#euvalet: Feministerna har brutit vanmakten!

2014-05-26 | Anna-Klara Bratt padlock

OPINION

Europas färd mot mörkret har accelererat i en takt som tycktes omöjlig före 2001, konstaterar Anna-Klara Bratt efter att ha tagit del av resultatet i EU-valet och skriver: "I dag gäller det att hålla i känslan av att ha brutit vanmakten. I detta är Feministiskt initiativ inte ensamma."

Feministerna och Soraya Post kommer in i EU-parlamentet. Det är historiskt – eller herstoriskt för att tala med språkadvantgardet. Bakom valresultatet ligger envist fotarbete från Gudrun Schyman, Feministiskt initiativs uthålliga kärna, folkbildning och – de hårda nationalistiska vindar som blåser i Europa. Och det blåste kallt, bokstavligt talat, när partiet drog i gång sin medlemsvärvningskampanj i november förra året med inga pengar och bara 1 500 medlemmar. Men responsen var omedelbar och överraskande positiv – redan där och då gick det att se tecknen på det vi bevittnade i natt: vinden har vänt. Feministiskt initiativ har erbjudit sig att organisera en motkraft ingen annan har mäktat med – om än så goda krafter i flera partier.

Feministiskt initiativ tar plats i EU-parlamentet – inte efter en vanlig valrörelse utan en klassisk agitations- och folkbildningsturné. ”Hembesöken” är ett unikt inslag i den valrörelse vi just har bevittnat. Paralleller har dragits till Barack Obamas kampanj i USA 2008, kanske mest beroende av partiets flinka användande av sociala medier, men det är också på sin plats att skicka en historisk blinkning till Joe Hill och den tidiga arbetarrörelsen. Frågan som aktualiserats är varför organisera sig?

En känsla av vanmakt har brutits – en känsla som delats av feminister, hbtq-aktivister, antirasister, rasifierade, unga utan framtidsutsikter och gamla utan pension. Fi har visat att de menar allvar och stått fast vid mindre lättsålda argument såsom att religionsfrihet omfattar såväl rätten att bära slöja som rätten att slippa, uppgörelsen med arbetarrörelsens sorgliga behov av att rangordna diskrimineringsgrunderna och på riktigt inkludera kvinnorna, de migrerade, arbetskraften på resande fot, hbtq-kollektivet och – inte minst – det krångliga med att feminismen till sin natur är blocköverskridande.

Feministiskt initiativs valberednings genuina arbete och partiets egna diskussioner om vitheten, för att citera Ulrika Dahl, och dess privilegier har spelat en stor roll. ”Man” säger sig inte företräda – i stället företräder Soraya Post inte bara feminister utan är också romers röst. Det är av stor betydelse. Vitheten samt en fläckvis styvmoderlig hantering av hela EU-projektet har präglat flera av de etablerade partiernas listor.

Det är sant att Feministiskt initiativ talat mindre om styrdokument, sakpolitik och valteknisk samverkan. Fi:s budskap har varit av det ideologiska slaget: Alla människors lika värde – vilket står i bjärt kontrast till landskapet vi nu har att förhålla oss till i hela Europa; vilka ska bort? Vilka ska kastas ut? Vems kläder ska förbjudas? Vem får komma in och vems religion omfattas inte av grundlagsfäst religionsfrihet? Vems bagage måste genomsökas? Vem får ett jobb och vem får ett lån? Vem ska städa hos vem? Europas färd mot mörkret har accelererat i en takt som tycktes omöjlig före 2001.

Många vittnade i natt om dubbla känslor: glädje över ett starkt röd-grön-rosa resultat men frustration, rädsla och andnöd över nationalisternas och rasisternas framfart i Europa. I dag gäller det att hålla i känslan av att ha brutit vanmakten. I detta är Feministiskt initiativ inte ensamma. En folklig resning mot Sverigedemokraternas framfart har visat sig ända sedan massmobiliseringen i Kärrtorp två dagar före jul. Brandmän, sjukvårdspersonal, den samlade musikscenen och skolelever har blottat vad som visade sig vara ryggmärgen i inhemsk demokrati; folklig organisering och yrkesetisk ryggrad tog vid där det samlade etablissemanget brustit. Kejsaren har visserligen snygg kostym, men han erbjuder ingen politik, ingen framtid – bara ett race to the bottom. I nationalismens Expedition Robison återstår till sist bara en – den vite mannen i mitten.

Gårdagens inhemska valresultat visade vad alla inom medier och kommunikation borde känna till: det är lättare att sälja populism, kritik av andra, välja bort och gnälla. Frågor som ”Hur mycket invandring tål Sverige?” och ”Har feminismen spårat ur?” talar sitt tydliga språk. Det är betydligt svårare att ”sälja” solidaritet, självkritik och gemensamma projekt. Det senare kräver inte bara eget ansvar utan också ansvar för det gemensamma.

Kartan finns att damma av – och det är just arbetarrörelsens gamla dokument som visat det i historien – saken är bara den att alla måste med! Det är den dimensionen Feministiskt intiativ för in i politiken. Och för att göra en lång historia kort: feminismen är till sin natur block- och gränsöverskridande, liksom klimathotet eller kraven på representativitet, men Feministiskt initiativ är ett vänsteralternativ – hur svårt kan det bli?

Det som fortsätter att förbrylla är hur mittenpolitiken fortsätter att breda ut sig med den direkta följden att de nationalistiska, rasistiska och fascistiska krafterna tillåts ta allt mer mark. Om detta saknas varken forskning, larm eller fakta. Varför duckar den politiska mitten i denna fråga? Vi har alla dragits med i denna centrifugalkraft mot mitten – någon däremot? Det är så rösterna i ytterkanterna börjat höras; de militanta abortmotståndarna – och de militanta förespråkarna för kvinnans rätt att själv bestämma över sin kropp, till exempel. Linjen tycks gå vid den inkluderande feminismen. Det är därför engagemanget varit så stort bland feminister i detta val.

Politikens implosion har pågått i många år – att den här bruna alliansen nu försöker kalla sig ”EU-kritiska” får inte lura någon. Behovet att reda i hur missnöjespolitiken hittar näring i det uteslutande och toppstyrda projektet EU:s framväxt är stort, och omfattar även effekterna av den forcerade valutaunionen, med ekonomisk utslagning till följd.

Nu riktas de feministiska blickarna mot riksdagsvalet, men också mot utvecklingen i Europa. Det gäller att orka, men också att hålla sams. Nya allianser på vänsterkanten ska upprättas samtidigt som valrörelsen med dess partipolitiska profilering kommer att äga rum. Organisering never goes out of style – och det ÄR skarpt läge, som Schyman säger! Gläds åt de samlade motkrafterna och blicka framåt – det är det som gäller!