Maxad teveunderhållning med Bianca och Tiffany Krönlöf

2014-05-09 | Lill-Marit Bugge padlock

KULTUR/NÖJE

Metateater när det är som bäst – Lill-Marit Bugge har sett tre avsnitt av Full patte och gillar. Inte minst nakenheten. Hon konstaterar: "Den dagen kvinnan springer naken runt på scenen med vevande tuttar och kroppsbehåring har manssamhället tappat kontrollen över henne."

Lill-Marit Bugge är komiker och regissör och del i komikerduo med Anna-Lena Bergelin (fd Brundin)

De är roliga, riktigt roliga, intelligenta, politiska och totalt utflippade. De slår vilt åt alla håll och kanter, de är håriga, ganska ofta osminkade och de spelar in hemma hos sig själva: Systrarna Bianca och Tiffany Kronlöf. Nu syns de på nya SVT Flow vars motto ”Humor godkänd av staten” äntligen har bjudit in en kvinnlig komikerduo.

Jag tror inte längre det är ett faktum, utan snarare en åsikt att det finns så få kvinnliga komiker. Det är en inställning som bygger på manlig humor som norm och att programmakare och producenter inte gitter anstränga sig för att hitta kvinnliga komiker. Det verkar finnas en fördomsfull rädsla för roliga kvinnor.

Att kvinnliga komiker skulle vara feminister och ”såna kan vi ju inte ha med i trevliga lördagsunderhållningsprogrammet eftersom vi ska ha mysigt och ROLIGT för hela familjen och då ska vi ju inte trakassera män!”

Män är roligare sägs det, det är orsaken till att det finns så få kvinnliga komiker. Kvinnor är inte lika roliga som män.

Nej kvinnor är inte lika roliga som män, vi är mycket roligare. Det finns många roliga män också. Men de är så ofta på tv.

Full patte är en serie på åtta 10-minutersprogram som började gå på SVT Flow den 24 april. Äntligen ett bra aktuellt och modernt humorprogram med kvinnliga komiker som skriver sitt eget material och gästas av riktigt bra skådespelare! Ann Petrén till exempel, hur bra kan hon egentligen bli? Hon är fullkomligt lysande som Tiffanys psykolog – en hemlös missbrukare med mottagning i en busskur. Och sen den ljuvligt söta och oförargliga passuppan Lars Christian, härligt distanserad, spelad av Karl Linderoth.

Programmet associerar fritt och hoppar mellan olika teman. Man vill gärna se det om igen och om igen för att få med sig alla skruvade detaljer. Det kan handla om korv med majonnäs, vem som egentligen är Filip och vem som är Fredrik, vikten av att mäta saker och varför man ska umgås med barn.

En ständig kommentator till det hela är Biancas återkommande rollfigur ”Snubben” som när en förhoppning om att tjejerna ska ta sitt förnuft till fånga och bli lite mera hanterliga. Systrarna Kronlöf har nämnt Monty Python som inspirationskälla i någon intervju, och det kan jag se. Som figurer påminner de också om Helan och Halvan. Tiffany som den arga sura uppgivna och Bianca som den glada busiga lekfulla. Eller som en anarkistisk version av Patsy och Edina i Helt Hysteriskt. Men systrarna är definitivt inte lika intresserade av kläder- tvärtom.

Det är nämligen en hel del naket, vilket jag naturligtvis älskar! Klokt nog med pixlade tuttar och mutta, annars hade all medial uppmärksamhet bara handlat om det. Kvinnokroppen är tyvärr fortfarande så sexualiserad att om man skrattar åt en naken kvinnokropp ska det vara för att hon enligt normen är ful. En naken kvinna ska man kunna runka till. Bästa sättet att tygla kvinnan är att understödja hennes missnöje med den egna kroppen. Den dagen kvinnan springer naken runt på scenen med vevande tuttar och kroppsbehåring har manssamhället tappat kontrollen över henne.

Systrarna gör det de själva tycker är roligt. Kvinnor som tycker och tänker och säger och ser ut precis som dom vill, kvinnor som skiter i huruvida dom blir älskade och omtyckta av alla utan bara kör! Är roliga. De blir roliga genom sitt självförtroende. Att de tar det roliga de säger på fullaste allvar. Det är politik.

Bianca och Tiffany Kronlöf har en autenticitet och närvaro som är ganska sällsynt. Jag vet ju att de skrivit manus och repat och har lysande medarbetare och en regissör, Sara Haag, som ser dem. Att de vet precis vad de gör, men det känns ändå som om man får se rakt in i deras liv medan det pågår. Att de är sådana som dom spelar. Det är metateater är det är som bäst.