#almedalen14: Romsons vision – ett grönt feministiskt Sverige

2014-07-03 | Sholeh Irani padlock

INRIKES

Miljöpartiets språkrör Åsa Romson uppdaterade visionen för ett hållbart Sverige i sitt tal på Almedalsscenen på onsdagen. Receptet är en grön, solidarisk och feministisk politik. Och det ska drivas igenom redan i dag eftersom det i morgon är alldeles försent, både för Sverige och omvärlden. Sholeh Irani konstaterar att det enda riktiga löfte språkröret gav var lojalitet till visionen om ett bättre Sverige genom "förändring" med ett feministiskt perspektiv.

BETYG OCH REKOMMENDATION

Antirasism: 4
Feminism: 4
Fred: 1
Politiska visioner: 4

Betygsskala 1-5 med 5 i topp.

Rekommendation till Åsa Romson: Läs inte retorikexpertens kritik i DN.

Åsa Romson talade tydligt om de "tunga och viktiga frågorna" som hamnar i politikens periferi på grund av vita mäns tolkning av politik. De politiska kommentatorerna var för övrigt överraskade, till och med besvikna på Åsa Romsons visionära tal, eftersom hon inte presenterade några "konkreta" reformer och inte lovade några procentsatser. Så den klyschiga kritiken kunde inte framföras: hur ska det finansieras?

Med Almedalstalet satsade Miljöpartiets Romson stort på de unga väljare som vill se sina ideal förverkligade av progressiva politiska krafter med moderna visioner och humana lösningar. Väljare som vill ha ett alternativ till traditionell höger och vänster som alltmer närmar sig varandra. Metropolitiska väljare som är lagom mycket feminister och lagom gröna, som är antirasister och oroliga för sina barns framtid. De unga väljarna som är missnöjda med den värld och det Sverige "vita män vid makten" har skapat åt dem och deras barn. För dem som vill se förändring till det bättre och tryggare, men inte röstar på för radikala partier.

Romson talade, till skillnad från de flesta röstfiskande rivaler, med fokus på denna målgrupp och inte exempelvis pensionärer – som blir allt fattigare och allt mer missnöjda. De verkar inte räknas som huvudmålgrupp. Inte så att MP struntar i att fiska röster hos allianspartierna, som har många pensionärers röster, utan för att partiets visioner med "grön realism" tillhör morgondagen. MP väljer att satsa på den generation som är beredd eller säger sig vilja utmana normer och leva rättvist.

MP antar i och med detta ett mångsidigt koncept, som lockar anhängare till sociala rörelser runt om i Europa med strävan efter "förändring". Det flesta av de unga europeiska sociala rörelsernas komponenter fanns med i Romsons tal: maktlöshet, solidaritet, kampen mot sexism och rasism, klimathot. Frågan är om Miljöpartiet har en folkrörelses kapacitet att mobilisera sin målgrupp till ytterligare en stor valseger, och bli Sveriges näst största parti även i riksdagsvalet. Feminismen blir då ett verktyg för att övertyga potentiella väljare att Miljöpartiet erbjuder något nytt och vackert, långt utöver klimatfrågan. Är det opportunistiskt? Det lät mer som en politisk överlevnadsstrategi, som bestämdes redan vid kongressen, men också som en personlig övertygelse hos Romson som kvinna.

Det vore alldeles för enkelt att dra slutsatsen att Romson flörtar med Fi:s väljare genom att genomsyra sitt tal med feminism och unga tjejers maktlöshet. Talet kan faktiskt kosta MP lika många röster, vilket innebär att det handlar om en större politisk insikt än att sno några röster från Fi och rentav ett politisk äventyr i många potentiella väljares öron.

Vi bevittnar nu en ny våg av feministisk och antirasistisk rörelse som tvingar svensk politik att anpassa sig. Och det är historiskt. Det som händer i svensk politik och hos Miljöpartiet sker tack vare Fi, som leder denna rörelse nerifrån och får vilken partiledare som helst att vilja härma Gudrun Schyman. Det är Fi-effekten på svensk politik som gör att Åsa Romson vågar tala om vita medelålders män och kosta på sig att uppfattas som manshatare.

MP kommer att fiska några röster från Fi, men det är inte Fi-väljarna som MP satsar på, utan de kvinnor som vill ha en förändring med inslag av stabilitet. De kvinnor som vill rösta på ett parti som är etablerat och redo att ta över eller dela makten för att driva igenom gröna visioner. Det rosa feministiska inslaget är en bonus. Det handlar om det stora antalet missnöjda kvinnor bland S, V och alliansväljare, deras "nomad"-röster, som MP främst flörtar med.

Klimatkatastrofen som hotar mänsklighetens existens är resultatet av de senaste 400 åren av industrialisering, en cementerad maktordning i ett ekonomiskt och politiskt världssystem som drivs av årligen växande vinster som ändamål. Jordens undergång som Romson beskrev i sitt tal, har verkliga bovar bakom sig och de pekas sällan ut av de gröna, vare sig i Sverige eller i övriga Europa. De ska däremot frälsas genom att hänvisas till gröna investeringar. Därför ställs stora krav på valda politiska ledare att genom lagstiftning och avtal stoppa klimatkatastrofen.

I avsaknad av en stark grön folkrörelse i den industrialiserade världen hänvisas politikerna till forskning som ger möjlighet till nya vinstdrivande investeringar för att ersätta fossila bränslen. Samtidigt bromsas och bordläggs besluten som krävs för att rädda världen vid varje klimatkonferens av politiker som varken kan eller vill hindra vinstmaskineriet. Politiker som inte har råd med stora investeringar ägnade åt de nya infrastrukturer som krävs för en sådan enorm förändring. Till skillnad från Fi och V som har en mer eller mindre kritisk syn på strukturellt förtryck och rådande maktordningar, visar MP en enklare lösning på världens akuta problem. Och den enkla lösningen är MP:s viktigaste valflört. Till skillnad från SD som bara erbjuder enkla lösningar, eller allianspartierna som bränt alla sina kort under åtta års styre, är MP:s idealsamhälle humant, solidariskt och leder till mer sysselsättning och välfärd.

Visionen om ett hållbart och grönt Sverige gör att rösten på Miljöpartiet inte tvingar väljaren att välja mellan höger eller vänster. Detta har varit de grönas triumfkort. I dessa omvälvande tider kan konceptet vara ännu mer vinnande. Nu fogas även feminismen till det gröna konceptet för att ge en bredare definition av den tredje väg som de gröna säger sig erbjuda. Allt kan bli bättre, men kanske aldrig helt bra. Pragmatismen i att lämna den ekonomiska hegemonin orörd, ger röster i den parlamentariska demokratin. Med denna politik har Miljöpartiet möjlighet att fiska i havet istället för i Fi:s flod.