Arash Hakimnia.

Historien lär oss att hålla ihop

2014-05-28 | Arash Hakiminia padlock 4

KRÖNIKA/INRIKES

"Att låta polisen och massmedia avgöra vilka icke-våldsmetoder som är legitima leder till ett sluttande plan där till slut endast tystnad inför det fascistiska hotet är acceptabelt..." skriver Arash Hakimnia efter lördagens manifestation mot rasism på Norrmalmstorg.

Polisens repression mot den antirasistiska rörelsen har stegrats de senaste månaderna och slår nu mot hela bredden av rörelsen. Det är knappast längre bara den konfrontativa antifascismen som står i skottlinjen med gryningsräder och hårda domar i kritiserade rättsprocesser.

Den senaste tiden har polisen ingripit mot gymnasieelever som protesterat mot Sverigedemokrater och andra rasister som besökt deras skolor. I Göteborg och Uppsala har vi sett hur polisen satt in hundar och hästar under fredliga protester mot SD. Polisen har gått in och beslagtagit megafoner och vuvuzelor samt hotat med gripanden för förtal och ”hets mot folkgrupp” när protestdeltagare ropat antirasistiska slagord eller hållt upp banderoller mot rasism.

På sina håll har polisen till och med ingripit mot tysta vända ryggen-protester och försökt tvinga folk att vända sig mot partiledaren Jimmie Åkesson och spela med i Sverigedemokraternas propagandaturné. I Stockholm i helgen trappades repressionen upp till oanade höjder och hade inslag av ren förföljelse. I Farsta förra fredagen greps Vänsterpartiets EU-kandidat, musikern och konstnären Dror Feiler, sedan han spelat Pippi Långstrump-melodin och hållit ett kort anförande om det mångkulturella Sverige strax innan partisekreterare Björn Söders (SD) torgmöte.

Våldsamt och oprovocerat

På lördagen upprepades detta då Dror Feiler greps i inledningen av demonstrationen på Norrmalmstorg mot SD:s torgmöte helt utan anledning och släpptes av under förnedrande former utanför Sankt Görans psykakut efter flera timmar i en inhyrd buss. Felet han gjort var uppenbarligen att ha hörsammat polisens tillsägelse om att inte spela på saxofonen och istället ropat slagord som alla andra. Den här gången hade polisen beslutat sig för att varken slagord eller plakat skulle tolereras och angrep på måfå unga men även äldre mötesdeltagare.

Polisens våldsamma och oprovocerade angrepp på personer i en folksamling som inkluderade barnvagnar, äldre och även funktionsnedsatta som jag själv satte helt vanliga medborgare i fara. Taktiken att låta civilklädda bråkstakar och uniformerad och beväpnad polis cirkulera mitt bland folksamlingen var helt klart ägnad att injaga skräck i den fredliga folksamlingen och därigenom få människor att fly. Men taktiken gjorde tvärtom alla oss deltagare bara argare och mer bestämda att stå kvar och utnyttja våra demokratiska rättigheter.

Deltagarna visade upp ett imponerande mod och en stark beslutsamhet när tusentals unga, äldre, barnfamiljer och funktionsnedsatta stod kvar och fortsatte protestera fredligt med slagord och plakat. Polisen lyckades inte tysta den fredliga protesten trots sina försök. Lika lite som de lyckats tysta tidigare manifestationer av den folkliga antifascismen. Men klart är att polisen och även medierna steg för steg flyttar gränsen för vad som ses som acceptabla protester mot rasismen.

Sluttande plan

Somliga antirasister har försökt spela med i det spelet och accepterat tystnadskravet från polismakten och istället förespråkat tysta ryggtavlor som metod. Det är ett både naivt och farligt drag då polisen på sina håll, uppbackad av liberala ledarskribenter, som en följd flyttat gränsen för det acceptabla än mer och nu även ingripit mot vända ryggar och plakat. Att låta polisen och massmedia avgöra vilka icke-våldsmetoder som är legitima leder till ett sluttande plan där till slut endast tystnad inför det fascistiska hotet är acceptabelt – alltså inga protestyttringar accepteras.

Inför den situationen måste den antirasistiska rörelsen stå mer enad än någonsin och inte recensera varandras icke-våldsmetoder. Den folkliga antirasismen måste också kunna stå upp för rättvisa rättegångar mot konfrontativa antifascister som Joel utan att vi omfamnar deras metoder i övrigt. Utvecklingen den senaste tiden visar att repressionen slår blint mot rörelsens alla delar, såväl den öppna, folkliga och fredliga som den konfrontativa antifascismen. Det hänger ihop. Att i det läget tro att ett konstant avståndstagande ska kunna rädda den folkliga och fredliga antirasismen undan statens och massmedias angrepp är tyvärr naivt visar erfarenheten.

Rörelsens styrka i dag är naturligtvis dess folkliga, fredliga och inkluderande natur. Men om vi inte stretar mot det sluttande planet så är det snart den folkliga och fredliga antirasismen som står under fullskaligt angrepp. Historien upprepar sig om vi inte håller ihop.

Verktyg

Skriv ut

Kommentarer

20140529 - Edda Manga

Tack för viktig och klockren text!

20140529 - Irene Molina

tack för underbar analys!

20140531 - Carina Enström

Hur lite jag än sympatiserar med SD så har de också rätt att få tala. Jag förstår inte alls folk som försöker förhindrar de att hålla sina möten. Att vända ryggen till tyst och demonstrativt är acceptabelt såvida man INTE blockerar de som VILL lyssna från att komma fram. Det verkar inte som du vet vad demokrati är för något. Är det du som ska bestämma vem som ska få tycka. En sak som varit väldigt störande är att en stor del av den information jag fått om SD har varit av de som inte gillar dem. Det låg alltså i deras intresse av att baktala dem. Vilket gör att man ifrågasätter uppgifterna. Vi måste lägga energi på fattigdoms bekämpning, på att minska de sociala skillnaderna. Då kanske de inte får lika många röster.

20140605 - Thomas Hvitfeldt