Torun Carrfors på manifestationen ”Inte under 25 000” i Stockholm i veckan.

Betala för vår kompetens!

2014-04-25 | Torun Carrfors padlock

OPINION

Vi kan prata om att löneförhöjningar kostar. Men jag skulle hellre se att vi pratade kompetensflykt, patienters oro och vad en nyinskolning kostar. När Vårdförbundet räknade för ett par år sedan landade siffran på hundratusentals kronor – för varje ny sjuksköterska som behöver introduceras.

Det sade Torun Carrfors i sitt tal på manifestationen ”Inte under 25 000” i Stockholm i veckan.

Torun Carrfors är sjuksköterska, skribent och debattör och en av arrangörerna bakom Feministiskt Forum i Stockholm.

Manifestationer för att höja sjuksköterskornas löner hölls på flera håll i landet i veckan.

Jag är glad och tacksam över den studentrörelse som tar strid för lönefrågan. Tack! Ni förflyttar just ni berg.

Det finns många skäl att samlas under parollen ”Inte under 25 000 kr”.

Jag gör det för att det är ovärdigt att det här landet fortfarande låter kvinnorna i vården subventionera priset för vår gemensamma välfärd.

Jag gör det för att jag är trött på att vi låter kvinnodominerade yrken vara synonymt med låglöneyrken.

Jag gör det, för att jag vill att jag och mina kollegor ska kunna leva på vår lön och på vår pension.

Men framförallt står jag här i dag, för att en rimlig lön för oss sjuksköterskor inte kan vara mitt enskilda ansvar. Det måste vara samhällets.

Om det här samhället ska ha världens bästa välfärd, behöver det också betala oss som arbetar i välfärdsyrkena för det. Om det här samhället ska slå sig för bröstet som det mest jämställda, måste det också genast upphöra med att betala kvinnolöner.

I debatten om sjuksköterskors löner sägs mycket. Det råder nästintill konsensus kring att våra löner är för låga. Ofta säger företrädare från partierna att de ska satsa på oss. Snart.

Sedan säger de att de inte har råd.

Flera gånger hör jag hur politiker säger, att vi sjuksköterskor ska utnyttja faktumet att vi nu har fler arbetsgivare att välja mellan. Genom att byta arbetsplats ofta, ska vi ge oss själva en chans att snabbt förhandla upp lönen. Vi ska se till att skapa konkurrens, om oss, mellan arbetsgivarna.

Den typen av argumentation gör mig rädd, ledsen och förbannad.

Politikerna som är ytterst ansvariga för min lön men ändå menar att det är min skyldighet att hoppa runt mellan arbetsplatser för att få en rimlig lön. Samma politiker är också ytterst ansvarig för min arbetsmiljö, för den vård ni som patienter får och för det stöd du som anhörig ges.

Utifrån de förutsättningar som politikerna ger oss ska vi bedriva bästa tänkbara vård.

Vi ska bota, lindra, trösta.

Ge cellgifter, blodtransfusioner och nyponsoppa. Bedöma blodtryck, blödningsmängd och ångest. Försöka starta hjärtan som slutat slå och laga hjärtan som gått sönder. Vara med när din bebis drar sina första andetag. Finnas kvar när det är dags för dig att dra ditt allra allra sista. Vara armar och ben åt dig, vars kropp just nu inte bär. Fira tillsammans med dig när kroppen läker som den ska. Smärtlindra dig när du avbryter din graviditet och i rummet bredvid trösta dig som just förlorat ditt barn. Bära hoppet tillsammans med dig när cancern kommit tillbaka. Planera begravningen när inget mer finns att göra. Hålla handen på den som just sagt farväl till sin älskade.

Bota, lindra och trösta.

Jag är stolt och glad av att ha världens bästa jobb. Men jag blir ledsen och stressad av en ledning som inte värderar den högre. Av en ledning som agerar så ansvarslöst inför sin uppgift att ge oss förutsättningar att göra vårt jobb.

För vad händer med en vårdavdelning, med ett sjukhus och med ett landsting, där sjuksköterskorna från politiskt håll direkt och indirekt uppmuntras att byta arbetsplats ofta. Där dessutom många av oss är osäkert anställda.

Jo, vi rör ju på oss.

Avdelningar förlorar kontinuitet och kompetens. Patienter ser välkända ansikten gå och ersättas med nya. Kollegor som blir kvar, fortsätter skola in tio nya kollegor, varje höst och varje vår. Tvingas ta dubbelt ansvar, om och om igen.

Vi kan prata om att löneförhöjningar kostar.

Men jag skulle hellre se att vi pratade kompetensflykt, patienters oro och vad en nyinskolning kostar. När Vårdförbundet räknade för ett par år sedan landade siffran på hundratusentals kronor - för varje ny sjuksköterska som behöver introduceras. Jag har behövt skolas in flera gånger om.

Jag ber er, landstingspolitiker och sjukhuschefer, att ta ansvar för en helhet. Förstå att mina villkor på golvet och min möjlighet att leva på min lön, hör ihop med den kvalitén som vården får.

Så för min skull. För mina kollegors skull. För alla de fantastiska patienter vi möter. För alla de anhöriga som finns vid sidan av.

Ge oss rimliga ingångslöner. Lyssna på studenternas krav. Och samtidigt. Se till att vi som redan finns på golvet stannar kvar. Betala för vår kompetens, istället för att be oss slänga den i sjön.

Jag står här i dag, för att en rimlig lön för oss sjuksköterskor inte kan vara mitt enskilda ansvar. Det måste vara samhällets.

Verktyg


Skriv ut

Kommentarer

Du måste vara inloggad för att kunna lämna en kommentar.

annons: