Bahareh Razekh Ahmadi är som en enda stor påminnelse om konstens politiska potential, lika nödvändig som briljant. Feministiskt Perspektiv möter henne för ett samtal om kampen i ett mellanförskap, om ett rasistiskt och patriarkalt scensverige och om fascinationen över det performativa.

Fredagen 13 juni hon premiär för performancet Iscensättningen av Bahareh Razekh Ahmadis konstnärskap på Moderna Museet i Malmö. Verket ställer enligt arrangörsgruppen #FFMM frågor som: ”Vem har rätt att ta vad, av vem?” och ”Vilka kroppar har tillträde till vilka platser?”

I ett pressmeddelande utlovar de dessutom att det vita, manliga geniet i verket dekonstrueras och konstens konstanta avklädning av kvinnokroppen kritiseras.

Bahareh Razekh Ahmadi har tidigare uppmärksammats för sin medverkan i scenkonstgruppen Fuls uppsättningar. Bland annat med projektet Förskjutningar, som syftade till att med hjälp av en mobilapplikation iscensätta textbaserade berättelser om just olika förskjutningar. Hon har också medverkat i Ful Stages föreställning Here/här på Stockholms stadsteater, som utforskade scenkonstens queerfeministiska och postkoloniala potential.

Just nu är Bahareh och Ful Stage högaktuella med Europa Europa som släppte en uppmärksammad musikvideo på nationaldagen inför den premiären på den antinationalistiska kabarén med samma namn under Almedalsveckan.

– Jag väljer att jobba mycket med Ful eftersom det de vill göra ligger väldigt mycket i linje med hur jag jobbar. Jag har längtat efter att känna förtroende för att ingå i ett kollektiv, men samtidigt inte velat göra det då jag inte har hittat sammanhang som varit postkoloniala, queerfeministiska, antirasistiska och så vidare, sådant jag vill kunna förhålla mig till ganska kompromisslöst. Då blir det naturligt att ett samarbete med Ful blir bra. Det var så mitt samarbete med Katarina Rosengren Falk började inför den här kommande helgen i Malmö. Hon ringde mig och frågade om jag ville vara med och utforma #FFMM – Feministisk Fredag på Moderna Museet i Malmö – och jag märkte ganska snabbt att hon har den kompetensen, som jag ibland saknar även i feministiska sammanhang.

Premiären för ”Iscensättningen av Bahareh Razekh Ahmadis konstnärskap” och #FFMM sker samtidigt som Nordiskt forum och Feministisk Festival samlar tusentals deltagare i Malmö, men Bahareh är noggrann med oberoendet gentemot forumet:

– Ja, alltså vi ska organisera en afton på Moderna museet i Malmö, men vi har inget med Nordiskt forum att göra utan det här är helt fristående. Museet ville väldigt gärna att vi skulle ha premiären där och eftersom mitt konstnärskap började i Malmö, där jag gick scenskolan, så var det ganska naturligt för mig att ha premiären där. Och jag är dessutom ganska kritisk till just Nordiskt forum för att det främst är en väldigt smal och vit feminism som får utrymme där, så det känns bra att ge alla feminister som är på plats i Malmö möjlighet att ta del av mer inkluderande, antirasistisk, feministisk konst.

Så vad kan vi som kommer besöka moderna museet på fredagen förvänta oss? Kan du avslöja något?

– Haha ja det är hemligt, det har ju inte hänt än! Men det jag kan säga är att den består av tre verk, perfomancet är ett av dem och jag har arbetat med att iscensätta mitt eget konstnärskap i det rummet. Jag har ju varit professionell konstnär sedan jag var 20, i snart 14 år nu, och det är ju intressant att försöka illustrera. Hur iscensätter man ett konstnärskap, vad är ens konstnärskap? Jag trodde att jag skulle göra ett sådant projekt först när jag fyllt typ 50-60 år men i mötet med Katarina och under vårt samtal så kändes det givet att göra det nu.

Bahareh pratar om hur hennes konstnärskap började och hur det kom att utvecklas, framförallt som en kamp. Konsten har för Bahareh nämligen alltid handlat mycket om kamp. Det är hennes sätt att kämpa och synliggöra saker som hon tänker på, som hon ser och känner och som hon saknar. Feminismen och antirasismen varit tydliga ingredienser och alltid hängt ihop. Hon berättar att hon som skådespelare har påverkats mycket av de olika rum hon verkat i, och att hon därför betraktar sig mer som en scenkonstnär än en skådespelare. Sedan säger hon något som i en enda mening beskriver hennes konstnärskap och tydliggör varför hon är just den scenkonstnären hon är.

- Själva idén om mig är helt beroende av vem det är som tittar. Som skådespelare, som ju är min bakgrund, spelar kroppen och hur den ser ut en stor roll, i ett vitt sammanhang så gör den rasifierade kroppen definitivt det, och i ett patriarkalt sammanhang är det kanske mer hur kroppen ser ut. Och i ett rasistiskt kultursverige har jag upplevt att när jag kommer ut på scenen i en kritvit ensemble och är den enda som är rasifierad, så ser publiken även något annat, nämligen min hudfärg och min hårfärg. Det upplevde jag ganska tidigt, att jag pratar inte samma språk som mina medspelare. Så jag har undersökt hur jag skapar olika sätt för mig själv, som bland annat skådespelerska, att få skapa på mina egna villkor, och hur jag kan låta mig själv växa utan att bli påverkad och styrd av hur det ska vara enligt en norm.

Vad menar du med att du inte pratar samma språk som dina medspelare?

– Jag menar att om det sitter en vit person och ser och lyssnar på mig så hör den en berättelse, men sitter det en rasifierad person så uppfattar den en annan berättelse. Jag påstår något helt annat med min kropp eftersom jag är uppvuxen i ett mellanförskap. Jag kom hit till Sverige som 10-åring och jag har med mig något från mitt förflutna, och jag har lärt mig saker här också, och sen har jag försökt hitta mig själv i det mellanförskapet. För mig blev det tydligt på scenskolan att jag är inte är vit och det gjorde sig alltid påmint på olika sätt, ofta ganska subtila sätt. Eftersom teaterhögskolan är ganska tongivande för det som händer på scenerna senare i Sverige, så förstod jag att om jag ska få en samma utrymme som mina snubb-klasskamrater får så krävs en viss kompetens av de som leder arbetet och det fanns inte då, inte där jag gick. När jag tänker på det i dag så var det ett ganska tacksamt forskningsarbete att syssla med scenkonst i Sverige. För mig har konstnärskapet därför handlat ganska mycket om att kämpa för att få skapa det alternativet, där jag ska kunna få verka och vara på mina egna premisser. Och där är jag ju väldigt priviligierad som haft modet och möjligheten att göra min egen grej.

Bilden av Bahareh Razekh Ahmadi som scenkonstnär blir allt tydligare och mer intressant. Hela hennes berättelse om vägen till konstnärskapet är i sig en skildring både av konstens politiska roll, lika mycket som en självbevarelsedrift, som hon vänt sig till i orosdrabbade tider både i Iran och i Sverige. Det har skett på olika sätt i de olika samhällen hon levt i, men alltid som en nödvändig tillflykt.

– Jag kommer från ett Iran som var i krig och som var och är ockuperat av en diktatur, där man bara fick lyssna på viss musik, knappt någon musik alls, allt var så strängt och det var så lite kultur man fick ta del av. Och i det där minns jag att jag tidigt fick ett intresse för och fascinerades enormt av det performativa. När jag såg Aashura-passionspelen som barn blev jag väldigt fascinerad. Det går ut på att människor går tillsammans och slår sig själva med kedjor, men jag blev så tagen av performativiteten. Jag minns också att när jag gick på cirkus med min pappa kände jag direkt att det var något i det som jag drogs till, det som de gjorde på scenen, att det var live, även om jag aldrig velat göra just cirkus. Jag har en vilja att höja upp och visa upp för andra det jag själv ser. Men det är också så enkelt som att när man växer upp i ett krig så är det viktigt att få höra en låt som tar en någon annan stans, då blir konsten och kulturen självklart viktig.

För Bahareh fortsatte konsten och kulturen att vara viktig efter att de flyttade till Sverige och hela tillvaron förändrades, när hon såg att hennes mamma och pappa förändrades. Hon berättar om hur det för en 10-åring var en ganska radikal grej att ens föräldrar blev några andra, som nu var ledsna fastän de alltid var glada innan. Bahareh var tvungen att ta vägen någonstans i det där, och i stället för att söka sig inåt eller till sina föräldrar i den situationen, drog hon sig hellre till fantasins värld, till musiken och böcker.

När gick konsten från att vara en tillflykt till att bli politik för dig?

– Jag tror det började på scenskolan, men då var det inte lika formulerat, utan det har blivit alltmer formulerat under tidens gång och det har blivit mer formulerat för varje val jag har gjort, för varje jobb jag tackat nej till och för varje jobb jag tackat ja till. Och kanske framförallt har bäringen varit mitt privilegium att vara i de institutionella rummen, som väldigt få personer som inte ingår i normen har tillgång till. Speciellt inte efter utbildningen. Jag har inte behövt kompromissa, vilket de flesta måste göra annars. Jag har aldrig gått med på att vara någons klass- eller etnicitetsalibi utan alltid ställt krav på under vilka omständigheter jag kan jobba med folk. Jag har känt så tydligt att jag inte ska vara i vissa rum och när jag har tyckt att jag inte kommer vidare i vissa sammanhang så har jag haft modet att gå därifrån.

Det låter inte så mycket som ett privilegium som just mod och ett aktivt val och ställningstagande?

– Ja, det kanske inte är ett privilegium utan faktiskt mer ställningstagande.

Som rasifierad verkar du både ha blivit osynliggjord i en vit kontext, men samtidigt extra synliggjord i de rummen du verkat i, hur har du hanterat det?

– Ja, det är precis så det är! Och det är så mycket med det som har format mig, och det gäller att kunna styra blicken, som skådespelare och som scenkonstnär. Jag tror att konsten ofta speglar samhället. Och i Sverige är det precis det den gör, den speglar. Den ligger liksom inte före, den visar inte vägen utan speglar rakt av så som samhället ser ut och det samhället, det är ju inte för oss. Det är för några andra.

Precis där sätter Bahareh fingret på sitt eget konstnärskap. Hon vill mer än att återspegla ett tillstånd, hon vill vara steget före och bidra till att leda samhällsutvecklingen någonstans, för att kunna förändra något och också lägga till något själv. Till exempel sådant som hon lärt sig genom sina erfarenheter av att vara ett flyktingbarn och ha ett annat första språk. Bahareh avslutar med att konstatera:

- Det händer ju saker i det här mellanförskapet som det här samhället inte är intresserat av men som jag är väldigt intresserad av. Det är mycket mer spännande än det som finns nu.

Bahare syftar till den normativa scenkonsten, den stora och etablerade, som just speglar och är en del av det svenska samhället. Men hon ser hoppfullt på att allt fler tycks intressera sig för den normkritiska scenkonsten i takt med att samhällskritiken växer tillsammans med de feministiska och antirasistiska rösterna. Bahareh Razekh Ahmadi är definitivt en av de tongivande rösterna inom den scenkonsten, tillika kampen.

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.