”Vilka omfattas av er klassanalys?”

2014-05-15 | Julia Bahner , Anders Westgerd padlock

OPINION

"Den arbetarrörelse som en rad vänsterdebattörer hänvisar till har enligt oss en alltför snäv klassanalys och omfördelningspolitik då den inte inkluderar alla människor – arbetare eller ej. Dessutom ser vi hur diskriminering skär genom alla klasser.” Det skriver Julia Bahner (Fi) och Anders Westgerd (Normaldemokraterna) i svar till Arash Hakiminia, Shora Esmailian med flera.

Julia Bahner är Göteborgsbaserad riksdagskandidat för Feministiskt initiativ

Anders Westgerd är partiordförande för Normaldemokraterna

RELATERADE ARTIKLAR:

”Förminska inte vår kamp”

”Hur kan vi tala om feminismen och antirasismen?”

Fi har illusioner om kapitalismen

I förra veckan genomfördes demonstrationer över hela Europa, inklusive i Sverige, under parollen ”Stop disability cuts” för att uppmärksamma hur de senaste årens nedskärningar drabbar personer med funktionsnedsättning, till exempel genom minskade möjligheter att delta i arbetslivet när rätten till personlig assistans inskränks. Detta var något som få medier uppmärksammade. Samtidigt har det pågått en debatt om huruvida Feministiskt initiativs klassperspektiv är tillräckligt, då det utgår ifrån ett mänskliga rättigheter- och antidiskrimineringsperspektiv snarare än klassisk socialism.

Men precis som för så många andra inom den arbetarrörelse som exempelvis Shora Esmailian jämför Fi med, är situationen för personer med funktionsnedsättning en ytterst lågt prioriterad fråga inom vänstern. Esmailian skriver att Fi:s politik, med sin utgångspunkt i mänskliga rättigheter och anti-diskriminering, är en ”puttrande trevlig humanism” som sätter ”olika förtrycksordningar vid sidan av varandra, parallellt och med samma tyngd”, trots att det i hennes perspektiv är exploateringen av arbetet som är den tyngsta. Men det förvånar henne inte, eftersom ”ett parti som inte växer fram ut ur arbetarrörelsen blir inte bättre än så”.

Men att lyfta upp olika samhällsgrupper som historiskt utsatts för omfattande exkludering och låta deras perspektiv bilda utgångspunkt för politiken är inget nytt – däremot är det kanske nytt vilka dessa grupper är och hur de bedriver sin kamp. Fi växte ur ett behov av att lyfta kvinnors perspektiv och det nystartade Normaldemokraterna har växt ur behovet av att lyfta situationen för personer med funktionsnedsättning. När de etablerade partierna inte tar alla människor i beräkning växer nya rörelser fram. Detta innebär nödvändigtvis inte att rörelsen splittras, som Arash Hakimnia uttrycker det, men däremot att representationen förstärks.

Socialstyrelsens senaste rapport om levnadsförhållanden för personer med funktionsnedsättning talar sitt tydliga språk. Inom samtliga undersökta områden, med undantag för boendestandard, har gruppen sämre levnadsförhållanden än befolkningen. Låg utbildningsnivå, svag förankring på arbetsmarknaden och dålig ekonomi är några exempel. Nyligen fick Sverige också omfattande kritik från FN för sitt bristande arbete med konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning, som regeringen ratificerade 2008. Ett övergripande problem är att Sverige inte har implementerat konventionen i lagstiftningen.

Det Esmailian kallar en ”urvattnad och avpolitiserad målsättning” med att sätta mänskliga rättigheter främst är i själva verket en absolut nödvändighet. Full delaktighet är ytterst en fråga om jämlikhet, inte ett särintresse. Normaldemokraterna och Fi vill accelerera processer som leder till ett samhälle som inkluderar alla. För att uppnå detta måste funktionsfrågor göras till en permanent och prioriterad fråga – som en del av (den intersektionella) klassanalysen.

Den arbetarrörelse som Esmailian och andra vänsterdebattörer hänvisar till har enligt oss en alltför snäv klassanalys och omfördelningspolitik då den inte inkluderar alla människor – arbetare eller ej. Dessutom ser vi hur diskriminering skär genom alla klasser. Vi tänker inte vänta på klassamhällets avskaffande innan vi börjar arbeta för alla människors rätt till det offentliga rummet, att bli bemötta utan diskriminering och att få stöd och service för att kunna leva ett självständigt liv – oavsett kön, funktionalitet eller andra diskrimineringsgrunder. Om denna utgångspunkt i våra respektive partiers politik är ”substanslös” för att den inte är sprungen ur arbetarrörelsen, tar vi det som en komplimang. Vi bygger vår politik för framtiden, utan begränsande lojaliteter till en rörelse som inte förmår möta utmaningarna i vårt moderna samhälle.