Fotbollshistoria, från Nettie Honeyball 1894 till Algarve Cup 2014.

Från förbud till folkrörelse – om damfotbollens historia

2014-06-27 | Bella Frank padlock

SPORT

Herrfotbolls-VM i Brasilien är i full gång. Men många vet inte att damfotboll var förbjuden där fram till 1979 och att den i Storbritannien var förbjuden fram till 1971 då den ansågs konkurrera för mycket med herrfotbollen.
– Man kan säga att ju mer maskulint kodad fotbollen är i ett land, ju svårare är det för damfotbollen att bli accepterad, säger Jonny Hjelm, professor i historia vid Umeå universitet till Feministiskt Perspektiv.

Läs också i veckans nummer om brasilianska Estrela Sports projekt för att stärka flickor och kvinnors fotbollsintresse i artikeln Brasilien: Fotboll verktyg för jämställdhet.

I dag är damfotbollen svag i Storbritannien. Men i början av förra seklet var den oerhört populär och samlade tiotusentals besökare. Den var så populär att det engelska fotbollsförbundet Football Association, irriterade över konkurrensen som herrfotbollen utsattes för, förbjöd alla lag inom FA att upplåta sina planer till damlag. I princip innebar detta ett förbud av damfotboll i England fram till 1971.

Redan i slutet av 1800-talet började flickor och kvinnor spela fotboll i Skottland och i England, och den först officiella matchen spelades 1894. Till en början var det mest överklassens kvinnor som spelade, men så småningom ändrades detta och damfotbollen fick mer av en arbetarklasskaraktär i takt med att fotbollen spreds. Det var under första världskriget som damfotbollen växte kraftigt. Till en början var det välgörenhetsmatcher som spelades och syftet var att stärka moralen och patriotismen.

Jonny Hjelm, professor i historia vid Umeå universitet.

Matcherna spelades för att samla ihop pengar till återvändande och krigsskadade soldater. Under en period, innan förbudet kom, fanns det upp emot 200 damlag som regelbundet spelade matcher. Jonny Hjelm, professor i historia på Umeå universitet har forskat på genus och idrott, med fokus på damfotbollens historia bland annat. Han menar att även om det framfördes argument som att det var ohälsosamt för kvinnor att spela fotboll, eller att det var okvinnligt att spela, så handlade det då, som nu, framför allt om striden om träningstider och tillgång till planer att spela på.

– Den största stridsfrågan i varje klubb är kampen om träningstider, det brukar vara blodiga strider. Men man säger inte det för det låter småaktigt och grinigt, i stället skyller man på att kvinnors plats är i hemmen, att kvinnorna kan ta skada, att det var okvinnligt, allt möjligt. Att det stred mot föreställningen om hur en riktig kvinna var. Men i grund och botten fanns det också enkla resursstrider. Men det var något man talade mer tyst om.

Från långkjol till OS

Liksom i Storbritannien fanns det vissa damlag i Sverige under 1910-talet men det handlade framför allt om jippomatcher. Däremot förbjöds fotbollen aldrig här, det var i stället andra skäl till att den moderna damfotbollens födelse skulle dröja ända fram till 1960-talet – hela 35 år efter att herrfotbollen slagit igenom på bred front och blivit en folkrörelse under mellankrigsdecennierna. Innan dess var idrott något för främst kvinnor och män från över- och medelklassen. Först efter att det skett en arbetstidsförkortning och lediga söndagar införts fanns det utrymme för idrotten att bli en folkrörelse. För kvinnor inom idrotten fanns inte bara hinder i form av strid om resurser utan också frågor kring kvinnors sexualitet och kvinnors kroppar. Kvinnor fick inte visa benen och de första fotbollsspelarna under 1890-talet tvingades spela i långa kjolar.

För att förstå damfotbollens framväxt i sin moderna tappning på 1960-talet och framåt i såväl Europa, USA och Australien måste den ses mot bakgrund av de förändringar samhällsförändringar som karaktäriserade denna tid. Feministiska rörelser växte och en tydlig tendens gick ut på att visa att kvinnor har samma kapacitet som män och är lika lämpade till ämbeten som präster, piloter och officerare, som män.

– Kvinnor-kan-diskursen var stark inte bara bland liberala feminister utan också inom socialdemokratin och inom vänstern, kvinnor gick ut i lönearbete i en helt annan omfattning, kvinnor började ägna sig åt högre utbildning i större utsträckning precis som arbetarungdomar kring 1970. Samhället omstöptes, och det här sammantaget gjorde att idrotten fick svårt att stå emot nytänkande krav. Till det här hör också att svenska regeringen som många andra länder sedan 1950-talet hade tanken på idrott åt alla och 1969 kom en utredning som hette just det: Idrott åt alla, där riksidrottsförbundet förband sig att öppna upp för alla för att då få starkare ekonomiskt stöd.

– Det är då vi får det lokala aktivitetsstödet, som gör att det är lönsamt att ha 7-8-åringar i verksamheten, det är då vi får den moderna barn- och ungdomsidrotten. Innan den utvecklingen hade barn och ungdomar spontanidrottat och endast de bästa hade i tonåren sökt sig till en idrottsförening. I takt med de här förändringarna blev det också otänkbart att inte bereda plats för flickor och kvinnor, och dessa kunde under 1970-talet bryta sig in i allt fler idrotter, säger Jonny Hjelm.

Men det var ingen självklar utveckling. Striden om resurser innebar att damlagen ofta stötte på patrull. Bristen på gräsplaner gjorde att motståndet från herrlag och tränare ofta var kompakt, och det dröjde innan flickfotbollen blev ett självklart inslag i föreningarna:

– Det var jättemånga små strider i det tysta, i föreningarna, i kommunerna, i fritidsnämnderna, och det pågår fortfarande. Det finns fortfarande de som tycker att ”men damfotboll det är ju inte på riktigt”.

Genombrottet för flickfotbollen kom i slutet på 1970-talet då 7-8-åriga flickor kunde börja spela. På 1980-talet fick flickorna också ett elitläger, som pojkarna hade haft länge innan dess. På det sättet säkrades också damfotbollens framtid och, sakta men säkert vann damfotbollen erkännande då mästerskap arrangerades på först regional nivå, men så småningom också VM och i OS.

Förlöjligande ett historiskt mönster

Men trots detta återkommer jämförelser med herrfotbollen kontinuerligt, där damfotbollen förlöjligas och utmålas som underlägsen herrfotbollen. Exemplen med Zlatan som kring årsskiftet i en intervju med Expressen menade att man inte kan jämföra herrfotbollen med damfotbollen eller då Anders Svensson reagerade på ett liknande sätt då han fick frågan om Pia Sundhage kunde tänkas bli förbundskapten för det svenska herrlandslaget följer ett mönster som går tillbaka till 1970-talet – och egentligen tillbaka till början av förra seklet. Än värre är läget i England, medan det är annorlunda i USA. Där är fotbollen mycket stor bland kvinnor, till skillnad från herrfotbollen som inte är så utvecklad:

– Det beror på att de slipper konkurrera med och bli jämförda med herrfotbollen. Herrfotbollen är svag och anses inte vara en idrott för ”riktiga” män, som i stället spelar amerikansk fotboll, basket, ishockey, baseball eller sysslar med motorsporter. Så därför har kvinnorna inom fotbollen i USA fått utvecklas på egna ben utan att hela tiden jämföras, som sker i Sverige men i synnerhet i England och Medelhavsländerna, säger Jonny Hjelm och fortsätter:

– Man kan säga att ju mer maskulint kodad fotbollen är i ett land, ju svårare är det för damfotbollen att bli accepterad, och ju mer patriarkal och maskulin religion och kulturella föreställningar, desto svårare är det också för damfotbollen att bli accepterad.

Det finns en tendens till att koppla samman kvinnornas inbrytningar på fotbollsplanerna med den starka feministiska vågen på 1970-talet, men det har i så fall varit på ett mer indirekt plan. För bland fotbollsspelarna och tränarna har man varit ganska modesta i krav och hållit låg profil.

– Att koppla ihop damfotboll med en slags radikalfeministisk politik har man inte så gärna gjort, och inte heller kopplat ihop det med lesbiska rörelsen, trots att det funnits möjligheter att göra det. Jag tror att det har att göra med att när man idrottar tillsammans i lag så underkommuniceras sådant som hotar att splittra gruppen. Dessutom var det så att runt 1970 så tyckte de progressiva radikalfeminister som fanns då, oavsett de var vänster eller liberalt influerade, inte att damfotboll var ett intressant politiskt projekt, huruvida kvinnor spelade fotboll var inte så viktigt, säger Jonny Hjelm som dock pekar på hur frågan naturligtvis ändå var politisk, något som blev tydligt inte minst då det handlade om att fördela plantider i kommuner runt om i Sverige – kvinnor betalade ju också skatt och var också medborgare. Jonny Hjelm har själv varit aktiv inom Mariehem SK och damfotbollen i Umeå då hans döttrar spelat fotboll, en av dem i UIK. Han berättar om beslutet att UIK skulle prioriteras före herrarnas division ett-lag, staden hade då inget herrlag i allsvenskan.

– Så UIK skulle gå före division ett-lag, vilket kan ses som rimligt eftersom de tränade minst lika mycket. Men det blev ramaskri från lokala herrfotbollsföreträdare som menade att ”man kan inte jämföra så”, att jämföra ett damallsvenskt lag med ett division ett herrlag det var liksom, så kunde man inte göra, det skulle vara som det alltid varit, det vill säga att ett herrfotbollslag skulle gå före.

Flickornas intresse lika viktigt

Jonny Hjelm menar att det är viktigt att granska det som sker ute i alla idrottsföreningarna, ett arbete som kräver tid och resurser. För det är ute i de drygt 3 000 fotbollsföreningarna som besluten tas som direkt påverkar flickornas möjligheter att utvecklas. Han menar att det ofta förs resonemang där flickors idrott inte ses som prioriterad, men att pojkarnas ses som avgörande:

– När man på distriktsnivå ska bestämma om hur serierna ska se ut nästa år kan man ställa frågan: ”ska vi ha en juniorallsvenska på damsidan” den blir ganska dyr för då ska man resa mycket. Då anser de flesta att det har man inte råd med om det är tjejer, men om det är pojkar så låter argumentationen att ”det måste vi ha råd med, vi måste satsa för att klara konkurrensen”. Och då får pojkar som är 17, 18, 19 år bättre möjlighet att utbilda sig till fotbollsspelare än flickor, säger Jonny Hjelm, som dock har ett handfast tips till alla som tycker att flickors idrottande är viktigt. Till sådana som mig som har en femtonårig brorsdotter som vill bli fotbollsproffs:

– Det är viktigt att kämpa i föreningar, och som förälder bevaka att ”min dotter ska ha samma villkor som hennes brorsa”, jag har kämpat stenhårt för det. Flickorna måste själva känna att att deras intresse är lika viktigt som pojkarnas, och då menar jag också hur publiken följer matcher, hur man pratar om deras spel, och hur man understödjer deras drömmar. Att din brorsdotters fotbollsintresse betraktas som lika viktigt, för om inte vi gör det så kommer hon internalisera om att det ”bara” är flickfotboll, att det inte är någonting, säger Jonny Hjelm.