Det finns precis som en könsmaktsordning en gatumaktsordning där utrymme och pengar fördelas efter en beslutad hierarki.
Vi har i dag ett samhälle som är byggt efter att vi huvudsakligen ska använda bilen till våra resor. När vi ska storhandla, när vi ska hämta och lämna barn på fritidsaktiviteter och skolan, och när vi ska åka till jobbet. Även i städer där avstånden är små och förutsättningarna för kollektivtrafik, cykel och gång är goda, så har den planeringen i 50 år varit en planering för bil. Många parkeringsplatser, stora vägar och glest byggda städer, är en stad som är gjord för bilar.
Ett bilsamhälle är inget samhälle som sätter barn och gamla i fokus. Det är heller inget samhällsbygge som satt jämställdheten i fokus. Män använder bilen betydligt mer än kvinnor, och när en motorväg byggs istället för järnväg så är det också en prioritering av män framför kvinnor, precis som det är en nedprioritering av miljön. Det är dags att se trafikpolitiken som en jämställdhetsfråga.
Kvinnor åker fortfarande bil främst som passagerare och använder av en rad strukturella skäl transportsätt som tar mer tid än vad män gör. Ett av de jämställdhetspolitiska målen är en jämn fördelning av makt och inflytande mellan kvinnor och män. Kvinnorörelsen såg under 80- och 90-talen till att fler kvinnor fick plats i riksdag, regering och lokala parlament, och även om det fortfarande är långtifrån jämnt så har mycket hänt.
Bakom mer jämna siffror döljer sig dock fortfarande en strukturell skillnad: Män sysslar huvudsakligen med ”hårda” frågor som stadsbyggnad, ekonomi och energi, medan kvinnor främst har uppdrag inom sociala frågor och utbildning. Jag är som trafikkommunalråd väldigt ofta ensam kvinna i olika sammanhang. Det är inte jätteviktigt att räkna huvuden i samrådsförfaranden, och vi ska absolut inte ålägga kvinnor att vara bärare av specifika värderingar eller att bära ett särskilt ansvar, men det är väldigt viktigt att det som kvinnor uppger som viktigt får vara viktigt när pengar fördelas och prioriteringar byggs in i den fysiska miljön.
Det är uppenbart att manliga normer alltför länge har styrt stadsbyggnads- och trafikpolitiken. Detta måste förändras, för att städer och samhällen ska vara trygga och hållbara miljöer för alla.
I enkäter kring vad som är viktigt i trafiken väljer kvinnor i hög grad trafiksäkerhet och miljö medan män prioriterar framkomlighet. I trafikplanering hanteras också trafiksäkerhet och miljö som mjuka frågor som kan relativiseras medan framkomlighet ofta definieras som framkomlighet för bilar och hanteras som någon form av naturlag.
Det är därför glädjande att se att jämställdhet röner ett växande intresse inom trafiksektorn. Det kommer fram forskning och diskuteras i åtminstone någon mån på tunga arenor. Däremot ser jag faktiskt aldrig trafikfrågan i jämställdhetssammanhang. I programmet på Nordiskt forum finns trafik med genom ett nätverk för kvinnor inom transportsektorn, men jag känner mig ganska säker på att inget av seminarierna om mäns våld mot kvinnor kommer beröra att av det vanligaste sättet som män skadar och dödar kvinnor är genom att köra på dem med en bil eller krocka bilen som de åker med.
Självklart är berått våld en annan sak än olyckor, men normaliseringen av mäns riskbeteende i trafiken är det yttersta beviset på rådande gatumaktsordning och att denna är genusfärgad.
Det är hög tid att den feministiska rörelsen breddas att också innefatta hur vi bygger och planerar de miljöer vi rör oss i.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Jättebra inlägg! Utmärkt analys!