Somliga kallar Marine Le Pen, för "Europas drottning"! "Dunderseger" står det i rubriker och mellan raderna märks en glimt av beundran för den blonda, finkostym-kvinnan med machostark ledarstil. Hennes recept för "seger", med modifikationer, kommer till bruk även i mittenpartiernas röstjakt i de inhemska valen runt om i hela Europa. Det som är mer oroande än EU-valresultatet 2014, är normaliseringen av rasism, homofobi, vänsterhat och feminism-fobin i den delen av världen vilken, som bekant, läxar upp "de andra" om "civilisationen".
Om Europa nu måste ha en drottning, är det definitivt inte Front Nationals Marine Le Pen. Utan hennes motståndare, Feministiskt Initiativs Soraya Post! Marine Le Pen är hatets drottning. Post talar om kärlek. Post kröns med drömmen om respekt för mänskliga rättigheter, frihet, jämställdhet och välfärd. Hon är gräsrotsaktivisten för delad makt, mångfald och rättvisa, för allt som hotar Le Pens populistiska politik. Kronan på Marine Le Pens huvud är smyckad med förintelse, homofobi, islamofobi, antisemitism. Le Pen är vanmaktens förebild, "ebola-virusets drottning", bitterheten och antifeminismens egen dotter. Le Pen har större stöd än Post, visst i antal.
Soraya Post kommer med 5,3 procent av rösterna från det lilla Sverige. Men hon reser till Bryssel med romernas krav, feministers och antirasisters agenda, mänskliga visioner om en framtid värdig världens alla människor. "Soraya Post som EU-parlamentariker" har symbolisk betydelse för Europa i stort. Symbolen gestaltar drömmen om ett nytt Europa som realistiskt ser framåt, förstår det globala sammanhanget och dess utmaningar genom att omfamna sin kollektiva mångfaldiga identitet. Ett realistiskt Europa som vägrar marschera bakåt i mardrömmarna. Den romska feministen, antirasisten, hon är detta Europa.
Polarisering med historia
"Europa polariseras", har var och varannan kommentator informerat dessa dagar. Europa har historiskt varit polariserat. Miljoner människor har fallit offer för just polariseringen i Europa under dess historia! Polariseringen handlar om de toleranta gentemot de intoleranta. De som förintade och de som överlevt förintelsen. De som koloniserade och de som solidariserade sig med koloniernas motstånd. De som levt och arbetat i generationer utan att erkännas som jämlika och de som inkluderas enbart på grund av sin etniska, religiösa och politiska tillhörighet. De som röstar för åtstramningar och de som kämpar för välfärd och rättvisa. De som äger och krossar kvinnans kropp i nationens och kulturens namn och de som är för rätten till abort, friheten att välja sin klädsel och sexuella läggning. De som röstar för patriarkatet och de som röstar för feminismen.
EU-valresultatet 2014 sammanfattar även ett Europa som kräver förändring, fast skiljer sig åt vad gäller inriktning och val av lösningar. De som blickar framåt och de som blickar bakåt, båda skrämda av nuet med kriser, sociala problem, fattigdom och arbetslöshet. Det finns ett Europa som ser att lösningen inte är enkel och konstruerad uppifrån, utan mobiliserar nerifrån och garanterar allas välfärd. Motpolen är ett annat Europa, bedövat av sin intolerans, desperat efter enkla, snabba och framför allt "effektiva" lösningar på bekostnad av de svaga och diskriminerade. Detta Europa lever i en illusion om att "förr var bättre". Kvinnor ska vara kvinnor, män ska vara män, invandrare ska vara få, utvalda och veta sin plats... Framsteg och globalisering skrämmer detta Europa.
Europa har länge levt gott på fynden från sina gamla och nya koloniala era, i skuggan av det kalla kriget. Nu vänds bladet. Nya motpoler reser sig och monopolet störs. Välfärdssamhällen kollapsar det ena efter det andra. Fattigdomen går inte att gömma isolerad i förorten i Rumänien eller Ungern längre. Den sitter på allas gator.
Enkla svar uppmuntras
De som blickar framåt och globalt, ser orsakerna och önskar ett bättre Europa i en bättre värld. De har visioner och drömmar som av det politiska etablissemanget avfärdas som "orealistiska". De som säger nej till åtstramningsåtgärder i Grekland, gör motstånd och söker alternativ för att rädda sitt samhälle, avfärdas som "extremvänster".
Det andra Europa som fastnat i ett förflutet som tycks ha varit bättre, vill upprepa mardrömmarna. De förnekar sin historia. Ändå uppfattas denna felaktiga bild av verkligheten inte som orealistisk av etablissemanget, bara extremistisk eller, helst, kritisk. Det talas om "dunderseger" för högerextremister i Europas majoritetsmedia medan Syriza och Jobbik klumpas ihop och därmed döljs skillnaderna och visionerna. Enkla svar på svåra frågor uppmuntras och legitimeras utan att konsekvenserna fruktas.
Det som ropas efter i världens alla hörn, denna eras överlevnadsstrategi, handlar om strukturella förändringar. Behovet av förändring leder till att folk höjer rösten, när det inte lönar sig, tvingas den stora massan att vända sig till de högljudda som låter starka och påstår sig ha enklare lösningar, snabbt och bekant. I Egypten är det en general som levererar. I Indien en hindunationalist. I Frankrike en fascist. I UK en ultranationalist.
Konkreta alternativ
Frammarschen för rasistiska och ultranationalistiska i EU:s nyckelländer är tecken på en misslyckad EU-politik som svikit sina löften om välfärd och trygghet. En sanning som majoritetspolitiker i EU mörklägger. De frånsäger sig ansvaret för högerextremisternas frammarsch och bekräftar därigenom de falska orsaker som beskrivs av högerextremisterna. Priset betalas av invandrare, rasifierade, romer, oliktänkande, judar, muslimer, hbtq-personer.
Även om EU-valresultatet 2014 ska tas på allvar, som en varning i ett Europa med blodig antisemitisk och nationalistisk historia, ska man ändå inte bedrövas av det. Det vore visionärt felaktigt att inte inse att i genomsnitt mindre än en fjärde delröstade på högerextremisterna i nyckelländerna. Detta samtidigt som mindre än hälften av de röstberättigade yttrat sig. Det ska inte glömmas att i många länder hade högerextremisterna ingen chans alls. Att Spanien, Grekland och Sverige skickar annorlunda politiska aktörer till parlamentet. Att majoriteten av de som röstade, ändå valde andra alternativ. Inte heller ska det faktum försummas att det är mest EU-motståndare som deltar i EU-valet.
Europa är en del av vår värld där patriarkatet är "realistiskt" och feminismen orealistisk. När feminister kliver fram med sina visioner, drömmar och berättelser, vare sig det är på gatans parlament, i hemmets privata sfär eller i EU-parlamentet, lyfts andra alternativ. Maktordningens destruktiva mardröm avslöjas, dess intersektionella konstruktion störs och hotas. Alternativen blir mer konkreta för allt fler som kommer att välja framtiden istället för den förgången tid och ruttna värderingar.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Fantastisk välskriven och skarp analys ♡
För första gången på mycket mycket mycket länge känner jag mig stolt över Sverige, att jag och vi alla fick vara med och starta motpolen (i eu-parlamentet) mot hatets växande krafter i Europa.