Advokaten Rashid Rehman Khan, koordinator för Human Rights Commission of Pakistan (HRCP) i Punjab mördades igår kväll.

”Mordet en varning till oss alla”

2014-05-08 | Sholeh Irani padlock

UTRIKES

I veckan publicerade Feministiskt perspektiv en intervju med Bushra Khaliq om genombrottet i kampen hon och andra människorättsaktivister bedriver mot barnäktenskap med livet som insats. Nu har hon förlorat ännu en vän som framgångsrikt försvarat mänskliga rättigheter. Rashid Rehman Khan levde under hot, men utan polisbeskydd, för att han som advokat företrädde en universitetslärare anklagad för blasfemi.

Läs intervjun med Bushra Khaliq i detta nummer:

2014-05-08 Med livet som insats mot barnäktenskap i Pakistan

Human Rights Commission of Pakistan

Kvinnorättsaktivisten Bushra Khaliq kontaktade Feministiskt perspektiv torsdagen 8 maj från Lahore i Pakistan och meddelade chockat att en god vän och människorättsjurist blev skjuten kvällen innan, den 7 maj vid åtta tiden.

– Flera män gick in i Rashid Rehman Khans kontor i staden Multan och skött Rehman till döds. Pakistan förlorade ännu en engagerad människorättsadvokat. Mördad kallblodigt i religionens namn, förfärligt och skrämmande...

Rashid Rehman Khan är ett välkänt namn i Pakistan och koordinator för Human Rights Commission of Pakistan (HRCP) i Punjab. Tidigare i april sade Rehman i en intervju med pakistanska Express Tribune att han hade blivit hotad av fem män på grund av att han försvarade en universitetslärare anklagad för blasfemi. Advokaten hade anmält hoten hos polisen och meddelat domaren i fallet. Polisen förnekar att de tagit emot en sådan anmälan, enligt tidningen Dawn. En kollega och en klient skadades i terrordådet, uppger polisen i pakistanska medier.

Det öppna hotet

Enligt organisationen HRCP representerade den mördade advokaten den liberala universitetsläraren Junaid Hafeez, verksam på Bahauddin Zakariya University. Hafeez blev anklagad för blasfemi av "högerstudenter", som de kallas på universiteten i Pakistan. HRCP meddelar att den nu mördade advokaten tog på sig uppdraget eftersom ingen annan vågade försvara den anklagade frispråkiga läraren. De som låg bakom blasfemianklagelsen sade redan vid första rättegången inför domaren att Rashid Rehman Khan inte kommer att överleva andra omgången. Och så blev det.

– Det gör ont och det känns hotfullt. De dödar oss, den ena efter den andra. Rehman var en förädlad aktivist. Mordet på honom är ett budskap till oss alla. De varnar oss att sluta arbeta för mänskliga rättigheter och jämställdhet. För dessa krafter är lösningen att eliminera oss. De är inte för dialog. Rehman försvarade en blasfemi-anklagad och de hotade honom framför domaren i domstolen. Men domaren vågade inte säga något, inte heller ordnade han så att Rehman fick polisbeskydd, säger en uppskakad Bushra Khaliq som nu har förlorat ännu en vän i kampen.

Blasfemi som politiskt verktyg

I Pakistan väntar 14 människor dömda för blasfemi på sin avrättning. Dock har staten inte avrättat någon för detta än. 19 andra sitter inne livstid på grund av lagen som ger möjligheten att anklaga folk för blasfemi, det vill säga ”förolämpning mot islam”. De flesta anklagade är muslimer tillhörande olika sekter, men även kristna och hinduer.

Pakistans blasfemi-lag initierades under det brittiska kolonialstyret. Sedan general Muhammad Zia-ul-Haq tog över makten genom en militärkupp med USA:s välsignelse, blev lagen ännu strängare. General Zia styrde Pakistan hårdhänt under 1978-1988 och hade som främsta uppgift att "islamisera" landet. Han kom till makten året innan den iranska revolutionen och Khomeinis maktövertagande och var allierad med både USA och Iran under de värsta åren av kalla kriget samt Afghanistan-kriget. Samtidens president Reagan betraktade general Zias regim som "frontlinjen" samt USA:s allierade i kampen mot kommunismen.

Zia omvandlade bland annat familje- och strafflagen till strikt shariabaserade lagar och införde därmed dödsstraff för blasfemi och försämrade kvinnors ställning i landet. Lagen i ett korrupt och konfliktdrabbat land som Pakistan används ofta som ett politiskt medel för att ”rensa ut” och hota oliktänkande till tystnad, men också som personlig vendetta.