”Jämställdhet kan inte lösa ojämlikheten mellan könen”

2014-05-28 | Bella Frank padlock

EKONOMI

Jämställdhetsdebatten behöver ett tydligare jämlikhetsperspektiv. Detta för att angripa den ökade skillnaden i materiella livsvillkor mellan olika grupper av kvinnor som i sin tur innebär ökad skillnad mellan deras möjlighet till jämställdhet. Det säger forskaren Soheyla Yazdanpanah, doktor i ekonomisk historia, till Feministiskt Perspektiv.

Soheyla Yazdanpanahs artikel Den ojämlika jämställdheten – om arbetarkvinnors minskade möjlighet till jämställdhet i Sverige går att läsa i boken Den feministiska utmaningen utgiven av Premiss förlag i samarbete med Arena idé.

Årets upplaga av Feministiskt Forum i Stockholm som gick av stapeln nyligen i Stockholm hade temat feministisk välfärd, ett tema som passar Soheyla Yazdanpanah väl. Hon deltog bland annat i seminariet ”Facket, feminismen och (o)jämlikheten – så ska vi stoppa skitlivet” där hon pratade utifrån sin artikel i boken Den feministiska utmaningen som kom ut förra året. I artikeln kartlägger hon hur arbetarkvinnornas villkor på arbetsmarknaden, deras ekonomi och hälsa har försämrats sedan 1990-talet, utan att dessa frågor har prioriterats inom den feministiska kampen:

– Min studie visar att det har skett en förskjutning i den politiska och feministiska debatten.

Arbetarkvinnor hårt drabbade

Statistiken som Soheyla Yazdanpanah tar upp är talande och skrämmande. Andelen arbetarkvinnor som bara har möjlighet att bestämma arbetstakt under en tiondel av sin arbetstid har stigit från 28 procent 1991 till 37 procent 2011, gruppen som aldrig eller för det mesta inte kan bestämma när olika arbetsuppgifter ska göras har ökat från 57 procent till 62 procent under samma period. Arbetarkvinnor som har upprepade arbetsmoment många gånger per timme ökade från 50 procent till 62 procent, och likaså har antalet arbetarkvinnor som får besvär i form av värk i axlar och rygg eller är uttröttade varje dag ökat. Och även om arbetsmarknaden och arbetsvillkor har blivit hårdare för flera grupper så har den drabbat arbetarkvinnorna på ett mycket hårdare sätt.

– De jobbar mycket oftare deltid, och förutom låga löner har deras arbetsvillkor vad gäller stress, fara och skada, försämrats. Det betyder också att de blir sjukskrivna i högre grad, de har ont, och den psykiska ohälsan har ökat, säger hon och pekar på att flera utförliga LO-rapporter har visat att personaltätheten minskat kraftigt inom flera kvinnodominerade yrken. Då det på ett äldreboende innan 1990-talet jobbade omkring åtta personer på en avdelning, kan samma typ av jobb i dag utföras av bara fyra personer. En halvering av personalstyrkan som innebär en kraftigt ökad stress och börda för arbetstagaren.

Ökat obetalt arbete

I artikeln pekar hon också på att mellan 2001 och 2012 minskades antalet platser på äldreboenden med drygt 30 000. En konsekvens av detta är att gruppen arbetarkvinnor tvingats öka sitt obetalda arbete med att vårda och ge omsorg till äldre anhöriga.

– De som har möjlighet att köpa de här tjänsterna gör det men andelen arbetarfamiljer som kan det är väldigt liten, och då lutar vi oss på det vi kan, vi kan fråga våra döttrar och svärdöttrar, eller kvinnliga vänner. Man blir chockad över att så stor del får hjälp av sina anhöriga och en stor del handlar om de lågavlönade arbetarkvinnorna, säger hon och understryker att detta sammantaget också innebär att de materiella förutsättningarna för dessa kvinnor att vara jämställda har försämrats.

Jämställdhet som begrepp blev en del av svensk politik i början på 1970-talet. Medan vänsterns kvinnogrupper och feminister tolkade begreppet som jämlikhet mellan könen, fokuserade liberala feminister på lagstiftningsarbete i syfte att skydda individers rätt att inte utsättas för diskriminering. Soheyla Yazdanpanah menar att jämställdhetsprojektet ända sedan 1980-talet har formats i stort sett utifrån en liberal tolkning av jämställdhet och att det både beror på den politiska förskjutning och de makrostrukturella förändringar som Sverige genomgått de senaste decennierna. Samt att i takt med att fler kvinnor tog sig in i maktens korridorer formulerade de vad de ansåg var de centrala frågorna i och lösningar på jämställdhet. Dessa utgjorde ramen för jämställdhetsarbetet.

Soheyla Yazdanpanah menar att det är fundamentalt att göra något åt den ökade klyftan mellan olika grupper av kvinnors materiella förutsättningar att kunna leva jämställt i Sverige. Den drabbar redan arbetarkvinnorna hårt, och på längre sikt är det ett hot mot hela jämställdhetsarbetet. Frågor hon vill väcka är synen på arbete och välfärd, och varför ett arbete med att ta fram en app till en mobil kan värderas så mycket högre än att ge omsorg till människor.

”Dags att bestämma sig igen”

På Feministiskt Forum deltog Soheyla Yazdanpanah också i seminariet Identitetspolitikens vakum. En av de saker hon kritisk till vad gäller identitetspolitik handlar om att den inte tar fördelningspolitiken i beaktning och frikopplar den från frågan om erkännande och representation. För förståelse av förtryck och diskriminering är det viktigt att analysera förtryckets materiella grunder. Hon exemplifierar det genom att hänvisa till en artikel hon tidigare skrivit om invandrade kvinnors arbete. Forskning visar att ända fram till mitten av 1980-talet hade invandrade kvinnor en högre sysselsättningsgrad än andra kvinnor men ändå bildades svenska jämställdhetsaktörer för att lära dem den svenska jämställdheten genom att komma ut och lönearbeta.

– Kvinnor från till exempel före detta Jugoslavien och finska kvinnor jobbade i större utsträckning inom industrin och inom mansdominerade yrkena, ändå var det de svenska kvinnorna som skulle lära dem den svenska jämställdheten, säger hon och förklarar att det inte räcker att konstatera att en beskrivning av invandrarkvinnor som en passiv grupp är problematisk eller rasistisk:

– Vad jag försöker göra är att visa kopplingen mellan Sveriges ekonomi, behovet av den typen av arbete, och hur man ideologiskt framställt invandrarkvinnor för att kunna köpa deras arbete så billigt som möjligt. Forskning visar att många gånger är det kvinnorna som tar initiativ till migrationen, ändå framställs de som stackarna som går bakom männen och inte har någon vilja. Den här bilden är viktig, det är en berättelse om att de har låg kompetens, och att de därför kan jobba med vilket skitjobb som helst.

Intresset för de här frågorna finns. Soheyla Yazdanpanah ser hur de fyller ABF-salar, inte minst på Feministiskt Forum, och på senare tid har böcker som Skitliv, De osynliga och andra satt sökljuset på försämrade arbetsvillkor. Men det räcker inte med att det finns ett politiskt intresse för frågorna.

– För förändring krävs en politisk beslutsamhet och mobilisering, Sverige visade på 1960–1970-talet att man med hjälp av politik kunde göra det möjligt för människor kunna ha ett drägligt liv. Nu är det dags bestämma sig igen.