Ameny El Gharib är feminist, aktivist och palestinsk flykting med uppehållstillstånd i Norge och med hjärtat i Göteborg. Hon har uppmärksammats för sin plats på Feministiskt initiativs valsedlar för EU-valet, eftersom hon inte är medborgare i ett EU-land är hon tekniskt sett inte valbar. Men Ameny El Gharib hoppas på ett mirakel och fortsätter att kämpa för att få stanna i Sverige och för att få vara med och påverka det land som hon älskar och känner tillhörighet till.
– Jag bodde i Göteborg mellan september och november, men det går inte att mäta i tid, utan i vänner och kärlek. Det är så vänliga människor här, svenskar är vänliga.
Vad fick dig att vilja engagera dig partipolitiskt och just i Fi?
– Jag är feminist och aktivist, och efter att jag sökt asyl blev jag tipsad om att kontakta feministiska organisationer för att kunna engagera mig i de frågor jag brinner för och jag upptäckte bland annat Fi. Jag ville veta hur de jobbade med frågor rörande asylpolitik och feminism för jag vill engagera mig själv. De sa att jag var välkommen som volontär och som medlem. Jag upptäckte också Interfem, som bjöd in mig att tala om den feministiska kampen i Palestina. Sedan jag blev en kandidat för Fi har jag lagt ned mest tid på kampanjen och åkt runtom i olika svenska städer. Jag skriver också för en arabisk hemsida om kvinnorättsfrågor.
Det har uppmärksammats att du rent tekniskt inte kan bli invald i EU-parlamentet, hur påverkar det dig och din kandidatur?
– Folk kan kryssa för mitt namn och det som kommer hända är att den rösten kommer att gå till partiet, men vem vet, kanske sker ett mirakel? Om många röstar så kanske det öppnar upp för en förändring i det demokratiska systemet. Vi är många som kommer till Sverige för att vi har en bild i våra hjärtan av demokrati och den är väldigt bra här, men inte fulländad. Så varför inte vara pionjärer här och ett föregångsland för andra? Jag menar, om jag jobbar här, har barn här och engagerar mig i samhället och för mitt land, varför inte också kunna bedriva politik?
Du talar gott om Sverige och svenskarna, men som feminist och aktivist kan du knappast ha missat de rasistiska och högerextrema vindar som också uppmärksammats nu. Vad känner du som aktivist och flykting själv för det?
– Jag kan förklara mina känslor för det såhär: När jag åkte spårvagn i Malmö för ett tag sedan var det en full svensk man som började svära och trakassera mig på svenska. Jag förstod inte vad han sa men uppfattade honom som aggressiv. Genast var det flera andra på tåget, främst invandrare, som satte sig vid min sida för att visa sitt stöd. När mannen fortsatte sa de ifrån och även föraren sa åt mannen att gå av, till slut varnade de mannen med att de skulle tillkalla polis. Min poäng är att det är så få som är rasister och så många som står på vår sida. Sverige är ett underbart land som kan tillhöra många och som många kan tillhöra.
Vad tror du kommer hända nu?
– Jag vet ingenting, men jag måste hoppas på ett mirakel, och jag förlitar mig på de svenska politikerna, de tänker innan de handlar här, så jag tror att de kommer att ta med det här i beräknande. Jag hoppas kunna få stanna i Göteborg, det är där jag har mitt hjärta och där jag känner mig hemma. Jag kommer fortsätta skriva om den feministiska kampen och vill fortsätta jobba för nyanlända invandrade kvinnor här, inte minst syrier nu när många kommer hit från Syrien. Många känner av en kulturkrock när de kommer hit, jag vill hjälpa dem att integrera sig, lära sig språket och kunna trivas här som jag. Jag vill förmedla känslan av att känna att man är en del av landet och att landet är en del av dig, så känns det för mig i Sverige.
1
Följ oss
Gå till sidtoppen
Heja Amany! Tibbe