Bild: Privat

Maja Karlsson: ”Kan vi erkänna vissa nivåskillnader här?”

2014-06-24 | Maja Karlsson padlock 1

OPINION

”Jag kan inte läsa texten på annat sätt än att de önskar få behålla en enda tydlig okomplicerad fiende, ”patriarkatet” och därigenom slippa se sina egna privilegier. Det är inte roligt att behöva omvärdera sin position som underdog.” skriver Maja Karlsson i en replik på Gerda Christenson och Åsa Christensons debattinlägg Cis är inte feministisk analys.

Maja Karlsson är transperson och kulturarbetare

RELATERADE ARTIKLAR:

2014-06-20 För nyanslöst för en progressiv feministisk rörelse

2014-06-17 "Cis är inte feministisk analys"

När jag läser Gerda Christenson och Åsa Christensons text i Feministiskt Perspektiv #25 hör jag: ”Nu har det varit mycket prat om trans och cis, men vi måste komma tillbaka till det riktiga förtrycket – förtrycket mot kvinnor.” Det är kort sagt inte långt från gubbmarxismens återkommande uppmaning till feminister om att rätta sig i ledet för att inte splittra klasskampen. Måhända är min tolkning en smula orättvis, då artikelförfattarna ändå avslutar med att prata om möjliga samarbeten mellan ”feministrörelsen” och ”transrörelsen” (som om dessa vore två separata, entydiga rörelser), men det är svårt att bortse från textens övergripande fokus på att förneka att ciskvinnor har några som helst privilegier.

Jag ser många problematiska perspektiv och formuleringar i artikeln, men kommer inte beta av dem stycke för stycke. Jag koncentrerar mig istället på de resonemang jag anser vara tydligast transfobiska, och som dyker upp gång på gång när trans och feminism diskuteras:

Vems upplevelser som räknas som en del av ett strukturellt förtryck
Anklagelser om biologism
Drömmen om en homogen feminism

Låt oss börja med att titta närmare på artikelförfattarnas rangordning av förtryck. Jag vill lyfta fram tre symptomatiska meningar:

”Förtryck handlar om så mycket mer än upplevelser.”

”För om vi inte bara diskuterar personliga upplevelser, utan också det konkreta förtrycket i ett strukturellt perspektiv, så ser vi könade mönster.”

”Teorin om cis/trans utgår från den liberala tanken att alla ska accepteras utifrån vad de personligen identifierar sig med, medan feminismen är en kamp mot att det alls ska finnas några könsnormer.”

Här har vi några passivt aggressiva utfall mot transrörelsen och transpersoner. För det första att transpersoners psykiska ohälsa är en upplevelse i kontrast till den struktur som drabbar ciskvinnor. En uppenbar hierarki. För det andra sammankopplas begreppen cis och trans med ett liberalt perspektiv. Därmed verkar artikelförfattarna anamma parollen att anklaga kampen för transpersoners rättigheter för att vara ”identitetspolitik”. (Liknande anklagelser har riktats mot antirasister, och den typen av normblindhet blev vackert dissekerad av kollektivet Rummet i SvD 14/6 i år.)

Alltså: transfrågor är liberal identitetspolitik baserad på personliga upplevelser, medan (cis-)feminismen är konkret, strukturell kamp? Har jag hårddragit det? Nej, det är faktiskt precis det som sägs. Letar artikelförfattarna strukturer finns ett flertal studier både från organisationer som RFSL och från myndigheter som belyser hur alarmerande dålig transpersoners hälsa är. 2006 skrev till exempel Statens folkhälsoinstitut att 20 procent av de unga heterosexuella kvinnorna haft självmordstankar. Det är en hemsk siffra. Siffran för transpersoner generellt var 50 procent och för de unga transpersonerna 67 procent.

Jag tänker hålla med om en sak: en del definitioner av cis är dåligt skrivna. Det är klart att få människor är helt linjära och tillfreds med alla aspekter av sin könsidentitet. Och många feminister har velat bryta upp tanken om att kromosomer tvingar kulturen etcetera. Men om artikelförfattarna verkligen inte vill se en artskillnad mellan unga ciskvinnors kulturella skönhetsfostran och vad transpersoner utsätts för, då har de allvarliga brister i förmågan att föreställa sig andra människors situation.

Vi pratar om en folkgrupp där en stor del tvångssteriliserades fram till förra året. Jag vill att artikelförfattarna och andra läsare faktiskt stannar upp en stund och tar in detta. Förstår ni vilken frånvaro av människovärde som krävs för att legitimera tvångssterilisering?

Nej, för de flesta är det inte smärtfritt att leva i könssamhället. Det kostar att göra motstånd mot – eller att försöka leva upp till – idealtyperna ”kvinna” eller ”man”. Misogynin drabbar både trans- och cispersoner, i vardagen och i kultur och media. Som ciskvinna har du ändå oftast ett par kollegor eller klasskamrater som delar din situation. Kanske till och med många. Den som tröttnat på manskulturen hittar också utan större svårigheter böcker, filmer, tv och konst med kvinnliga avsändare och huvudpersoner – även om de såklart är alldeles för få. Som ciskvinna kan du läsa en artikel om en annan ciskvinna, utan att hennes kön blir en sensation som måste förklaras för läsaren.

Att vara trans innebär oftast att stå i princip helt utanför samhället. Du har ingen kollega eller klasskamrat som delar din situation. Du läser aldrig en artikel om en transperson där journalisten inte trillar dit och låter sin exotiserande fascination lysa genom texten – vilket alltid resulterar i ännu en text skriven för folk som behöver lära sig vad trans är. (Som i artikeln om artisten Baby Dee i Feministiskt Perspektiv 17/4 i år, där författaren fortsätter att trycka på trans-knappen, trots artistens ointresse.) Cismannen har varit norm i medicinsk forskning, det stämmer. Men en ciskvinna kan uppsöka vård utan att få sin grundläggande identitet ifrågasatt, utan att vara rädd att läkaren inte ens ska förstå vad hon är för slags varelse.

Det finns trots allt andningshål för (vita) ciskvinnor i Sverige. Saker som Nordiska konferenser, akademiska discipliner, kvinnojourer, diskrimineringslagstiftning. (DO har ännu inte drivit ett enda fall som gäller ”könsöverskridande”.) Eller saker som omklädningsrum och toaletter, ett fungerande pass och allt en erkänd identitet innebär.

En transperson som inte ”passerar” kan inte köpa mjölk utan att bli spottad på.

Att underkasta sig livslång behandling, riskabel kirurgi, eller avsäga sig ett binärt kön överhuvudtaget är vägar som bara är aktuella om det är enda sättet att överleva. Priset är så pass högt.

Kan vi erkänna vissa nivåskillnader här?

Så till anklagelserna om biologism. Författarna citerar fem olika uttryck de har sett användas som förklaring av könsidentifikation i cis/trans-diskussioner. Sedan hänger de upp sig på en av dessa fem, nämligen ”född på ett visst sätt”, och verkar nu mena att transrörelsen återuppväcker den biologism som vi lärde oss förkasta på genusvetenskapen i början av 00-talet.

Kulturen är djup. Könsnormen är en av våra starkaste fundament, och det ser inte ut som att varken naturvetare eller samhällsvetare någonsin hittar gränsen mellan biologi och uppfostran. Vi är alla så genomborrade av kulturen att den bor i vår kropp.

Att en del känner sig ”born this way” har varit centralt för hela regnbågsrörelsen för att göra motstånd mot ett samhälle av läkare och präster som velat ”bota” oss i hundratals år. Det är en privilegierad position att kunna anklaga transpersoner för att vara essentialister. Vi självskadar, självmedicinerar och går under i drivor i ett samhälle byggt och reproducerat av och för cispersoner som vill bota, förneka eller döda oss. I detta inferno håller vi fast i den brinnande låga i djupet av vårt hjärta som viskar: jag är jag. Det är inte biologism. Vi har brutit så hårt mot allas tabu att vi aldrig skulle få för oss att vidhålla sådan gammal skåpmat. Försök inte ens!

Slutligen till drömmen om en homogen feminism. Artikelförfattarna inleder med frågan ”Har feminismen och transrörelsen samma analys av kön?”. Jag ber att få svara: Feminismen och feminismen har inte samma analys av kön! (Transrörelsen är såklart också brokig och alla kommer inte att hålla med om det jag skriver här.) Att Feminismen är en homogen rörelse går bara att tro så länge perspektivet utgår från den egna privilegierade gruppen. Det må vara akademin, basgruppen, kvinnoförbundet eller någon annan isolerad ö. Och blicken begränsas av bland annat vithet, funktions- och cisnormativitet.

Begreppspar som cis/trans, män/kvinnor, vit/rasifierad kan aldrig ensamma fånga hur all makt fördelas. Vi behöver hålla flera saker i huvudet samtidigt. Vi som feminister måste också nyansera dikotomierna med nödvändiga analytiska termer som exempelvis passing privileges (att inte uppenbart avslöjas som trans), respektabel femininitet (att undvika slamp-stämpeln) eller shadeism (rangordning av icke-vita hudtoner i relation till vithetsnormen). Vi behöver vara noggranna i vår granskning av de förtrycksstrukturer vi ser och upplever och behöver ett språk som reflekterar detta.

Artikelförfattarna menar att begreppet cis döljer skillnader i villkor mellan kvinnor och män. Detsamma kan naturligtvis sägas om begrepp som rasifiering, funktionalitet och klass – begrepp som alla inkluderar både kvinno- och mans-identifierade.

Artikelförfattarna nämner också att det finns andra maktordningar än kön, och vill till exempel göra en poäng av att nämna rasifiering inom porr, men förklarar aldrig varför just cis är ett mer destruktivt begrepp än andra. Jag kan inte läsa texten på annat sätt än att de önskar få behålla en enda tydlig okomplicerad fiende, ”patriarkatet” och därigenom slippa se sina egna privilegier. Det är inte roligt att behöva omvärdera sin position som underdog.

Det går bara att stänga öronen neråt. Och jag är ledsen att komma med tråkiga nyheter, Gerda Christenson och Åsa Christenson, men det är precis vad ni har gjort.