Krafttag krävs mot rasifiering inom lärarutbildningen

2014-05-09 | Frida Sandström padlock

FEMINISM

Zahra Bayatis avhandling Den Andre i lärarutbildningen är banbrytande inom sitt fält. Talande nog har rasifierande strukturer i själva lärarutbildningen aldrig studerats i Sverige och därmed har det saknats ett viktigt element för att förstå och lösa de svårigheter som präglar skolornas maktstruktur. Avhandlingen är också en varningsklocka som manar till liknande undersökningar inom andra fakulteter och utbildningar. Frida Sandström har mött denna forskare som kämpat i motvind och som inte har några intentioner på att låta sig hejdas.

Utifrån ett postkolonialt perspektiv frågar sig Zahra Bayati vilka idéer och tankar som får plats i dagens utbildningssystem. Med avhandlingen Den Andre i lärarutbildningen – En studie om den rasifierade svenska studentens villkor i globaliseringens tid belyser hon inte bara de strukturer som finns – hon blir även själv drabbad av dem.

Samhället i miniformat

– Det blir tydligt när det är mer regel än undantag att studenter som ses som svenskar inte vill arbeta tillsammans med studenter av utomeuropeisk bakgrund, säger Zahra Bayati och förklarar hur grund-, gymnasie- och högskolan speglar samhällets struktur i miniformat.

– Maktstrukturerna lämnas åt de individuella aktörerna själva att ta hand om, vilket är helt fel väg att gå – rasifiering går inte att betrakta på aktörnivå.

I stället för att, som vanligt förekommande, härleda rasism till människors okunskap och till var de har vuxit upp, vill Bayati se till den litteratur som de har läst under sin skolgång, och till hur medier rapporterar. Dessa projektioner menar hon skapar en miljö där de som identifierar sig med vitheten förutsätts vara den normala och den duktiga gruppen, bredvid de Andra som ska ”anpassa sig”. Av de omkring 150 heltidsanställda på den pedagogiska institution vid Göteborgs Universitet där Bayati har doktorerat, finns det endast en lektor med utomeuropeisk bakgrund.

– Vad säger det till studenter som själva är av utomeuropeisk bakgrund? Jo, att det är de som ska undervisas, och aldrig själva lära ut eller forska. Här skulle en mångetnisk lärargrupp kunna uppmuntra studenterna till fortsatt verksamhet, menar Bayati, som också understryker vikten av att studenterna kan dela erfarenheter av rasifiering med sin lärare.

– Men här tycks det räcka att man är lärare alls, att man är ”upplyst”.

Under sitt arbete har Bayati själv ifrågasatts, inte sällan med anledning av hennes personliga kopplingar till frågan.

– Jag har fått höra att jag är överkänslig, eller att jag överdriver.

Ställer frågor i stället för att ge svar

Vägen till avhandlingen har inte varit spikrak, och den doktorandtjänst som Bayati antogs till berörde hur barns naturvetenskapliga intresse kan utvecklas i en mångkulturell förskolemiljö. Det dröjde dock inte länge innan hon insåg att en annan fråga behövde ställas: vilken kunskap om det samtida tar barnens lärare med sig till sin arbetsplats. På förskolorna såg hon en stor osäkerhet hos lärare och rektorer.

– De visste inte hur de skulle arbeta på ett sådant flerdimensionellt fält, så att det blir en gynnsam miljö för alla barn. Alla försökte på sitt sätt – vissa använde till och med motsatta metoder. Det var därför jag bytte inriktning, förklarar Bayati. Den förändrade doktorandtjänsten var inte helt oproblematisk, något som Bayati kopplar till att hennes frågor inte tycks värderas särskilt högt inom lärarutbildningen. Hon nämner även massmediernas uteblivna uppmärksamhet som exempel på samhällets prioriteringar.

– Det händer att rasifierade svenska studenter hoppar av sina utbildningar, men om det skrivs det ingenting.

Nästan ingen institution eller medial plattform har – trots befintlig forskning som pekar på missförhållanden gällande studievillkoren för studenter med utomeuropeisk bakgrund ¬– uppmärksammat frågan. Och fastän lärarutbildningsnämnden i Göteborg universitet har visat intresse för Bayatis forskning, så menar hon att frågan berör fler än pedagogerna.

– Den borde riktas till hela universitetsvärlden och till hela Sverige.

Närhet ger kunskap

Utöver läsning av tidigare forskning har Bayati initierat en forskningscirkel med lärarutbildare och studievägledare. Hon har också intervjuat studenter med utomeuropeisk bakgrund, liksom språkhandledare och studenternas praktik- (VFU-) ansvariga. Hon ingick själv i forkskarcirkeln, där hon uppmärksammar en tydlig skillnad mellan de båda var att studentgruppen hade en internationell spridning, medan hon var den enda i forskarcirkeln med ett utländskt klingande namn. I båda grupperna delades erfarenheter, och i intervjuerna berättade flera studenter om situationer då öppen rasism utövades – utan att aktuell lärares ingriper. Bayati följer upp scenariot:

– Varför tål vi det och varför talar vi inte om det? Jo, för att då hamnar genast ansvaret på oss.

I stället för att ignorera menar Bayati att de blivande lärarna måste konfronteras med sina fördomar. Att det inte sker tror hon beror på att lärarutbildarna själva inte har någon kunskap i ämnet. Men även det utbildningsmaterial i lärarutbildningen som faktiskt berör det pluralistiska samhällets frågor kan vara problematiskt enligt Bayati. Hon beskriver en artikel som en student har berättat om, där studenterna uppmanades vara särskilt uppmärksamma på elever med invandrarbakgrund – eftersom det ”ofta förekommer våld” i ”deras familjer”.

– Hur är det, i en sådan litteraturdiskussion, för de studenter som själva har invandrarbakgrund och kanske själva har barn? Ännu värre är det om studenterna i fråga är få eller rent av ensamma om att vilja protestera mot litteraturens innehåll, säger hon och förklarar hur de inte sällan möts av samma kommentarer som hon själv har gjort under sitt arbete.

– Att man inte ska ta det personligt. Och nej, det är inte personligt – det här är ett strukturellt problem! Som rasifierad svensk student blir du en representant för något som du inte vill vara, och antingen blir du upprörd och ledsen, eller så tystnar du och väntar ut det hela.

Vill inte vara den enda som berättar

I samband med disputationen har forskare från andra universitet i Sverige och i Skandinavien kontaktat Bayati, men ingen från universitetsledningen har hört av sig och hon har nu ett halvårs ytterligare anställning vid Göteborgs universitet.

– Jag märker att jag inte får samma uppdrag som mina kollegor, kanske finns det inte något intresse för en fortsatt forskning av den nedärvda rasismen i universitetsvärlden eller i forskarsamhället.

Men Bayati misströstar inte, utan förklarar att hon i stället har en bred kontakt med civilsamhället.

– Där finns både vilja och potential för arbete och forskning i dessa frågor. Vi kan nu se hur de marginaliserade i vår tid har börjat bryta tystnaden.

Dessa, menar Bayati, har mycket att bidra med i samtal om möjliga lösningar.

– Det gäller att hitta nya forskningsallianser. Varför ska en akademi, som så länge vänt sig från dessa frågor, legitimera vem som ska forska?

Att vara rasifierad och dessutom kvinna har försvårat Bayatis arbete ytterligare. Men understryker sedan att hon inte vill påstå att icke-rasifierade kvinnor i Sverige har samma chanser som män.

– Men helvetet blir mörkare och mörkare om man är mörkare och mörkare och om man är omgiven av mörka människor, säger hon och refererar till helvetets nivårer i Dantes ”Inferno”.

Ingen quick fix

Att Bayati delar erfarenhet med några av sina intervjupersoner ser hon som en fördel.

– De har känt sig trygga när de har pratat med mig, de har kunnat komma ut, säger hon och pekar på tidigare forskning i andra länder som har utförts av forskare med just insiderperspektiv.

– Deras erfarenheter bidrar till ett mångfacetterat perspektiv på forskningsfrågor, och det är den sortens sammanhang som jag vill ha fler av, säger Bayati och beskriver hur forksningscirklar med sådana forskare skulle underlätta för studenterna att träda in i och utan att vara rädda för att berätta, och i stället själva får ger rådgivning om hur det utbildningssystemet kan förbättras.

– Utan en förberedd lärarkår med kompetens att bemöta mångetniska skolor i globaliseringens tid, blir varje steg och ord en anledning för osäkerhet och godtycklig och personlig hantering av viktiga frågor.

I ett sådant sammanhang menar Bayati att såväl forskare, som lärare och studenter skulle kunna diskutera vägar till förändring och samtidigt ta del av den forskning som finns. Många samtal väntar, och mycket riktigt vill Bayati inte föreslå en snabb lösning till ett problem med lång historia. Ändå efterfrågar Bayati nu krafttag i frågor som exkludering och rasistiska företeelser i högskolor, särskilt i lärarutbildningen, i en tid då fascismen och rasismen mer och mer normaliseras. Hon menar att vi, med hjälp av studenternas såväl positiva som negativa erfarenheter, kan förstå det samtida utbildningsystemet och det samhälle som vi lever i idag. Hennes frågor sträcker sig mellan en mängd sociala strata.

– Vilka skolor och universitet har de som ansluter till vit makt-rörelser passerat igenom? Vad hade utbildningssystemet kunnat göra?