Susanna Hedenborgs (överst t v) bok är en enastående resa i ridsporten menar Maud Eduards.

Genusperspektiv på ridsportens transformering

2014-04-25 | Maud Eduards padlock

KULTUR

Maud Eduards har läst boken Hästkarlar, hästtjejer, hästälskare – 100 år med Svenska Ridsportsförbundet i vilken Susanna Hedenborg visar ridsportens feminiseringsprocess – en utveckling från det tidiga 1900-talets gentlemannaryttare till dagens hästtjejer. Maud Eduards manar till läsning av en enastående resa med Ridsportsförbundet.

Det är svårt att slita sig. Hästkarlar, hästtjejer, hästälskare – 100 år med Svenska Ridsportförbundet (2013) är en fantastisk bok för den som älskar hästar. Här spelar de huvudrollen: brandkårshästar, spårvagnshästar, dressyrhästar, hopphästar, fälttävlanshästar, galoppörer, ridskolehästar, russ, ponnyer, voltigehästar, sagohästar. Bildmaterialet är värt en eloge i sig. Men boken är mycket mer än så. Susanna Hedenborg, professor i idrottsvetenskap, har anlagt ett genusperspektiv på utvecklingen, vilket ska ge läsaren verktyg att förstå hur föreställningar om män/manligt och kvinnor/kvinnligt präglat ridsporten från 1912 till våra dagar. Från gentlemannaryttare till hästtjejer är huvudbudskapet. Hur kunde det bli så, undrar Hedenborg.

Det är en dramatisk och bitvis osannolik förändring som beskrivs. Hästen var tidigare mannens ägodel, ett vapen i kriget, ett redskap i jordbruket och skogsarbetet samt ett transportmedel. En vacker häst var en manlig tillgång, en statussymbol för både bonden och kungen. Den ”normala” ryttaren var man. I dag är 88 procent av Ridsportförbundets medlemmar kvinnor och flickor. Därav rubriken ”Från hästkarl till hästtjej”. Ridning kallas också flick- och tjejsport.

Ridsportens transformering

Men ridsporten har inte bara genomgått, vad Hedenborg kallar, en feminiseringsprocess. Den har också förändrats i termer av klass och ålder. Från att ha varit en överklassport för vuxna män är den nu mer av folksport för yngre kvinnor. Den som red lektion för femtio år fick sin häst sadlad, tränsad och framledd till en bänk för uppsittning. Det var män med låg status och hårda nypor som skötte hästarna. Det var också män, oftast officerare, som undervisade och tonen kunde vara ganska militärisk. Stallet var ett tydligt klassamhälle. Ingen ifrågasatte fanjunkarens instruktioner.

Den som går på ridskola idag måste lära sig allt, borsta, rykta, kratsa hovar, spola ben, sadla, tränsa, leda, hjälpa till med fodring. Att ha en skötarhäst är ett förtroendeuppdrag. Hoppryttaren Jana Wannius besvarade för många år sedan frågan hur lång tid det tar att lära sig rida: tre generationer! Det finns så klart hästfamiljer i sporten, där kunskaper går i arv, men de flesta framgångsrika ryttare faller tillbaka på egen skapad kompetens. Men det verkar viktigt att börja tidigt. Och att aldrig sluta. Och, som dokumentärserien ”Ryttareliten” nyligen illustrerat, det är gott att ha kapitalstarka föräldrar eller välvilliga sponsorer. Att tävla i ridsportens olika grenar på elitnivå är mycket kostsamt.

Spänstig och öppen

100 år med Ridsportförbundet är tematiskt uppbyggd, med separata avsnitt om hästens historia, ridsporten som idrott, sportens olika organisationer, ridskolorna, tävlingssporten, utbildning och fostran samt hästen i litteraturen. Det är bra. Texten känns spänstig och öppen, riktar sig till långt fler än ryttare. Dessutom välskriven. Det är mest ljusa sidor av ridsporten som belyses – men även mer problematiska. Ett trätoämne är till exempel vem som har ansvar för ridanläggningarna, kommunen, ideella föreningar eller privatpersoner. Här kämpar olika viljor om kontrollen över verksamheten, ibland med trista konsekvenser för ridskoleeleverna. De svenska ridskolorna, och satsningarna på dessa som fritidsgårdar för flickor, har spelat en stor roll för ridintresset i landet. Och för breddningen av sporten.

En solskenshistoria i boken är den om underofficer Petrus Kastenman, som vann ett OS-guld i fälttävlan 1956 vid Ryttarolympiaden i Stockholm på sin tjänstehäst Illuster. Men när Svenska Dagbladet startade en insamling för att han skulle kunna köpa Illuster bestämde sig Kronan för att skänka honom hästen. Sammantaget vann den svenska truppen medaljligan vid olympiaden 1956, vilket väckte viss kritik. Nästa stora ridsportevenemang i Stockholm var ryttar-VM sommaren 1990, då de svenska fyrspannen var särskilt framgångsrika. Då var kvinnorna med. Det var en härlig folkfest, också av stor betydelse för mediebevakningen av sporten.

Länge tillät inte tävlingsreglerna kvinnor att tävla internationellt. Först 1972 fick tre svenska kvinnor, bland annat Ulla Håkansson på Ajax, tävla OS i dressyr i München – där de tog hem lagbrons! Motståndet mot kvinnor som ryttare höll på att luckras upp, men fortfarande beskrevs kvinnliga och manliga ryttare på olika sätt. Kastenman porträtterades som ”spänstig som en stålfjäder” medan den brittiska hoppryttaren Patricia Smythe, enligt Svenska Dagbladet, red ut ”blossande röd av ansträngning” efter en runda.

Vad krävs?

Hedenborg både inleder och avslutar med frågan vad som krävs för att ridsporten ska bli jämställd. Fler pojkar och män, med tanke på övervikten kvinnor. Men det är svårt, menar hon, att locka dem ”om inte våra föreställningar om ridsportens genus ändras”. Kanske är det en nödvändig hållning i boken, att konstatera att könsbalans är viktig. Men varför det? Redan nu är ridsporten unik genom att kvinnor och män tävlar på lika villkor mot varandra, i alla grenar. Här finns inga handikapp eller skilda regler. Kvinnor och män samsas i världstoppen både i dressyr, hoppning och fälttävlan.

Hedenborg vill gärna placera in frågan om genuskodningen från manligt till kvinnligt i ett större samhällsperspektiv, vilket är lovvärt. Men vissa resonemang hänger lite löst, som att ”ridsportens förvandling till folksport tog avstamp i ett årtionde när välfärdsstaten växte men hemmafrun fortfarande var ett ideal”. Det handlar om 1950-talet. Så här skulle tanken kunna utvecklas. Ryttmästarens röst ljöd fortfarande på ridskolorna men avhästningen var ett faktum. Hästen var inte längre något nyttoföremål, vare sig i arbetet eller i försvaret av landet. Män hade övergått till bilar och pansarfordon. Hästen dög bara till sport och hobby. Kvinnor kunde ta över.

”Girl power” betyder att ridning ger flickor förmågor som kan användas i andra sammanhang. Genom att ta hand om och bemästra stora hästar tränar de tydlighet, lyhördhet och handlingskraft. Kvinnliga ledare hänvisar också ibland till att de ridit och att det varit en viktig läroprocess. En ”hästtjej” som citeras i boken menar att hon lärt sig maktspelets olika sidor. Men vad är detta för slags genuskodning? Män som tidigare utbildades vid Strömsholm skulle inte bara bli hästkarlar utan också fostras till ”karlar”. Ridning gjorde män till riktiga män. Men vad gör ridning med kvinnor? Vad jag vill komma åt är att ridsportens genuskodning är komplicerad och att ett tvärtom-tänkande inte fungerar. Dessutom består gamla maktstrukturer, som att män sitter på centrala maktpositioner i sporten. Och på kurser om hur man lär sig tala med hästar talar en cowboykodad man inför läktare fullsatta med kvinnor.

Genuskodning i stallmiljö

Hästböckerna speglar denna genuskodning i stallmiljön på ett intressant sätt. Här finns vildhästboken, där huvudpersonen är en pojke som tämjer en vild häst, den klassiska hästboken och tamhästboken, där en flicka bland andra flickor drömmer om en egen häst. I de äldre hästböckerna skrivs stallbackskulturen fram som manligt genuskodad. Män står för särskilda kunskaper om hästar. Här pågår emellertid en förskjutning av genuskodningen, menar Hedenborg, mot att även betrakta kvinnor som duktiga på att hantera hästar. Men kulturen i stort är sig lik. I stallet biter man ihop, sitter upp när man trillat av, jobbar hårt utan att klaga och lär sig handskas med risker. Det gjorde män tidigare och det gör kvinnor idag. Detta är inget som förknippas med konstruerad kvinnlighet, är Hedenborgs kommentar.

Visst, en traditionell kvinnlighet är långt borta. Men vad nytt är det som sker? Hedenborg redovisar att ridsporten gått från att domineras av män till att befolkas av kvinnor. Det är lätt att se. Men vad menas med att ridsporten numera är feminint genuskodad? Här verkar författaren sätta likhetstecken mellan femininitet/kvinnlighet och kvinnor. Det är naturligtvis för enkelt. Vi behöver mer subtila och fördjupade diskussioner om hur kön/genus görs i ridsporten. För här överskrids uppenbarligen gamla könsmönster, kanske just för flickor och kvinnor får agera på en arena där de är i majoritet. Att både kämpa hårt och få uppleva fart och frihet verkar vara mänskligt.

Tveka inte, läs om denna enastående resa med Ridsportförbundet!