Debattören och aktivisten Khadra Seerar tycker att det har skrivits mycket mycket om könsstympning dessa dagar och att det är bra att problemet uppmärksammas. Samtidigt är hon förvånad över att uppgifterna hanteras som nyhet av medier när det inte är någon nyhet.
– Under början av 2000-talet, efter en dokumentärfilm om könsstympning, blev frågan åter uppmärksammad i Sverige. Sedan lades allt på is igen. Det blev tyst. Socialstyrelsen kom med en handlingsplan då, men den följdes inte upp. Jag hoppas verkligen att detta inte händer denna gång också.
I Sverige förbjöds könsstympning i en särskild lag 1982 och straffet för brottet skärptes 1998. Könsstympning av flickor diskuteras med jämna mellanrum i medierna sedan början av 1990-talet. Det gäller framför allt i samband med internationell uppmärksamhet kring det stora antalet utsatta kvinnor i världen. 1993-1996 bedrevs det så kallade Göteborgsprojektet som initierades av Socialstyrelsen för att stödja och skapa förutsättningar för en bra vård för kvinnor och flickor som utsatts för omskärelse, men också för att arbeta med opinionsbildning mot könsstympning. Socialstyrelsen tilldelades 2,7 miljoner kronor under 1998-2001 för att arbeta mot könsstympning i Sverige.
Det finns ett stort antal forskningsstudier om kvinnlig könsstympning. En omfattande rapport om kvinnlig omskärelse/könsstympning publicerades 2011 av Nationellt centrum för kvinnofrid (NCK). Rapporten går igenom de 46 fall av misstänkt könsstympning som hade kommit till myndigheternas kännedom sedan lagen infördes 1998. Resultatet visade att enbart två av dessa fall lett till fällande domar.
I en handlingsplan för polis och åklagare från år 2005 står: "Vid telefonintervjuer med samtliga polisdistrikt kan man konstatera att det sedan lagen tillkom 1982 och till och med 2003 har gjorts – såvitt man känner till – ett femtontal polisanmälningar. Ingen av dessa anmälningar har lett till åtal."
Redan stympade
Aktivisten Khadra Seerar anser att frågan blivit aktuellt igen, med de nyanlända unga kvinnor och flickor som kommer från de krigshärjade länder där könsstympning förekommer mest och utan hinder. Att ett stort antal av de könsstympade flickorna utsattes redan innan de kom till Sverige, gör rubriceringar i media som "en hel skolklass könsstympade flickor" missvisande.
– Att många av de utsatta redan är könsstympade innan de kom hit är väl sannolikt. Men jag tycker att det sätt som det skrivs om problemet är egentligen absurt. Det spelar ingen roll var i världen man könsstympas, man måste agera mot könsstympningen ändå. Vi måste tillsammans ställa upp för den tjejen som är hopsydd. Här har vi lagar och regler som ska följas upp.
Khadra Seerar säger att viktigaste nu är att det inte bli helt tyst igen. Hon understryker behovet av upplysning om könsstympning särskilt gäller pedagoger och vårdpersonal.
– Vi ska inte tysta ner frågan. Det är första steget i kampen. Jag träffade pedagoger de senaste dagarna som undrar om de får ställa frågan till en flicka om hon är könsstympad eller inte. De är osäkra och vet inte om de kränker ens integritet genom att ställa en så intim fråga. Och jag förstår detta. Jag tänker också mig för och är noggrann med hur jag ställer sådana frågor när jag möter flickorna. Men det viktigaste är inte hur man gör det, utan att man ska fråga! Så ett steg vore att stärka de som jobbar med flickor i att kunna göra sina jobb.
Inga enkla lösningar
Könsstympning bekämpas internationellt med stöd från FN av bland annat kvinnorättsaktivister i de afrikanska länderna, något som har lett till att övergreppet har förbjudits i en rad afrikanska länder. Uppskattningsvis finns det mellan 100 till 140 miljoner flickor och kvinnor i världen som genomgått övergreppet. Anissa Mohammed Hassan, sakkunnig på Länsstyrelsen i Östergötland säger till Norrköpings tidningar (NT) att i Somalia är 98 procent av kvinnorna könsstympade. "Vanligaste formen är infibulation, den grövsta formen av könsstympning, då klitoris, inre samt yttre blygdläppar skärs bort. Underlivet sys sedan ihop så bara en liten öppning återstår".
Utifrån sin egen erfarenhet av könsstympning i barndomen och de problem som följde efter övergreppet, tror debattören och aktivisten Khadra Seerar inte på tvångsundersökningar i skolorna. Ett sådant förslag lades fram första gången 2006 av dåvarande integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (FP), och har börjat diskuteras på nytt efter NT:s avslöjande reportage.
– Jag skulle inte vilja att någon order uppifrån kommer för att sära mina ben, det skulle vara att utsättas igen. Samtidigt förstår jag de som föreslår det, det kan vara ett sätt att skrämma och förebygga. Men nu vet vi att det kommer tjejer till Sverige som redan är hopsydda. Då ska de sättas i kontakt med vården, få samtalsterapi, träffa andra flickor som har genomgått könsstympning, andra som öppnat upp sig. Det vore annars konstigt att vi pratar om jämlikhet men tillåter tjejer att exkluderas från sex och samlevnadsundervisning, där de kan få kroppskännedom. Man borde ta in ämnet om könsstympningen i undervisningen och inte bara den, det finns flickor som lider av andra problem som de måste bli medvetna om och få hjälp.
Trots dessa konkreta förslag anser Khadra Seerar inte att det finns någon enhetlig lösning för ett så stort och djuprotat fenomen. Det måste finnas olika aspekter och lösningar, menar hon.
– Om skolhälsovården, sjuksköterskorna och kuratorerna får uppdraget att hjälpa flickor som söker hjälp eller lider av smärta på grund av könsstympning och dess konsekvenser, då ska de ha resurser att göra det. Det ska ingå i utbildningen för skolsjuksköterskorna och de ska ha tillgång till metoder som vägleder dem hur man möter flickorna, förstår deras behov och vart de utsatta flickorna ska skickas för att få stöd och hjälp.
– Jag har själv fött två barn i Sverige och märkt att mina fantastiska barnmorskor som ville hjälpa mig, inte hade kunskapen om min situation, om den trauma som min kropp hade gått igenom i barndomen.
Khadra Seerar tycker att debatten och kampen mot könsstympning först och främst borde vara en uppgift för de etablerade feministiska organisationer.
– De måste göra det till sin sak, frågan handlar ju om kvinnans rätt över sin egen kropp, om sexualitet och jämlikhet. Jag vill se RFSU göra frågan om könsstympning till sin sak, föreläsa i skolor och kämpa för de utsatta flickornas hälsa.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Så bra att dessa övergrepp uppmärksammas. Men parallellt med uppmärksammandet verkar det också vara en trend att ifrågasätta att de har så allvarliga konskevenser i kvinnors liv och ifrågasätta om ordet könsstympning överhuvudtaget ska användas, då de som utsatts kan känna sig stigmatiserade. Hmmmm....kanske skulle en i analogi med det t ex börja kalla våldtäkt för "överraskningssex"....det låter inte lika jobbigt eller stigmatiserande...