Politikens prinsessa

2014-07-01 | FemPers padlock 1

KULTUR/NÖJE

Svensk Damtidnings serie Politikens prinsessor väckte starka reaktioner när den publicerades med start i mars. Centerpartiets Annie Lööf och Vänsterpartiets Rossana Dinamarca var några av de politiska företrädare som porträtterades i galaklänningar och fick svara på frågor om sitt vardagsliv, sina personliga prioriteringar och fritidssysselsättningar. En av dem som inte fick frågan var Feministiskt initiativs riksdagskandidat Lars Gårdfeldt. Här svarar han på samma frågor – och poserar i full drag – på bilder tagna av Elisabeth Ohlson Wallin.

En stark och självständig man som inte tvekar att rensa avloppet hemma i lägenheten i centrala Göteborg. Han har ett genuint intresse för kläder. Särskilt om det rör sig om klänningar och vackra ting. Här i den mysiga ateljén hos Elisabeth Ohlson Wallin poserar Lars i tjusiga klänningar från NK. Ateljén ligger mitt i söders hjärta i Stockholm och är ett nav för svensk kulturelit. Lars tar sig tid för att bli utsmyckad och fotograferad, trots ett späckat schema.

Han dricker en svag kopp kaffe, och börjar prata om sin tid som präst.

– Det var en fantastisk tid som jag ägnat mycket åt att vara ute och träffa folk och stå på scener och tala inför många hundra människor. Då är det bra att inte vara blyg, något jag får användning för när jag nu undervisar studenter i genus på Chalmers.

Lars är uppvuxen i Kristinehamn i Värmland. Det första han ville bli, var inte präst, lärare eller politisk toppkandidat för ett av Sveriges snabbast växande småpartier, Feministiskt initiativ. Nej, det Lars allra helst ville bli var mamma. Som barn gillade han att leka lekar som gick ut på att stryka kläder och laga mat. Allt för att få bli en riktig mamma.

– Det har varit en kamp att få bli det. Jag är född 1965. Att vara pappa på den tiden var nästan meningslöst. Det var ju att åka tidigt till jobbet, och komma hem sent. Man fick inte göra något av det roliga med att ta hand om barnen. Men mammorna fick baka och tvätta kläder. Jag tyckte det var underbart! Trots att jag inte fick något strykjärn o leka med, så hittade jag på att jag strök kläder i alla fall!

Tur var väl det för nu har Lars blivit mamma till en flicka och en pojke som han älskar över allt annat.

– När jag ska iväg på jobb, så står barnen i fönstret, och vill att jag ringer nerifrån gatan. Då står de och vinkar. Först är det kramar i köket, sen kramar i hallen, sen stänger jag ytterdörren. Då öppnar de igen. Sen måste jag säga ”nu måste jag gå till mitt möte”. Då gör det ont i mig. När jag till slut låser så tittar min son ut på mig genom brevinkastet när jag står och väntar vid hissen, ”ring när du kommit ut på gatan pappa”.

Lars lever under konstant stress, med sitt viktiga tunga uppdrag som toppkandidat på Feministiskt initiativs riksdagslista. Lars hinner knappt titta på tv, men får han stund över så lyssnar han på P1, det lugnar.

Lars älskar sitt jobb, men känner sig som mest hemma när han bakar.

– Jag älskar att baka. Särskilt när man har barnen med sig. Det bästa jag vet är att baka sju sorters kakor när det regnar ute.

Men när det inte är tid för bak så gillar Lars att brodera och läsa böcker. Böcker om kvinnohistoria inspirerar.

– När jag insåg hur nära föraktet för hbtq-personer och kvinnors underordning ligger, då gick jag verkligen in för att läsa om kvinnor i början av 1900-talet och deras kamp för lika rösträtt. Så metodiskt som de arbetade för det, och med den passionen, det inspirerar mig än i dag. När man hamnar i utsatthet som hbtq-person, har att göra med könsnormer, så liknar det mycket det förtryck som kvinnor utsatts för under lång tid.

Det är ett äkta engagemang som ligger till grund för det politiska uppdraget. Men mest av allt vill Lars ändå vara just mamma. Och så en sak till, han vill vara prinsessa. När fotograferingen i Ohlson Wallins studio är klar får Lars något fjärran i blicken och säger:

– Jag har givetvis funderat mycket på varför just Maria Arnholm, Annie Lööf och Carin Jämtin kontaktades av Svensk Damtidning och blev porträtterade i en serie om politikens prinsessor. Varför kontaktade ingen mig? Då påpekade en väninna till mig (som har samma hårfrisör som Marianne Bernadotte) att det givetvis beror på att Svensk Damtidning kallar sig för den kungliga veckotidningen. Om då jag tilläts medverka under vinjetten "politikens prinsessor" finns ju risken att det kungliga hovet skulle ta illa upp och uppleva konkurrens från min sida, påpekade min väninna, eftersom det till skillnad från Maria Arnholm och Carin Jämtin – ändå finns något genuint drottninglikt över mig. Eller som det heter i det gamla ordspråket "a queen is a queen". Och det var ju fint sagt.