt kunde åka iväg på men när jag gick på Musikhögskolan var jag låst. Låst till en utveckling.

Vad var det största som hände när du hoppade av Musikhögskolan?

– Det tillförde någon slags energi och en tro på att jag klarar mig själv i samhället som musiker. Det hade jag inte riktigt upplevt tidigare då skolan inte var ett sätt för mig att utvecklas på ett kreativt sätt.